Månadens föremål

Under 125 år har Nordiska museet skapat en stor och märklig föremålssamling som berättar om svenska folkets liv och leverne. Varje månad visas något eller några av dessa föremål här på bloggen - stora som små, märkliga eller enkelt vardagliga.

Stjärngossar 1942 - December 2013

2013-12-01 00:00

Mitt hem är en småstuga i Åkeshov, Bromma, byggd 1929

Så börjar pojken på bilden berättelsen om sitt hem som sändes till Nordiska museet vintern 1942.

Bilden är en av de omkring 800 fotografier som barn i skolor runt om i Sverige skickade in till tävlingen Beskriv ditt hem 1942, ett samarbete mellan Skolradion och Nordiska museet. 1 742 barn deltog med totalt 36 000 textsidor, 8 500 ritningar, hundratals teckningar och, som redan nämnts, omkring 800 fotografier. En skatt för alla som är intresserade av Sverige under tidigt 1940-tal.

Järnspisar och vedlårar, karbidlampor, trångboddhet. Det mest slående för en nutida läsare är kanske ändå hur ovanligt det var med indraget vatten.  Det tog mycket tid och kraft - även för dessa 10-12-åriga barn - att gå ut för att hämta vatten till hushållet och till djuren i ladugård och stall. Utan ”slaskvattenledning” måste också smutsvattnet bäras ut. De flesta tvättar sig genom att hälla upp vatten i ett tvättfat. Utedass förstås, sommar som vinter.

För många höjs den svenska bostadsstandarden under 1940-talet, bland annat genom statliga bostadslån som ställer krav på vattenledning och central uppvärmning. HSB och KF kräver att bostäderna skall förses med modern utrustning i kök och badrum. En förbättring av de svenska bostäderna tar sin början.

Mer om hem och bostadsmiljöer från många tider och på många platser kan du läsa i Fataburen 2013, Nordiska museets och Skansens Årsbok Bygga och bo.

Maxén, Maria

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 07

maria.maxen@nordiskamuseet.se

Otto Natt och Dag - November 2013

2013-11-01 13:38

Den här dagerrotypen föreställer familjen Natt och Dag. Bakom Anna Elisabet och hennes mamma Margareta står deras pappa och make Jakob Otto. Det är om honom månadens föremål vill berätta.

Min förlorade, men alltid oförgätlige vän

Otto Natt och Dag föds den 14 februari 1794. Han går militärskola vid Karlberg i Stockholm, där han träffar den tre år yngre Johan August, ”Janne”, Hazelius (detta är intressant för mig som skriver detta, då Jannes son Artur - som ännu inte är född - grundar Nordiska museet omkring 60 år senare). Natt och Dag och Hazelius blir goda vänner. Båda är anhängare av göticismen, en patriotisk väckelse med beundran av frihetsandan, mannamodet och de redliga sinnena hos göterna, människor man menar levde i den nordiska forntiden.

Natt och Dag tar examen vid Karlberg 1812, utnämns till fänrik i Svea livgarde och senare till adjutant i Generalstaben. 1815 författar han en skrift om det som länge upptagit hans tankar; ” Project till en ny organisation af svenska arméen”. Han kritiserar försvaret och flera av sina kollegor och föreslår en förbättrad officersutbildning och, med intryck från revolutionskrigen i Frankrike, någonting djärvt - en allmän medborgarbeväpning, det vill säga en allmän värnplikt.

Skriften rör upp känslor både på Kungliga slottet och på Generalstaben. Kronprins Karl Johan, som är fransman, ser kopplingen till den franska revolutionen som ett hot mot kungamakten. I det historiskt starka Sverige som göticismens anhängare vill återupprätta, finns ingen plats för en utländsk tronföljare. På Generalstaben chockeras äldre officerare över att bli tillrättavisade av en pojkspoling.

Natt och Dag tvingas göra avbön, får ett års permission för utländsk krigstjänst, reser till Tyskland och begär därifrån avsked. I Tyskland träffar han den avsatte och landsförvisade tidigare svenske kungen Gustav IV Adolf, nu prins Gustav, med familj. Natt och Dag börjar se kronprins Karl Johan som orsaken till sin olycka och när han ger ut sin skrift i tysk översättning förses den med ett förord där han smädar den utländske Karl Johan och manar till resning till prins Gustavs förmån.
Den tyska översättningen når Sverige i februari 1816 och väcker stor uppståndelse. Domprosten Ipson, som brevväxlat med Natt och Dag, överlämnar brev som bevis på Natt och Dags gustavianska sympatier till regeringen. Hazelius, 19 år, blir upprörd över detta och skriver ett argt brev till Ipson. Även detta lämnas vidare och kronprins Karl Johan, som tolkar meddelandet som högförräderi, dömer Hazelius till förvisning till den svenska kolonin Saint-Barthélemy i Västindien. En general går i god för Hazelius och straffet omvandlas till 14 dagar i arresten vid Stockholms högvakt.

