Månadens föremål

Under 125 år har Nordiska museet skapat en stor och märklig föremålssamling som berättar om svenska folkets liv och leverne. Varje månad visas något eller några av dessa föremål här på bloggen - stora som små, märkliga eller enkelt vardagliga.

Regnbågsflaggor använda av SL - Juli 2013

2013-07-01 00:00

Dessa regnbågsflaggor har använts av Storstockholms Lokaltrafik under Stockholm Pride / Europride 2008 och är insamlande i samband med Nordiska museet dokumentation av denna festival.

Stockholms Pridefiras sedan 1998 i månadsskiftet juli/augusti. Det är en festival för homo- bi- och transpersoner (HBT-personer) och har sin upprinnelse i Riksförbundet för sexuellt likaberättigandes (RFSL:s) Frigörelsevecka som började firas 1979 och som in sin tur hämtade inspiration från den amerikanska gay-rörelsen.

Flaggorna är så kallade regnbågsflaggor som står för mångfald, respekt för medmänniskor och tolerans. De används framför allt som symbol för homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-personer). Flaggan skapades i USA av den amerikanske konstnären Gilbert Baker 1978 och har sedan spridit sig runt världen. Bakers flagga bygger i sin tur på flaggkonstnären Anders Holmquists multietniska flagga som han skapade med inspiration från USA:s flagga, där han bytte ut de röda ränderna mot regnbågsfärgade fält.

Denna typ av flaggor inköptes av Storstockholms Lokaltrafik (SL) för att användas på alla bussar och spårvagnar under Stockholm Pride. Sedan flera år har SL vid allmänna flaggdagar använt Svenska flaggor på bussar och spårvagnar samt på Europadagen EU-flaggor. Regnbågsflaggorna skapade viss debatt, dels om hur det gått till då SL:s styrelse i en skrivelse till SL:s VD förordade sponsring av Pridefestivalen, trots att det enligt SL:s regler är VD:n som ska besluta om sponsring och inte politikerna i styrelsen. Dels om lämpligheten att ha regnbågsflaggor på bussarna. Debatten förekom i media och i olika diskussionsforum på nätet där en hel del homofoba åsikter framkom. Sedan 2008 har SL använt sig av dessa flaggor under Pride.

2008, då flaggorna samlades in till museet, var Stockholm Pride även värd för Europride, varför firandet var mer omfattande än tidigare år. Dokumentationen av festivalen inbegrep deltagande i olika evenemang, intervjuer av deltagare samt insamlande av föremål. En fotograf deltog också. Materialet finns nu i Nordiska museets arkiv och föremålsmagasin. Allt material är inte åtkomligt för allmänheten då det fortfarande kan innebära en viss risk att vara offentlig med sin HBT-tillhörighet.

Maxén, Maria

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 07

maria.maxen@nordiskamuseet.se

Ingers armskena - Juni 2013

2013-06-01 15:33

Den 23 maj öppnade en ny miljö i Nordiska museet, Folkhemslägenheten. Möbler och föremål i lägenheten har samlats in från olika håll för att visa hur det kunde se ut för en vanlig familj i slutet av 1940-talet.

Till lägenheten har museet tagit emot en armskena som användes av en kvinna i början av 1950-talet. Här är hennes berättelse:

"Skenan skulle räta ut min arm. Egentligen är det konstigt. Istället för att låta armen dra åt det håll den ville skulle den tvingas till något annat."

Inger föddes i Hälsingland 1946 med skolios och höftledsluxation. Hennes högra arm är kortare än den vänstra, den är böjd och strävar inåt, mot kroppen.  Handen är liten och saknar tumme. Redan som liten började resorna till Stockholm och Norrbackainstitutet där olika skenor och hjälpmedel provades ut.  Hon minns en stor brits mitt i undersökningsrummet.  På den placerades Inger samtidigt som läkaren gick runt och synade henne:

" Här är det inskränkt, sade han och petade på någon kroppsdel. Att det ansågs vara fel på mig - det förstod jag tidigt."

Ibland fick hon stanna längre perioder på Norrbackainstitutet. Föräldrarna åkte hem till Hälsingland och det kunde dröja veckor innan de återförenades. Även om hennes minne har valt bort det mesta från den här tiden så kan plötsliga fragment dyka upp till ytan. Som att hennes mamma hade en blommig klänning på sig den där gången då Inger grät så förfärligt över att hon var tvungen att stanna kvar på sjukhuset.

