Månadens föremål

Under 125 år har Nordiska museet skapat en stor och märklig föremålssamling som berättar om svenska folkets liv och leverne. Varje månad visas något eller några av dessa föremål här på bloggen - stora som små, märkliga eller enkelt vardagliga.

Stövlar och ryggsäck – september 2015

2015-08-24 16:52

Ryggsäcken och stövlarna har tillhört Ernst Manker och har använts vid hans fältarbeten bland samer i Sverige, Norge och Finland.

Ernst Manker (1893–1972) var forskare och tjänsteman vid Nordiska museet, med särskild inriktning på samiska förhållanden. Han var en mycket mångsidig forskare, men bland alla metoder säger han sig ha uppskattat fältarbetet och fotografiet mest. Då fick han möta alla slags människor och kunde rikta sin kamera mot dem, landskapet, naturen och djuren.

Fältarbete har alltid varit central metod för kunskapsbygget vid Nordiska museet, från första början och än idag. Det är en arbetsform som etnologer, etnografer och antropologer delar och innebär att de söker upp människor i olika miljöer för att dokumentera det liv de lever. På plats görs intervjuer, observationer, fotografering, uppmätning och insamling av föremål.

Fältarbete i de samiska miljöerna betydde ofta vandring på egna ben och med egen packning, varvat med båt, bil och buss. Ibland kunde det bli nödvändigt att vada över mindre vattendrag, och då kom stövlarna väl till pass. Det kunde också hända att Manker vek ner stövelskaften för att vid behov förvara kamerans tillbehör där.

Resultatet av fältarbetena är det material och den kunskap som genom åren har samlats i Nordiska museets arkiv och föremålsmagasin, visats i tillfälliga eller mer permanenta utställningar eller publicerats i både vetenskaplig och populär form. Manker var en mycket produktiv författare och hans fältarbeten låg till grund för både tunga vetenskapliga verk och en rad reseskildringar från fjällen.

 

 

 

 

 

Källor

Mankers fältarbeten fotografier, manuskript med mera finns i Nordiska museet, ”Lapska arkivet”.

Nordiska museets samiska föremålssamling i Digitalt museum

Stövlarna 329 547 a-b

Ryggsäcken 329 548

Eva Silvén: ”Ernst Manker (1893–1972).” I Svenska etnologer och folklorister, red. Mats Hellspong & Fredrik Skott. 2010.

Eva Silvén: ”Genom kamerans öga - Ernst Manker som fotograf.” I Sápmi i ord och bild, red. Kajsa Andersson (Utkommer hösten 2015).

Korrekturmiss på en glasmålning - juli 2015

2015-06-30 15:20

De här glasmålningarna har suttit i korfönstret i Ramsele gamla kyrka. De föreställer det eleganta kyrkoherdeparet Eric Boderus (Ericus Boderus) och hans hustru Brita Nenzelius (Brita Nenzelia), avporträtterade 1706.

Eric Boderus var kyrkoherde i Ramsele i 27 år, 1722 tyckte han att han varför gammal och skröplig och överlät sysslan till sin svärson. 1724 avled han.

Vi kan naturligtvis inte avgöra hur porträttlika målningarna är, men de ger en fin känsla av tidsanda och klädedräkt. Den lockigt långhårige och skäggige kyrkoherden bär en vid prästkappa, en så kallad  ”luthersrock” och han har skor med röda klackar. Fru Brita har en elegant blå klänning med vita isättningar och runt halsen bär hon ett halsband, sannolikt av slipat glas.

Men man kan ju fundera över vad som utspelades i prästgården när beställningen levererades. Den arme glasmålaren har gjort en dundertabbe: han har stavat beställarens namn fel.

Kyrkoherden heter ju inte Broderus som det står under bilden, utan Boderus. Sannolikt sa han både det ena och det andra, även om han uppges ha varit ”en mycket tystlåtig man”.

På något sätt måste ändå kyrkoherden ha förlikat sig med det som skett och accepterat att bilden sattes upp i korfönstret, med en lite förarglig glugg efter det delvis bortretuscherade r-et.

Källor

Bygdén, L, Härnösands herdaminnen, 1923-26
Modin, E, Gamla Tåsjö, 1916

Lövverkskrona i rokoko från 1700-talet - juni 2015

2015-06-01 17:03

Det blommar och växer på väggar, textilier och inredningsföremål under rokokon. Inspirationen kommer från naturen. Ljuskronan, formad som ett luftigt lövverk av spirande gröna blad och olikfärgade blommor, fångar in sommaren och tidens natursvärmeri.