Den 21 november 1816 döms den 22-årige Otto Natt och Dag till döden för landsförräderi. När Sverige försöker få honom utlämnad från Tyskland reser han till USA, enligt uppgift med ett pass tillhörande en tysk student som han på något sätt kommit över. Natt och Dag övertar studentens identitet och blir Frederick Franks i det nya hemlandet.

I USA bor Natt och Dag större delen av sitt liv i Cincinatti, Ohio. Där öppnar han 1828 ett konstgalleri. Han målar porträtt och har elever i skulptur och måleri. Under 1830-talet köper han The Western Museum där det finns ”kuriositeter” och vaxdockor – men där huvudattraktionen är en helvetesutställning, där demoner presenteras bakom ett strömförande staket.

Otto Natt och Dag och Johan August Hazelius brevväxlar flitigt under alla år. Hazelius kallar honom ”Min förlorade, men alltid oförgätlige vän”. I sina brev – i dag i Nordiska museets arkiv - längtar Natt och Dag hem till Sverige, men han återvänder aldrig, trots att Karl Johan 1834 utfärdar en allmän amnesti för politiska förbrytelser och högmålsbrott. Otto Natt och Dag avlider den 4 december 1865, medan Hazelius går och väntar på brev hemma i Sverige.

Hela denna historia verkar på nästan 200 års avstånd vara en storm i ett vattenglas. Men Ottos nya förslag kom i en tid av instabilt politiskt läge i Europa. Den gamle kungen hade nyss störtats och den nye kronprinsen var osäker på sin ställning och misstänksam mot revolutionära idéer och gustavianska sympatier. Otto Natt och Dags ungdom och bristande erfarenhet låg honom också i fatet. Historien skulle dock ge honom rätt avseende militärens organisation. Hampus Mörner, kronprins Karl Johans överadjutant 1815, konstaterar i sina memoarer 1848 om Natt och Dags skrift:

”Skriften innehöll mycket af hvad som nu utföres af våra trupper”… ” men obetänksamt att en yngling utan all krigserfarenhet skulle utge en skrift som var stötande för den corps för vilken han tjänade. Han klandrade den organisation som besegrat våra arvfiender. Han hade inte förstått följderna, hans intention var nog enbart att framställa vad han tyckte behövde ändras”.

Familjen Natt och Dag/Franks, är fotograferad någon gång omkring 1850, i USA, möjligen av dottern Anna Elisabets man, Carl Gustaf Helleberg, utvandrad från Uppsala. Helleberg hade specialiserat sig på dagerrotypi, en tidig fotograferingsteknik. Det är Artur Hazelius, Johan Augusts son och grundare av Nordiska museet, som skänkt bilden till museet.

2010 avskaffades den allmänna värnplikten i Sverige.

Maxén, Maria

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 07

maria.maxen@nordiskamuseet.se

Leksaksbil från krigsåret 1942 - Oktober 2013

2013-10-01 00:00

Mitt under brinnande krig förvärvade Nordiska museet genom en pristävling leksaker som barn själva tillverkat i slöjden. Samma år firades 100-årsjubileet av den svenska folkskolan.

Bilen är snickrad av en skolpojke i Långasjö, Småland. Den har kofångare av cykelekerstål och hjul av ändtrissor. Ratten är gjord av en spik och det finns fram- och baksäte. Med hjälp av lite fantasi har barn i alla tider byggt egna leksaker av överblivet material. Detta kom väl till pass under andra världskriget då importen från engelska och tyska leksaksfabriker stoppades. På 1940-talet var dessutom bensinen ransonerad och en egen bil fortfarande en dröm för de flesta.

Nordiska museet har sedan 1870-talet samlat in tiotusentals leksaker som dockor, vagnar, djur och spel. De äldsta är från 1600-talet. Där finns allt från enkla pilbågar till dyrbara dockskåp. Museet strävade tidigt efter att få leksaker från olika sociala miljöer, men av naturliga skäl kommer mycket från välbärgade hem. De egentillverkade leksakerna fyller väl sin plats i samlingarna. En barkbåt och ett flygplan från pristävlingen visas just nu i utställningen Leksaksrummet. Där kan man också se leksaksbilar av olika modeller.

Internationella Barndagen firas 7 oktober i år. Med denna dag har man sedan 1954 velat uppmärksamma barns situation i världen, och verka för alla barns rätt till trygghet och utveckling. Den blå leksaksbilen är en påminnelse om barns inneboende skaparkraft och lust till lek även under knappa förhållanden.

