Månadens föremål

Under 125 år har Nordiska museet skapat en stor och märklig föremålssamling som berättar om svenska folkets liv och leverne. Varje månad visas något eller några av dessa föremål här på bloggen - stora som små, märkliga eller enkelt vardagliga.

Snäckan, en praktfull vagn från 1700-talet - juli 2016

2016-07-01 14:34

Denna vagn, kallad Snäckan, saknar motstycke bland de få bevarade 1700-tals vagnar som finns i Sverige. Då den rullade på Stockholms gator under 1760-talet var det säkert många som beundrade dess prakt, men även en och annan som kände avundsjuka.

De hantverkare som format och konstruerat vagnen var ytterst skickliga. Vagnsstommen som är helförgylld är snidad i alm, ett slitstarkt och hårt träslag. Vagnskorgen har utvändiga bemålningar med blomstermotiv på mörk botten. Vagnskorgens insida liksom kuskbocken är klädda med sammet. Från hjul till ramkonstruktion, korg och fotplattor har skickliga bildhuggare format utsökta dekarationer i utpräglad rokokostil. Träsniderierna täcker hela vagnskonstruktionen som kräver funktion och hållbarhet. Det var få vagnsmakare vid denna tid som klarade av att konstruera en vagn där allt detta kombinerades.

Vagnen bör vara tillverkad på 1750-talet och troligen inte i Sverige. Vid tiden fanns skickliga bildhuggare och vagnsmakare i landet men ingen verkstad där de båda yrkena så harmoniskt arbetade tillsammans. Mer troligt är att vagnen är tillverkad i Frankrike i trakten kring Paris. Vagnskorgens form och litenhet i relation till det långa underredet gav vagnen det lekfulla namnet ”Snäckan”.

Enligt den berättelse som finns till vagnen var vagnen beställd till Christina Elisabeth Fischer Grill (1731-1805). Hon var gift med Johan Abraham Grill (1719-1799), en av dåtidens mest förmögna och rikaste köpmän och delägare av Ostindiska kompaniet. I en handskrift som beskriver släkten Grills historia står det berättat:

”…när fru Grill i Stockholm begagnat denna vagn, skall drottning Lovisa Ulrica förargat sig över att den förra i lyx tävlade med henne själv."

Med tiden kom vagnen att förvaras vid Österbybruk i Norra Uppland som ägdes av familjen Grill. Det är svårt att tro att vagnen kunde användas på landsvägarna i slutet av 1700-talet. Dess öppna konstruktion och tunga långa korg var inte lämpad för den tidens ofta dåliga och gropiga landsvägar. Det har spekulerats i om vagnen forslades till Österbybruk för att drottningen i avundsjuka förbjöd den i Stockholm, men det är en mer spektakulär än trolig förklaring.

På Österbybruk blev vagnen stående tills 1877 då den skänktes till Nordiska museet.

Larsson, Per

Intendent

Julita gård

08-519 545 72

per.larsson@nordiskamuseet.se

Original till affisch för Svenska flaggans dag - juni 2016

2016-06-01 10:22

För precis ett hundra år sedan, 1916, skapade konstnären Gustaf Ankarcrona (1869–1933) denna affisch för Svenska flaggans dag. Det året började den 6 juni att högtidlighållas som Svenska flaggans dag.

Men Gustavsdagen, den 6 juni, hade börjat firas redan på 1890-talet. Hade det inte varit för Artur Hazelius, Nordiska museets och Skansens grundare kanske just detta datum inte skulle vara Sveriges nationaldag. Kanske skulle det då inte ens ha funnits en svensk nationaldag. I samband med Vårfesten på Skansen 1893 utropade han, på eget initiativ ”Gustafsdagen” till ”svensk nationaldag”. Solen sken och Vårfestens sista dag utformades till en nationell och patriotisk högtid. Året därpå tågade över 3000 flaggviftande skolbarn genom Stockholm, upp till Skansen.

1916 började dagen att högtidlighållas som Svenska flaggans dag. Initiativet togs av Bestyrelsen för Svenska flaggans dag, en ideell förening. Firandet i Stockholm ägde detta år rum både på Stockholms stadion och på Skansen. Under en lång period därefter firades dagen på Stockholms stadion. 1962 flyttades det officiella firandet över till Skansen.

1983 blev den 6 juni Sveriges officiella nationaldag . Drygt två decennier senare beslutade Sveriges riksdag att nationaldagen skulle göras till helgdag. För att ge plats för en ny helgdag tog man bort en religiös helgdag ur almanackan; annandag pingst. 2005 firades nationaldagen för första gången som nationell helgdag.

Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung över Sverige och samma datum år 1809 antogs Sveriges regeringsform som bland annat slog fast de allmänna medborgerliga rättigheterna. Det är bakgrunden till valet av datum för Sveriges nationaldag.

Giftermålsstege - maj 2016

2016-05-02 15:23

Giftermålsstegen är ett litet spel som på ett målande sätt beskriver vägen till äktenskap.

I en serie små bilder gestaltas livets ljusa sida med flirt och förälskelse, men också vad som leder till ett olyckligt äktenskap. Av kläderna att döma är det från 1800-talets början. Bilderna av paret är omsorgsfullt tecknade med tusch och akvarell. Varje trappsteg återger ett känsloläge i relationen. Handskrivna ord som ”Admiration – Beundran” och ”Agitation - Oro” beskriver olika faser som ungdomarna går igenom. Både språk och dräkter är påverkade av fransk kultur. En bildad person förväntades kunna tala och förstå franska.

Kärleksförklaringen sker genom att mannen faller ned på knä och friar till kvinnan. Under en tid plågas han av ovisshet men när hon ger sitt samtycke väntar trolovning och giftermål. Högst upp på toppen av stegen skildras vigseln inför släkt och vänner. Spelet visar hur formaliserat förhållandet mellan man och kvinna kunde vara. På den andra sidan av stegen är förloppet omvänt. Tystnad och problem i samlivet leder till missförstånd, som i sin tur leder till hat. Den nedåtgående spiralen fortsätter med gräl och våldsamma utbrott. Till slut återstår bara skilsmässa.

Att gifta sig innebär en ny fas i livet med familjebildning och eget hem. Länge var släktskap, social ställning och god ekonomi viktigare än känslorna man hade för varandra. Med lite tur växte kärleken fram med tiden – om makarna behandlade varandra med respekt! Resonemangspartier började ifrågasättas under 1800-talet då den sociala rörligheten ökade. Skilsmässor var ovanliga. År 1831 skilde sig 95 par i Sverige – att jämföra med drygt 24.000 i fjol (2014). Under samma period ökade giftermålen från omkring 20.000 per år till 47.000, medan befolkningen mer än tredubblades. 

Giftermålsstegen är ett av många exempel på hur spel ofta berör livsfrågor som kärlek och karriär. Kan man påverka sitt öde och hur mycket styrs av slumpen? I spelet är det tärningen som avgör!

Källor

Bringéus, Nils-Arvid: Livets högtider, Stockholm LT, Borås 1987.
Johannesson, Eric: Den läsande familjen. Familjetidskriften i Sverige 1850-1880. Uddevalla 1980.
NM.0108702
Rundqvist, Angela: Blått blod och liljevita händer. En etnologisk studie av aristokratiska kvinnor 1850-1900. Stockholm, Carlssons förlag 1989.
Statistiska centralbyrån, tabell över befolkningsutveckling 1749-2014, www.scb.se

Dern, Karin

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 55

karin.dern@nordiskamuseet.se

Märkband från Vanföreanstaltens skolhem i Helsingborg - april 2016

2016-03-31 10:44

Det här märkbandet berättar om en liten flicka, då 10 år, som inte ville bli degraderad till ett nummer.

Givaren berättar: 

”Hösterminen 1960 var jag inte längre välkommen i den skola i Skara där jag hade gått under lågstadietiden. Läraren som skulle ta över klassen under mellanstadiet ville inte ha ett barn med funktionsnedsättning i sin klass – och då slapp hen det. 

För att jag skulle få gå i skolan över huvudtaget tvingades mina föräldrar att skicka mig till en institution för barn med rörelsehinder – Vanföreanstaltens skolhem i Helsingborg. Barn med rörelsehinder hade ingen skolplikt 1960 så mina föräldrar kunde låtit mig gå hemma utan skolgång. Nu hade mina arbetarföräldrar det klart för sig att skulle jag någonsin kunna försörja mig själv så var jag tvungen att få utbildning.

Jag skulle aldrig kunna utföra det minsta praktiska arbete på grund av min funktionsnedsättning – två lama armar och bara en fungerande hand med starkt nedsatt rörlighet i.

Familjen – mina föräldrar och två yngre bröder och jag reste ner till Helsingborg en dag i augusti. Vi tillbringade några timmar tillsammans på skolhemmet sedan åkte de andra till ett vandrarhem där de tillbringade natten – jag sov min första natt i sovsalen med sju andra flickor. Dagen efter kom mina föräldrar och bröder tillbaka och tillbringade ytterligare några timmar med mig – sedan var ”invänjningen” klar. – Hej då Wenche, vi ses till jul!

