Månadens föremål

Under 125 år har Nordiska museet skapat en stor och märklig föremålssamling som berättar om svenska folkets liv och leverne. Varje månad visas något eller några av dessa föremål här på bloggen - stora som små, märkliga eller enkelt vardagliga.

Lady shaver från 1970- talet – december 2016

2016-12-02 14:49
Denna Lady shaver gavs till en kvinna av hennes svärmor på 1970-talet så att hon skulle kunna avlägsna hår under armarna och på benen. Givaren tyckte att det var fult och "lurvigt" med hår på dessa ställen. NM.0325656.

”Din skönhet är skönheten hos en kvinna, men ditt hår är maskulint. Hår på en man är utsmyckning, men vanställande för en kvinna.”

Enligt de historiska efterdyningarna ska kung Salomo ha yttrat dessa ord till drottning Saba vid deras första möte, omkring 900 f.Kr. Detta efter att han uppmärksammat hennes håriga ben. 

”Dö din äckliga jävel” ”Så jävla äckligt, är hon verkligen en kvinna?” Hundratals liknande kommentarer skrevs på Facebook av både män och kvinnor 2013  efter att en kvinnas håriga armhåla under 3 sekunder skymtats i TV-rutan under sändningen av Melodifestivalen.

Var och på vem kroppshår anses få finnas eller ej har genom historien varierat och påverkats av sociala, kulturella, estetiska och religiösa normer. Två spår kan tidigt utkristalliseras; män förväntas ha hår på kroppen, men kan ges möjligheten att välja att ta bort eller behålla håret. Kvinnans kropp däremot definieras som hårfri och i den normen ligger ingen större valfrihet. I dag rakar sig kvinnor mer än män.

Genom årtusenden har strävan efter den hårlösa kroppen gjort att människor genomgått både smärtsamma och i vissa fall livsfarliga behandlingar. Kurer som inkluderat både arsenik och bly likväl som tjära, eld och starka röntgenstrålar.

I dag är den vanligaste metoden rakning. Den första rakhyveln som tillverkades för kvinnor kom 1914/1915. Rakhyveln, som var liten, var tänkt att användas mot ansiktsbehåring. Med teknikens utveckling marknadsfördes 1930 en elektrisk rakapparat designad för kvinnor som egentligen mer slipade än rakade bort håret och även den var avsedd för ansiktsbehåring. På 1940-talet etableras den produkt som vi i dag relaterar till en lady shaver, en större rakapparat som får plats i handflatan med ett starkare, bredare rakhuvud för att kunna användas på kroppen.

Någon gång i början av 1970-talet fick en då 20-årig kvinna denna lady shaver i födelsedagspresent av sin svärmor. Sedan 1990-talet finns den i museets samlingar som en viktig symbol just för synen på hår, kön och normer. En norm som för många innebär att kontinuerligt förändra sin kropps utseende. En norm som för vissa anammas utan större reflektion eller bekymmer men för andra kan leda till stort lidande, dåligt självförtroende och en känsla av utanförskap.

Genom iakttagande av sin omgivning får pojkar och flickor tidigt kunskap om var och på vem hår får finnas. Det hårlösa idealet finns i barns omgivning under deras uppväxt.

Informationen sprids via filmer, reklam, produktutbud och genom att betrakta de omgivande vuxna, deras kroppar och agerande.

I leksakernas värld är alla hårlösa. Varken Ken eller Barbiedockan har något kroppshår men Barbie har sedan 1960-talet en egen ladyshaver.

”Min dotter fyller 10 år i höst och har sedan tidig ålder haft mycket håriga ben och även överläpp. Barnen i skolan frågar ofta varför hon har mustasch och varför benen är håriga... Då och då även glåpord som gör henne mycket ledsen... Hon frågar ofta vad hon ska göra för att få bort dem. (På sommaren har hon aldrig kjol eller korta byxor för då syns håren....)”

(Citat från tidskriften Familjeliv.)