Den är tillverkad av klippt och målad plåt, troligen i Stockholm strax efter mitten av 1700-talet. Kronan är en enklare variant av en fransk ljuskrona med blommor av porslin som arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz köpte in under sitt besök i Paris 1754. Tanken var sannolikt att den skulle användas som modell för svensk tillverkning när det nya Stockholms slott tog form. Bevarade lövverkskronor är få i Sverige och man hittar dem bara i de allra mest påkostade miljöerna.

De tillverkades ofta i garnityr med ljusarmar och ljusstakar. Vår krona inköptes på en auktion vid Drottningholms slott i slutet av 1800-talet, berättar vår huvudliggare, men uppgiften har inte gått att bekräfta. På Drottningholm finns två lövverkskronor, en i Marmorkabinettet på Drottningholm och en i Confidencen vid Kina slott.

Att söka sig bort från staden till landsbygden var angeläget för förmögna stockholmare på 1700-talet. Livet på landet ansågs stå för enkelhet, frihet och lycka och innebar definitivt ett sundare sätt att leva än i städerna. I dagböcker från tiden beskrivs det goda herrgårdslivet samtidigt som man visar sin avsky för Stockholms dåliga luft, smuts och trängsel.

Politikern och greven Carl Gustaf Tessin föredrog tillvaron på sitt sörmlandsgods Åkerö framför stadslivet. 2 september 1756 frågar han sig i sin dagbok:

Vad är det som gör lantlevernet nöjsamt? Menlöshet, lätta tankar, flyktiga fåglar, små fjärilar, välluktande blomster, ett dun, ett lappri, ett intet. Med ett ord: En avbild av första människans oskyldighetstillstånd. Statssaker, politiska journaler, gräl och bekymmer ligga inom lås och nyckel i mitt kabinett i Stockholm. I staden äro vi män; på landet barn.”

Tessin var även gäst på Svindersviks gård i Nacka, byggt på 1740-talet som sommarställe för bruksägaren Claes Grill och hans familj. Han beskriver hur han njuter av fruktträdgården, roar sig med biljardspel på kvällarna, tar härliga promenader och upptäcker landskapet: ”På Sicklaön finns tjäderlek, orrar, rapphöns och harar”, berättar han entusiastiskt.

Och där man inte hade den verkliga naturen omkring sig lät man den komma in i inredningen. I ett av rummen på Svindersvik är taket målat som en sommarhimmel med lätta moln och flygande småfåglar. Här, precis som i lövverkskronans ständigt grönskande bladslingor, är naturen påfallande närvarande.

Källor

NM.0031123 Ljuskrona

Forsberg, Karin, ”Svindersviks ägare” i En bok om Svindersvik, utg. av Andreas Lindblom, Stockholm 1953

Leijonhufvud, Sigrid, Carl Gustaf Tessin och hans Åkerökrets. I krigstid, Stockholm 1931

Schröderstierna, Samuel, Berättelser över de finare järn-, stål- och metallfabrikerna i Sverige åren 1754-59, utg. av Gösta Malmborg, Stockholm 1925

Selling, Gösta, Svenska herrgårdshem under 1700-talet, Stockholm 1937

Silfverstolpe, Göran Mascoll, Belysningen i svenskt 1700-tal: en miljöstudie

Stavenow-Hidemark, Elisabet, ”Ett nytt sätt att bo” i Signums svenska kulturhistoria. Frihetstiden, Lund 2006

Vahlne, Bo, Frihetstidens inredningar på Stockholms Slott. Om bekvämlighetens och skönhetens nivåer, Stockholm 2012

Setterwall, Åke m fl, Kina slott på Drottningholm, Malmö 1972

Womack, Anna

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 00

anna.womack@nordiskamuseet.se

Gåstol av trä – maj 2015

2015-04-28 14:57

Gåstolen av trä med fyra ”fötter” kommer från en småländsk by och är troligen tillverkad kring förra sekelskiftet.

Den är ett av många redskap som använts för gångträning eller barntillsyn i både slott och stuga. Barnet placerades i hålet med armarna ovanför kanten och kunde glida fram längs golvet utan att riskera att falla eller komma för nära spisen. På så sätt höll man barnet sysselsatt medan man fick händerna fria för annat. I en uppteckning från Småland berättar en man:

”Mina fem barn har gått i en stol som deras far och farbröder gått i, när di blev så stora så di förstod, att räcka armarna jäms med huvudet kröp di dän”. 