Min mamma lär ha gråtit till långt upp i Halland. Då körde min pappa in på en parkeringsplats och sa – Om du inte slutar gråta så åker vi tillbaka och hämtar henne. Min mamma slutade att gråta för hon hade inget val. Avståndet mellan Skara och Helsingborg var långt 1960 och vi hade ingen telefon hemma.

Inför min skolstart hade min mamma lagt ner många timmars arbete på att iordningställa kläder enligt den förteckning vi hade fått hemskickad.” ...”Ett moment i denna klädprocess var att märka ALLT med små märklappar med mina initialer WW – från ytterkläder till näsdukar. Jag hade noterat mammas arbetsinsats, sett hur många timmar hon la ner på att märka mina kläder – samtidigt som hon inte bara hade mig att ta hand om utan också mina två bröder, då 6 och 4 år gamla.

När jag så var på plats i Helsingborg noterar jag att personalen, som tituleras ”tant” och namn, sitter och märker om alla mina tillhörigheter med nummer 25. Jag minns att det upprörde mig enormt. Här hade min mamma lagt ner allt detta arbete helt i onödan var min slutsats – och med tanke på hur jag sett hur hon verkligen prioriterat mig och mina behov så var jag både arg och ledsen för hennes skull. Kanske tyckte jag heller inte om att ”bli” nummer 25. Jag var stolt över mitt namn…”

Som vuxen besökte Wenche en tidigare anställd på skolan, och i ett skåp med saker från den gamla skolan, hittades detta märkband med nr 25, som Wenche sparade som ett minne.

Källor

NM.0332066

Wallin, Leif

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 545 25

leif.wallin@nordiskamuseet.se

Dockan Malin från Käthe Kruse – mars 2016

2016-02-29 16:09

Det här är dockan Malin. Hon köptes 1923 för femton kronor på Nordiska Kompaniet i Stockholm till Ulla, som då var 10 år.

Ulla ville egentligen ha en celluloidbabydocka att sy kläder till, men fick den här dockan istället. Det blev mamma som sydde de flesta kläderna. Hon tyckte att Ulla sydde för illa. Under den ena foten är dockan Malin märkt ”Käthe Kruse”.

Käthe Kruse, eller Katarina Simon som hon hette som flicka, föddes 1883 i Breslau i Schlesien. Hon utbildade sig till skådespelerska och arbetade i Berlin. Där träffade hon den 28 år äldre skulptören Max Kruse. De fick sju barn tillsammans.

Käthe Kruse har kommit att bli berömd för de dockor hon började skapa på 1910-talet. Dockor med karaktär och ömsint formade anletsdrag. Pappa Max hade blivit uppmanad att köpa med sig dockor hem till de små döttrarna, men efter ett besök hos Berlins främsta leksakshandlare skrev han att han inte hittade några som dög:

Nej, jag köper inga dockor åt er. Jag finner dem hemska. Hur kan man väcka moderskänslor med kalla, hårda och stela ting. Gör själva! En bättre möjlighet att utveckla din konstnärlighet kan du helt enkelt inte önska dig.

Och så gjorde Käthe. Hon experimenterade med olika mjuka material, modellerade och skapade dockor och andra leksaker åt sina barn. Ett varuhus i Berlin uppmanade henne att ställa ut dockorna i ett av deras skyltfönster och det gjorde hon gärna. Maken, skulptören, fick lägga annat arbete åt sidan och hjälpa till med att modellera ansikten.

Efter utställningen i Berlin kom de första beställningarna och det gjordes försök med fabriksmässig produktion. Mellan de båda världskrigen gick en mängd dockor ut från hennes egna verkstäder. 1950 tog hon sig över till Västberlin och dit kunde också stora delar av fabrikens formar och material föras på olika vägar. En ny produktion kom igång.

Dockorna är små personligheter med ansikten som har det lite avvaktande, iakttagande och allvarliga uttryck som små barn ofta har. De är knubbiga, mjuka och ger ett varmt intryck. Avsikten var att göra en annan sorts docka än de vanliga, massproducerade, som hade hårda porslinshuvuden och svårhanterliga kroppar. Käthe Kruse formulerade det själv så här:

Ett barn behöver en docka som det gärna tar i, mjuk, varm och utan hårda kanter. Då utvecklas känslan av trygghet, kärlek, och omtänksamhet genom leken med dockan.

Käthe Kruse avled 1968. 1973 kom en av hennes dockor till Nordiska museet.

Källor:

nm.0298987a

Sidor

Subscribe to