Wallquist, Cecilia

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 17

cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se

Liljor, nejlikor och flammande tulpaner - november 2016

2016-10-31 09:47
En praktdyna i flamsktenik användes vid högtidligare tillfällen, såsom vid bröllop. Den lades på agebrädan/sitsen för en bekvämare färd till- och från kyrkan. Den kunde också användas som sittdyna i bröllopsbänken. Åkdynan hade också en förskönande funktion. De är vanligtvis 100x50cm i storlek, med någon variation.

År av kunskapsinhämtning ligger bakom åkdynan som är november månads föremål.

Det är med beundran och respekt jag tar mig an en textil vävd på en bondgård i Skåne omkring år 1800, då jag vet att kvinnan som vävde textilen i fråga tog hand om fåren som gav ullen, odlade linet eller hampan som utgjorde varpen, behandlade ullen och varpämnet, samt färgade garnet, för att få ett material att väva av.

Vid sidan av materialkännedomen skulle hon också ha en repertoar av mönster, som dels traditionen bjöd, dels var egna kompositioner. Mönstrens huvudmotiv hämtades från Bibeln och från den skånska berättartraditionen.

Runt huvudmotivet har blommor och bladverk haft sin givna plats, ibland mycket naturalistiskt framställda, ibland stiliserade på gränsen till oigenkännlighet. Tulpanen har haft en framträdande plats, liksom nejlikan och liljan.

Tekniken som de skånska kvinnorna kom att kalla för att väva flamskt hade sina rötter i Frankrike, men utvecklades och nådde sin konstnärliga höjdpunkt i Nederländerna under 1500-talet, där verkstäder sattes upp för att tillgodose de europeiska furstarnas och högadelns efterfrågan på vävda tapeter. Även de nordiska kungarna kom på 1500-talets andra hälft att kalla på vävare från kontinenten.

Att det var kvinnorna i Torna och Bara härader som kom att bli skickliga flamskväverskor är inte så konstigt då de befann sig på landsbygden runt Malmö och Lund. Ett område som de professionella vävarna, de så kallade ”kussemakers” verkade i från omkring 1700 efter att adeln och städernas borgare inte längre efterfrågade deras produkter. Nu var det prästgårdarna och det övre skiktet i bondesamhället som blev deras uppdragsgivare. Men redan på 1770-talet hade de skånska kvinnorna i präst- och bondemiljö tagit över flamskväveriet från de professionella vävarna.

Det är bouppteckningarna som avslöjar att man vävde flamskt på gårdarna, då det gjordes skillnad på liggande och stående vävstol, liksom på textiliernas olika tillverkningstekniker. Dessa togs noggrant upp och efter dem sattes värdet. Textilen var ett kapital som noggrant skulle förtecknas och värderas, vilket gör att bouppteckningarna idag är ovärderliga källor. Flamskvävnaderna som skapades var inte tänkta för avsalu eller gjorda på uppdrag av någon, utan kom att ingå som en del i gårdens kapital och döttrarnas hemgift.

Hur lärde sig då kvinnorna tekniken? Sannolikt genom att analysera vävnader.

En kvinna som växte upp omkring 1800, oavsett ståndstillhörighet, lärdes upp av äldre generationer i textila tekniker. Det hörde till fostran och utbildning.

I de skånska flamskvävarsläkterna fick döttrarna sätta sig vid flamskvävstolen som mycket unga, för att vid 15-16 års ålder klara av de mest intrikata mönsterkompositioner. Vid samma ålder påbörjade de sin hemgift som skulle förfärdigas av dem själva som ett bevis på att de var en duglig blivande hustru. Så att analysera en vävnad tillhörde inte det omöjliga.

De skånska allmogekvinnornas mönster skiljer sig inte nämnvärt från de som yrkesvävarna, i Malmö och i de danska och tyska städerna, använde sig av. Visst omformade de mönstren efter eget tycke och smak, men motiven känns igen. Inte minst när det gäller att framställa ymniga tulpaner och andra blommor eller akantuslikande bladverk.