Att lära sig gå med hjälp av en gåstol eller vagn har en lång historia. Inom bildkonsten finns många exempel från 1400-talet och framåt, särskilt i framställningar om människans åldrar. Det är inte heller ovanligt med dockor i gåstolar i till exempel dockskåp.

Läkare har länge varnat för att den motoriska utvecklingen försenas vid användning av gåstol, eftersom barnen hoppar över viktiga steg som att krypa och resa sig på egen hand. Ändå säljs numera kanske fler modeller än någonsin. För- och nackdelar diskuteras på bloggar och föräldrasajter. Somliga gillar att barnen blir nöjda och glada över att röra sig fritt, medan andra varnar för olyckor och försämrad motorik.

Källor

Eriksson, Gunilla: Att lära sig gå, Kulturens årsbok, Lund 1960.
Gåstolar – marknadskontroll 2008-2009. Rapport 2009:12. Konsumentverket 2009.
Goodfellow, Caroline: Dockboken: allt om dockor. Stockholm 1994.
Lindström, Ulla: Småbarns tillsyn och träning, Nordiska museets handlingar 94, Uddevalla 1979.
Norvenius, Gunnar: ”’Lära gå’-stolen för småbarn kritiserades redan på 1700-talet", Läkartidningen, nr 51-52, 2002, volym 99.
Nordiska museets arkiv, frågelistsvar EU 51514, Jät, Kinnevalds härad, Småland. Se även frågelista 173 om Barn i krypåldern.
Nordiska museets föremålsdatabas, inv nr NM.0193525, NM.0259552, NM.0252598.

Dern, Karin

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 55

karin.dern@nordiskamuseet.se

”Prytzens dagg”, en knutpiska från 1600-talet – april 2015

2015-04-01 12:04

Den här knutpiskan har använts av prosten Nils Prytz (1605-1689) när han höll sin församling i Västmanland i herrans tukt och förmaning. Prytz har gått till historien som sällsynt rå, brutal, intrigerande och otrevlig.

Knutpiskan är gjord av en tjurpenis överklädd med läder. Den skänktes till Nordiska museet av Västerfärnebo kyrkostämma 1884. Det fanns en till, men den ville kyrkan ha kvar.

Det berättas att församlingsborna, mitt under pågående predikan, kunde börja prata, ta fram tobakspiporna, flinta eld och röka. Då tillkallade ”Prytzen” klockaren eller kyrkstöten, eller sprang själv ner från predikstolen, för att med hjälp av daggen tukta de uppstudsiga. Han lär också ha misshandlat och fördrivit sina adjunkter. Sin klockare slog han fördärvad. Den stackars prästen Engzelius som skulle prova till komminister hittade ingenstans att bo i socknen därför att ingen av sockenborna vågade ge honom husrum. De visste att Nils Prytz med ”maktspråk” tänkte tilldela sin egen son komministersysslan.

Prosten Prytz hade ett spännande liv innan han kom till Västerfärnebo. Han föddes 1605 i Torpa socken i Strängnäs stift. Han gick i militärtjänst, deltog i 30-åriga kriget och blev uppmärksammad av Gustav II Adolf som erbjöd honom stöd och befordran om han ville studera till präst. Han blev magister vid svenska universitetet i Dorpat, Estland 1636 och kyrkoherde i Västerfärnebo 1649.

Nils Prytz liv är en fascinerande resa genom 1600-talets militära och kyrkliga historia. Våld, ekonomisk korruption, intriger, nepotism och mycket annat kantar hans väg. Han dog 1689, fick sin grav i kyrkan, men saknades sannolikt av få.

Det här är inte den enda piska i museets samlingar som påminner om överhetens tidigare rätt att använda våld mot anställda och husfolk. Här finns bland annat en som hållit gruvarbetarna i Sala i schack, en annan som använts av patronerna Benedickt på Gysinge för att tukta bruksarbetarna, och en kyrkvaktmästarpiska som gjorde tjänst när hundarna skulle drivas ut ur kyrkan.

Källor

NM.0044683
Nordiska museets huvudliggare med bilagor.
Muncktell, Johan Fredric, 1764-1848. - Westerås stifts herdaminne / af Joh. Fr. Muncktell. - 1843-1846.
Selin, Sten: Nils Prytz är Gud allena räkenskap skyldig, en karriär i stormaktens Sverige, 2010.

Sidor

Subscribe to