Dern, Karin

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 55

karin.dern@nordiskamuseet.se

Silverringen Pagod av Rosa Taikon - September 2013

2013-09-01 00:00

Rosa Taikon är en nyskapande silverkonstnär som arbetar i romsk tradition. Men hon är minst lika känd som en förkämpe för romernas rättigheter i samhället, en kamp hon tidigare förde tillsammans med sin syster Katarina. Det är mycket tack vare detta arbete som romerna under 1960-talet fick rätt till fast bostad och skolgång. Dessförinnan var de hänvisade till tält och husvagnar på olika platser i treveckorsperioder innan det var dags att flytta vidare.

Rosa berättar att hon som barn kunde vakna på nätterna av ett väsande ljud i husvagnen. Det var när hennes far arbetade vid spritlampan med en liten veke som brann och med ett smalt mässingsrör blåste ut elden över silverstycket, där han hade lagt små silverkulor, granalier, tillsammans med silvertrådar i ett mönster. Hennes arbete är en fortsättning av det hon såg sin far utföra. Hon för traditionen vidare, men i ett modernt formspråk.

I den romska kulturen var silversmide ett manligt hantverk. Av tradition var det inga kvinnor som sysslade med smyckestillverkning. Rosa Taikonen berättar:

Min far Johan Taikon gick som 12-åring i lära hos zigenska guldsmeder i Samarkand. Han var den siste silversmeden bland de svenska romerna och i hans arbeten fanns alltid filigrantekniken tydligt utförd, med den tvinnade fyrkantstråden och de små silverkulorna. Efter min far fanns det ingen som kunde ta över, så jag bestämde mig för att föra traditionen vidare och sökte till Konstfack.

Utställningen Smycken av Rosa Taikon visades på Nordiska museet 21 september 2011 – 8 januari 2012. I den pågående utställningen Smycken visas ringen Pagod.

Maxén, Maria

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 07

maria.maxen@nordiskamuseet.se

Hundsele för skydd mot varg - Aug 2013

2013-08-01 00:00

En bra jakthund innebar ofta god jaktlycka. Oron för att den skulle skadas var därför befogad. Hundar vaktade också gård och boskap genom att skälla och varna vid okänt besök eller fara.  Som hunden användes var den därför utsatt för varg och andra hundar.

Många försökte skydda hundarna och flera ”varghalsband” med taggar finns i museets samlingar. Dessa gav ett visst skydd för hundens hals vid rovdjursattacker. Ett mer udda skydd mot varg är hundselen av remmar vid hals, rygg och mage, alla med vassa långa sylar av järn. Enligt uppgift är den konstruerad av Jonas Arvidsson 1826. Han var då 25 år och bosatt i Wik som ligger i Ljusdal socken. Någon större framgång blev det kanske inte. Selen benämns som en kuriositet av Kyrkoherde Ros i Ljusdal som skänkte selen till Nordiska museet 1873.

Jakt med hund har lång tradition i Sverige. Magnus Henric Brummer skriver 1789 i sitt Jaktlexikon under ordet Hunden: ”Utom den samma kan en jägare intet uträtta. All jakt utom hund, större jakter och skallgångar likväl undantagne, kan man nästan ej anse för annat, än krypskötterie, som wäl understundom kan lyckas, men aldrig vara lönande, eller medföra något werkeligt nöje”.

Då hundens uppgift vid jakt var att uppsöka villebråd, var risken för skada stor om den stötte samman med en varg. Skällande hundar uppges också som användbara för att locka till sig varg då de skulle fångas in för att dödas.

Konflikten mellan människa och varg är gammal. Redan på 1200-talet fanns bestämmelser i några av de svenska landskapslagarna som krävde att bönderna höll sig med olika hjälpmedel för att fånga varg. 1647 infördes skottpengar på varg och under 1700-talet fanns uppskattningsvis några tusen vargar i Sverige. Störst skada gjorde rovdjuren då de angrep tamboskap. Rovdjursattackerna ökar enligt vissa källor runt år 1800, en period då antalet betesdjur blev fler på utmarkerna och viltet minskade till följd av mer jakt. Vargen jagades därför intensivt under senare delen av 1700-talet och under 1800-talets början. Flera varggårdar och varggropar anlades och stora vargskall hölls på flera platser i landet. Mot slutet av 1800-talet blev vargen ovanlig i Sverige och vargen fredades i Sverige 1966.

Idag finns åter varg i de flesta svenska landskap och konflikten mellan människa och varg finns kvar. Nu som förr finns oro hos hundägare för att hunden skall komma till skada om varg finns i närområdet. Hunden har sedan länge en speciell ställning bland husdjuren och förlusten av en bra jaktkamrat eller vän är inte svår att förstå. Jonas Arvidssons försök att skydda hunden mot varg i början av 1800-talet är därför inte så underlig som det först kan framstå när man som hastigast få se hans hundsele.

Larsson, Per

Intendent

Julita gård

08-519 545 72

per.larsson@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to