 

Källor:

NM.0001233 Åkdyna, Dalby, Torna härad, Skåne. Motiv Två urnor två par. Förvärvad den 5 december 1873 genom konstnären Jacob Kulle. Känd för sina målningar som skildrade livet i helg och söcken i Torna härad.
http://digitaltmuseum.se/search?owner_filter=S-NM&query=NM.0001233
Fischer, Ernst, Flamskvävnader i Skåne, Nordiska Museets handlingar: 59, Lund 1969
Flatweaves from Fjord and Forest, Scandinavian Tapestries of the 18th and 19th Centuries, London 1984, s. 53, pl. 16
Gammal allmogeslöjd från Malmöhus Län, 1916-1951, pl. 230, s. 110

Warberg, Ulla-Karin

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 545 38

ulla-karin.warberg@nordiskamuseet.se

Gå-bort-socker i fickan - oktober 2016

2016-10-01 21:17
En dosa i nysilver för tre sockerbitar. Från sockerransoneringen 1916.

En liten dosa av nysilver i museets samlingar minner om tiden då bristen på mat präglade vardagen också i Sverige. 

Den rymmer tre bitar socker: en vanlig portion på den tiden för en kopp kaffe med påtår. Och märk väl, sockret var för eget bruk. För nu gällde det att snåla. Sockret var inte längre någon bjudvara.

I oktober månad för precis 100 år sedan infördes en allmän sockerransonering i Sverige. Det var krig i världen och bristen på mat och andra förnödenheter kännbar för de allra flesta. En särskild folkhushållningskommission hade tillsatts i september. Den skulle nu ansvara för att livsmedelslagren inte tog slut och att varorna fördelades något sånär jämt i befolkningen.

Först ut var sockret. Det kvitterades ut i butiken mot en särskild ransoneringskupong som tilldelades hushållen. Ett kilo socker i månaden var ransonen. Också inköpen av bröd, gryn, smör och mjöl skulle under följande år begränsas.

Dosan var gjord för att kunna bäras i ägarens ficka eller väska och plockas fram när man gick till grannen för en kaffetår, samlades på kafferep eller satt på konditori. En ny liten tingest för ett nytt fenomen: gå-bort-socker eller fick-socker. Den var hur som helst personlig. 

I museets samlingar finns flera sådana små askar. En del mer påkostade, i riktigt silver, andra i nysilver eller plåt. Större modeller var som regel inredda med små fack – en till varje sockerbit. Locken pryds av krigets årtal ”Julen 1916”, av tre kronor eller den svenska flaggan. Andra bär ägarens initialer eller kanske en menande textrad, som ”Det man har - det har man. Får man mer, så tar man” (1918-1919).

I dagstidningarna annonserade guldsmedsbutiker om nya modeller i sortimenten och i radannonserna var det inte ovanligt att se efterlysning av en sockerdosa som råkat slinka ur fickan på gatan, under rubriken ”Borttappat”. 

Den avlånga dosan på bilden är liten och nätt.  Den var tillverkad av Guldsmedsbolaget och användes av en fröken på Kommendörsgatan när hon gick på besök hos bekanta i 1910-talets Stockholm.

www.digitaltmuseum.se NM.0192356

Torell, Ulrika

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 96

ulrika.torell@nordiskamuseet.se

Ladugårdströskel med skyddande orm - september 2016

2016-09-01 08:08
Ladugårdströskel med inborrad orm från Stora Mellösa, Närke. Foto: Mona-Lisa Djerf.Detalj. Foto: Karolina Kristensson.

Vid byggandet av ladugård och stall i det gamla bondesamhället användes olika magiska metoder. Husdjuren var gårdens levande kapital och deras välbefinnande kunde betyda skillnaden mellan liv och död för människorna.

