Månadens föremål

Under 125 år har Nordiska museet skapat en stor och märklig föremålssamling som berättar om svenska folkets liv och leverne. Varje månad visas något eller några av dessa föremål här på bloggen - stora som små, märkliga eller enkelt vardagliga.

Dockan Mamma - maj 2014

2014-05-01 01:00

Thyra föddes 1894. Hon var föräldralös och växte upp i fosterhem hos två äldre fröknar i Bettna i Södermanland. En sträng fostran, berättar hon själv. Innan hon kom dit hade hon kommit i kontakt med konsulinnan Ekman som organiserade hjälp åt hemlösa barn.

En jul kom det en docka till Thyra från konsulinnan. Thyra hade aldrig någonsin haft en leksak förr och den här var bara hennes egen! Först fick hon bara titta, men när hon så småningom fick leka med dockan, svepte hon in den i tygstycken och tog den med överallt.

Thyra döpte dockan till Mamma, för andra barn hade ju mammor - men inte hon…

Mamma följde Thyra som en trygghet genom livet. Som 10-11-åring sattes hon ensam med adresslapp om halsen på tåget till Göteborg för att få läkarvård. Thyra och Mamma fick gå på bio. Det köptes ett klänningstyg som räckte till dem båda, och när de kom hem till Bettna igen, hade de likadana klänningar.

När Thyra blev gammal bad hon Nordiska museet att ta hand om Mamma. Hon och maken började bli skröpliga och de hade inga barn.

Dockan Mamma är en fin docka. Tillverkad i Tyskland av den välkända dockfabriken Armand Marseille omkring 1900. Dockan står på egna ben i en museisamling, men det som gör henne unik är att hon kan berätta om ett barns längtan och förmåga att skapa en sfär av trygghet i en inte alldeles enkel värld.

Källor

Torparen Carl Olson och hans familj - april 2014

2014-04-01 16:16

På den här bilden har fotografen Gustav Hörlins kamera fångat torparen Carl Olson, hans hustru och barnen Hilding och Ester en tidig vårdag utanför deras bostad i Västergötland.

Carl bär en järnskodd spade över axeln, kanske skall han ut och rensa åkerdiken efter vintern. Hans hustru, en av historiens anonyma kvinnor, har en korg till hjälp i sitt arbete. Barnen blickar skeptiskt mot fotografen. En släkting till familjen berättar i ett brev till Nordiska museet 1976 att sonen Hilding, som sitter på staketet, flyttade norrut som vuxen. Hans pappa Carl, med spaden, var aldrig utanför Västergötland.

Familjen Olsons bostad och jord hörde till gården Melltorp i Hova socken, Västergötland. Bilden kan dateras till någon gång mellan 1903 och 1906 och är hämtad ur den ämnesordnade bildsamlingen i Nordiska museets arkiv. Hörlin (1862–1939) var verksam runt om i Sverige men även i USA, där han vistades mellan 1893 och 1903. En större samling av hans efterlämnade negativ och kopior finns i Västergötlands museum.

Torparsystemet har rötter långt tillbaka och har sett olika ut på skilda platser och under olika perioder. Torpare kunde vara självägande jordbrukare, men oftast arrenderade de mark som låg under ett större gods eller gård. Arrendet kunde betalas antingen i form av dagsverken, i natura eller i pengar. Tillvaron var slitsam och materiellt torftig, att ha tillräckligt med mat på bordet var sällan en självklarhet. För de som gjorde dagsverken var det svårt att få tiden att räcka till:

”Torparna hade om möjligt ännu tyngre arbete än statarna. Efter slutat dagsverke vid herrgården hade de den egna torvan att tänka på med sådd, skörd och tusen andra sysslor. Det blev att ta nätterna till hjälp. Ändå var torparna avundade av statarna för den självständighet de ändå kunde utveckla. Men motsatsen förekom också – då torparen avundades stataren hans frihet efter arbetsdagens slut.”

(Jan Fridegård ur förordet till E. Thorsén: Uppländskt torparliv, Nordiska museet 1949.)