Mycket av skyddsmagin gick ut på att få den värdefulla boskapen att känna hemtrevnad. Det var särskilt viktigt att göra ingången säker så att onda väsen inte tog sig in. Ovanför dörren placerades lieblad och hästskor eller en rovfågel. Gluggarna gjordes ofta i korsform och över fönster och dörrar målades tjärkors.

Ett av de största hoten mot boskapen var maran, ett övernaturligt väsen som nattetid troddes ta sig in i stall och ladugårdar. Om djuren stod svettiga och slutkörda på morgonen eller om hästens man var tovig, med så kallade martovor eller marflätor, tog man för givet att maran hade ridit dem.

I kampen mot maran och annat ont fanns många metoder. Ett sätt var att hänga upp något ontavvärjande som ett lieblad, en hästsko, en fågel, en fladdermus, lite tagel, ett par bockhorn eller delar av koklövar över dörren till stall och fähus. I taket, ovanför skuldrorna på kon eller hästen, hängdes skator, lieblad, marstenar eller häxkvastar (en slags tovig grenbildning på björkar) upp. Guds ord i form av ett psalmboks- eller bibelblad skyddade liksom gamla almanackor.

I ett borrat hål i ladugårdströskeln kunde man stoppa ner kvicksilver, levande ormar, ormskinn, »fruntimmershår«, libbstickeblad och avskrap av guld eller silver. Denna bit av en tröskel kommer från Helgesta, Stora Mellösa, i Askers härad i Närke. I Huvudliggaren där alla föremål beskrivs vid ankomsten till museet står:

"Skyddsmedel för ladugård, forntroföremål bestående av ett ur en tröskel till ladugård ursågat stycke med tvenne igenproppade borrhål, det ena innehållande en orm, det andra ok[=okända) föremål liknande järnskrot".

När föremålet sedan katalogiserades föreslogs järnskrotet vara slaggbitar. Ormen som en symbol för list och ondska finns både i Bibeln och i nordisk mytologi. Om det var svårt att få ner den i borrhålet ströddes snus på ormen, som genast blev styv som en pinne och lätt kunde stoppas ner i hålet, som därefter pluggades igen.

Källor

NM.0223480 Skyddsmedel
Primus – museets föremålsdatabas
Huvudliggare med bilagor
Katalogkort – katalogisering av föremålen
Digitalt museum – offentlig föremålsdatabas: https://digitaltmuseum.se 

Frågelistor:
Nm 12 ”Husbygge III: Husgrund och golvläggning”, 1929
Nm 17 ”Tro och sed vid husbygge”, 1930
Nm 22 ”Tecken och märken”, 1930
Nm 30” Husdjuren I: Skydd och sjukdomar”, 1930
Nm 106 ”Hästen”, 1947
Sp 13 ”Magiska skyddsmedel”, 1930

Hammarstedt, N.E., (1920) Svensk forntro och folksed, Häfte I. Stockholm: Nordiska museet
af Klintberg, Bengt, 1986. ”Kreaturens trånad”, Fataburen. Stockholm: Nordiska museet
Kättström Höök, Lena, 2013. ”Skydd och lyckobringare för hus och hem”, Fataburen. Stockholm: Nordiska museet

Höök, Lena Kättström

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 48

lena.kattstrom.hook@nordiskamuseet.se

Skomakaren och ”harpspelaren” Jonas Skoglund – augusti 2016

2016-07-22 11:44
Intill Jonas Skoglund sitter generalpostdirektör Julius Juhlin. I kraft av sin höga titel och i egenskap av Världspostkongressens president visste han sitt värde. Fotograf: okänd, Postmuseum.

Denna oljemålning föreställer med stor sannolikhet spelmannen Jonas Skoglund, som var en välkänd och omtyckt nyckelharpspelare på Skansen i över 30 år. Han ackompanjerade Skansens folkdanslag men han kunde också sitta för sig själv och spela någonstans på området, till glädje för Skansens besökare.

Porträttet är målat med ganska grova penseldrag men stämmer väl överens med en del fotografier av Skoglund. Målningen är utförd 1909 av konstnären och textilvetaren Emelie von Walterstorff som arbetade som tecknare och amanuens på Nordiska museet från 1903 till 1933. Hon fick snabbt ansvaret för Nordiska museets stora textilsamlingar. Målningen ingår i en serie porträtt av svenska folkdräkter varav detta visar en mansdräkt från Häverö i Uppland.

Vem mannen är framgår inte, men en besökare i Digitalt Museum, där museets databas på internet finns, har påpekat att porträttet föreställer spelmannen Jonas Skoglund som spelade på Skansen under ”doktor Hazelius”. I Boken om Skansen syns Skoglund på ett fotografi från 1898 samt på ett annat, tillsammans med folkdanslaget, från 1915. Han var engagerad på Skansen från 1890-talet fram till slutet av 1920-talet.

Jonas Skoglund (1846–1931?) föddes i Järvsö i Hälsingland men flyttade vid fyra års ålder till Tolfta nära Tierp i Uppland, där han med tiden blev skomakare. Han fångades av musiken genom musikaliska släktingar och lärde sig spela nyckelharpa av Tierps spelmän.

Skoglunds karaktärsdrag beskrivs i boken Om nyckelharpospelet på Skansen från 1899, skriven av musikvetaren Karl Peter Leffler som nedtecknat låtar av Skansens spelmän. Leffler framhöll Skoglunds orubbliga lugn, reflekterande förhållningssätt och skarpa förstånd, allt speglat i hans kloka, mörkbruna ögon. När Skoglund spelade satt han helt stilla med pipsnuggan i munnen samtidigt som han sakta men bestämt stampade takten med tåspetsarna.

År 1926 hyllades den ”välkände Skansenspelmannen” i Stockholms-Tidningen under rubriken ”80-årig trotjänare på Skansen”. Även i denna tidningsnotis kommenterades Skoglunds ståtliga, förnäma utseende och stillsamma person. Skoglund själv berättade att han hade spelat för åtskilliga kungligheter och furstar under sina 30 år på Skansen.

Kanske var även den 11 juli 1924 ett minnesvärt tillfälle. Då spelade Jonas Skoglund till Skansens folkdanslag inför flera hundra internationella gäster, som besökte Skansen under Världspostkongressen 1924. Det stora antalet medverkande nationer gjorde kongressen till den dittills största internationella sammankomsten någonsin. Inför besöket publicerades en särskild guidebok – Skansen: le premier museé en plein air. På omslaget står Skoglund i samma pose som på oljemålningen.

Målningen införlivades med Nordiska museets samlingar 1932. I samlingarna finns även Jonas Skoglunds nyckelharpa (deponerad till Musikmuseet), hans skomakarverktyg och ett par handgjorda skor.

Källor

NM.0191798: Oljemålning från 1909, Mansdräkt från Häverö, sannolikt föreställande spelmannen Jonas Skoglund. Konstnär Emelie von Walterstorff, Nordiska museet.
”80-årig trotjänare på Skansen”, Stockholms Tidningen, den 3 november 1926.
Baerendtz, Nils Erik (red.), Boken om Skansen, Höganäs 1980 (s. 135, se även s. 148).
Larsson, Marianne, ”Five o’clock tea på Skansen. Ett internationellt besök 1924.” I: Ahnlund Berg, Charlotte och Carlsson, Anders (red.). Skansen 125: Fataburen 2016: Nordiska museets och Skansens årsbok. Stockholm: Nordiska museet, 2016.
Leffler, Karl Peter, Om nyckelharpospelet på Skansen: anteckningar, Stockholm, Nordiska museet, 1899.
Skansen. Le premier museé en plein air. Une institution d’education nationale. Stockholm, Generalpoststyrelsen, 1924.

Larsson, Marianne

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 25

marianne.larsson@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to