Källor

Bordsprydnader från avtäckningsfest 1808 - mars 2014

2014-03-01 12:54

Det började med att det dök upp tre lite skavda plåtbrickor, knappt 20 cm i diameter,  i samband med den stora utflyttningen av föremål från huvudbyggnaden till nya klimatanpassade magasin. Ingen visste vad det var och det ska nog erkännas att vi just då var mer fokuserade på var föremålen var och vart de skulle, än på vad det var. Till slut blev det 48 stycken och nyfikenheten tog överhand.

Somliga kallades brickor, andra medaljonger eller tavlor. I själva verket var det bordsprydnader med motiv från medaljer slagna över Gustav III. Vände man på ett av katalogkorten stod där en blek blyertsanteckning ”S:t Eriks årsbok 1917”. Där fanns svaret. En triumferande författare kunde konstatera att han äntligen hade lyckats identifiera ”några hittills oförstådda målade skivor i Nordiska museets ägo.”

Så här var det:

Den 24 januari 1808 hålls en hejdundrande fest på Stockholms börshus med anledning av avtäckningen av Tobias Sergels staty av Gustav III på Skeppsbrokajen nedanför slottet. Det är sexton år sedan kungen blev mördad, det är ett år kvar innan hans son, den nuvarande kungen Gustav IV Adolf, avsätts och tvingas lämna landet. Efter den högtidliga avtäckningen bjuder Stockholms borgerskap på middag. Förutom de kungliga, är runt 900 personer inbjudna. Kungens bord är dukat med en platå, upplyst av ”stakar, kronor och guirandoller” med en modell av den nyss avtäckta statyn under ett levande lagerträd. Runtomkring ”lågo afteckningar på bleckskivor till ett qvarters diameter vardera, målade på guldbotten med hwita figurer, af de Medailler, hvilka tid efter annan bliwit slagne öfwer Högtsalig Konungens minnesvärda bedrifter eller under Hans Regering timade märkvärdiga händelser.” Där har vi våra brickor, tavlor och medaljonger! De var bordsprydnader på majestätets bord.

Det är intressant att se hur arrangörerna år 1808 valde att dekorera det kungliga bordet. Det är i den gustavianska erans sista skälvande timmar och den inte enhälligt uppskattade Gustav III hyllas inför den impopuläre sonen, Gustav IV Adolf, med vad som betraktas som viktiga händelser i landets historia. Deviserna kastar ut läsaren i en mångfacetterad värld. Här blir man påmind om Sveriges inblandning i slavhandeln ("ÖENS BARTHELEMEI FÖRVÄRVAD 1784"), om Sveriges trankokerier på Grönland ("GRÖNLÄNSKA SJÖFARTEN"), om att Gustav III avskaffar tortyr ("PINLIGA FÄNGELSER AFSKAFFADE D. 27 AUG. 1772"), hur han effektiviserar genom att ta bort onödiga helgdagar ("ÖFVERFLÖDIGA HELGEDAGAR INDRAGNA. D: 4 NOV. 1772") och mycket annat. Kvällens diskussioner behövde inte sakna inspiration! Kungen gick hem klockan tre, övriga gäster fortsatte till fem på morgonen. Sannolikt var detta att betrakta som den sista gustavianska festen. Fyra veckor senare gick ryska trupper in Finland och året efter tvingas kungen bort.

En fråga återstår. Bland dem som misstänktes för konspirationen mot Gustav III fanns en Carl Fredrik Ternell (1736-1792). Om han var skyldig får vi aldrig veta, han tog sitt liv några veckor efter kungens död. Hur kommer det sig att en person med samma efternamn skänker några av de kungahyllande bordsprydnaderna till Nordiska museet sjuttioåtta år efter festen? Vem var han och hur fick han prydnaderna i sin ägo?

Källor

Med samerna i högfjällen - februari 2014

2014-02-01 12:42

Målningen Isbro utfördes av Emilie Demant Hatt, dansk konstnär och författare, 1944. Under en resa i de nordligaste samiska områdena i Norge och Sverige 1904 blev hon djupt fascinerad av den samiska kulturen. Efter hemkomsten studerade hon samiska språk vid Köpenhamns universitet för att tre år senare återvända till Lappland. Under åtta månader levde hon tillsammans med nomadiserande samiska familjer och följde dem på sommar- och vintervandringar. 1913 publicerade hon boken Med Lapperne i Højfjeldet i vilken hon skildrade sina iakttagelser och upplevelser.

Emilie utgav 1922 boken Ved ilden, en samling samiska berättelser och sägner illustrerade med hennes linoleumtryck. Under andra halvan av 1930-talet påbörjade Demant Hatt en svit oljemålningar med motiv från Lappland. Målningarna är inte etnografiskt beskrivande utan speglar hennes minnen och intryck från tidigare upplevelser i Lappland. Målningen Isbro är en av målningarna i denna svit. Under vårflyttningen hade Emilie Demant Hatt och hennes samiska värdfolk varit tvungna att ta sig över en forsande älv på en smal och hal bro av is. Det var en farofylld vandring som både skrämde och fascinerade konstnären. Vandringen över isbron finns beskriven i boken Med Lapperne i Højfjeldet.

På sin resa 1904 sammanträffade Emilie Demant hatt med den samiske jägaren och fiskaren Johan Turi (1853-1936). Hon hjälpte honom att skriva en bok om samernas liv. Turis Muittalus samid birra. En bog om Lappernes liv, den första boken om samiskt liv skriven på samiska av en same, utkom 1910 och kom att översättas till många språk.

Emilie Demant Hatt ville sprida kunskap om samernas liv och historia och rikta samtidens uppmärksamhet mot samernas trängda situation och brist på rättigheter. I samband med att hon 1940 mottog Nordiska museets utmärkelse Hazeliusmedaljen höll hon ett föredrag om Johan Turi. Föredraget avslutade hon med följande formulering: ”Turis Bog är en Bønskrift! En brændende Bøn fra Laplands Hjerte, et Raab om Retfærdighet for Nomaderne i Skandinavien – ikke en Bøn im Fattigunderstøttelse, men en Bøn om at blive forstaaet, en Bøn om Ret til at leve!”

1953 donerade Emilie Demant Hatt 50 av sina oljemålningar med motiv från Lappland, till Nordiska museet.

Källor

Kalmink till allmogens finkläder - januari 2014

2014-01-01 00:00

I en gammal kista från mitten av 1700-talet finns en mängd prover av olika slag: sten-och träprover, bomull, ull och lin, te, fajans, tygprover, modeller av redskap och mycket mer. Proverna samlades in av Anders Berch (1711-1774), professor i nationalekonomi i Uppsala.

Samlingen kallas Theatrum oeconomico-mechanicum, och utgjorde studiematerial för studenter vid Uppsala universitet. Avsaknaden av bra undervisningsmaterial och läroböcker gjorde att den praktiskt lagde professor Berch började samla in exempel från olika näringsgrenar och yrkesprocesser.

I textilprovböckerna finns prover av svensktillverkade ylle-, linne- och sidentyger men också utländsk tygtillverkning såsom det randiga kamgarnstyget kalmink. De flesta bevarade kalminkerna tillverkades i Norwich, en stad vid Englands östkust, känd för sin färgning och efterbehandling av tyger. Tygerna vävdes oftast helt i ull i en mängd färger och mönster. Första gången ordet callimancoe noteras i Norwich är 1594. Man använde då tygerna till manskläder såsom västar, ytterplagg, knäbyxor och inredningstyger. Produktionen av kalminker nådde en topp i mitten av artonhundratalet, då Norwichtextilier nått hela världens marknad, speciellt Europa, Sydamerika och Fjärran Östern.

Kalminktygerna blev mycket populära hos allmogen. I Nordiska museets samlingar finns ett åttiotal plagg, de flesta livstycken och västar. På museet Bridewell i Norwich finns ett 15-tal tygprovsböcker från de sista åren av 1700-talet bevarade. Böckerna innehåller hundratals tygprover och presenterade utbudet för hugade kunder.

Källor

Sidor

Subscribe to