När Inger var i tonåren föreslog läkaren att armen skulle stelopereras för att göra den rakare.  Läkaren utgick felaktigt ifrån att Inger skämdes över sitt utseende. Men Inger var inte intresserad av en operation, hon visste att den skulle innebära en minskad rörlighet. Läkaren argumenterade och sade att det var bra för henne eftersom hon var flicka. Inger frågade då kaxigt om doktorn inte trodde att hon skulle bli gift annars.

"Handen kan jag alltid stoppa i jackfickan, det måste vara värre att ha en stor näsa.” Sjuksköterskan som var med i rummet skrattade så att brickan med instrumenten for i golvet. Den behandlande läkaren hade verkligen en stor näsa".

”Jag var inte rädd att säga emot fast jag var så ung. Pappa brukade säga: Inger är som gäddan, det är käft det mesta”

Det blev ingen steloperation. Inger utbildade och blev så småningom verksam inom barnhabilitering.

Rundberg, Wenke

Publik & programproducent

Avdelning Publik

08-519 546 96

wenke.rundberg@nordiskamuseet.se

Wäsbysparris med inventeringsnummer 1 - Maj 2013

2013-05-01 00:00

Den 4 januari 1904 skriver förre trädgårdsarbetaren Anders Fredrik Hellquist till sin tidigare arbetsgivare Löjtnant Artur Bäckström, ägare till Julita gård utanför Katrineholm. Hellquist beskriver den stora arbetsinsats han utfört då en trädgård anlades vid Väsby, en underlydande egendom till Julita gård, 1888.

”Jag har värkeligen inte Sparatt mina krafter till arbete … Trädgården planterades 1888 myckett arbete omkring Willan Samt spadvändes alla gräsplaner äfenså planterade jag 700 Sparrisrötter på 12 Sängar som nu skördas af.”

Hellquist undertecknar brevet med ”Löjtnantens underdånigaste Tjänare”.

2007 började det Nationella Programmet för Odlad Mångfald (POM; www.pom.info) inventera Sverige för att hitta äldre sparrissorter. Sparrisen på Väsby, som Hellquist planterat, blev den första som samlades in.

Nordiska museet samarbetar med POM genom att samla in, provodla och beskriva äldre kulturväxter. Wäsbysparrisen har direkt anknytning till Julita gård, en av museets gårdar, och det är också på Julita gård Nordiska museet bevarar vissa äldre kulturväxter.

Nordiska museet är känt för sina omfattande kulturhistoriska samlingar. Lika viktigt som att bevara redskapen som använts vid trädgårdsskötsel är att bevara det som odlades. Vårt levande kulturarv, där kulturväxterna är en viktig del, berättar om människors levnadsvillkor och förutsättningar. Plogen behövs inte om det inte finns något att odla på åkern, sparrisstickaren som användes vid sparrisskörd skulle inte ha funnits utan sparris. All sparris är inte densamma, en lokalanpassad sort som ger hög skörd på en plats kan vara oduglig på en annan plats. Sorternas egenskaper bör bevaras för framtida behov vid till exempel förädlingsarbete till nya sorter. I Julita gårds arkiv finns bevarade räkenskapshandlingar för tiden mellan 1869 och 1941. Här ingår även räkenskaperna för Väsby och räkningen från 1888 på 700 sparrisrötter. Materialet till sparrisplanteringen köptes in från Alnarps lantbruksinstitut utanför Lund. I räkenskaperna kan man se att Hellquists uppgift om att sparrisen skördas stämmer. År 1902 köpte Löjtnant Bäckström 900 sparris till en kostnad av totalt 11 kronor och 25 öre från Wäsby trädgård.

Under de närmaste åren kommer Wäsbysparrisen att planteras i en nationell samling för kulturväxter i Alnarp utanför Lund. Man kan då säga att ”Wäsbysparrisen”, som köptes från Alnarp 1888, återbördas till sitt ursprung. Någon ”Alnarpssparris” har dock inte återfunnits i Alnarp. Hos de kulturväxter som studerats närmare syns ofta liknande mönster. Växterna gör många och långa resor, hit och dit fram och tillbaka. Frågan som vi inte besvarat ännu är hur detta påverkar den ursprungliga sorten. Har förflyttningarna och odling i olika klimatzoner förändrat den? Har den genom naturens och människans påverkan blivit en lokal sort, unik för platsen, en sort som är anpassad till odlingsförutsättningarna?

Programmet för Odlad Mångfald har i sitt arbete med sparris funnit att godsen och de stora gårdarna hade anlagda sparrissängar med många plantor för att skörda vit sparris. Den andra typen av fynd begränsas till enskilda plantor i rabatter, ofta på mindre och inte fullt så stora gårdar som godsen. Att dessa inte odlades för att ätas utan var prydnadsväxter avslöjar de av ägarna förmedlade namnen bukett- och blomstersparris.

Larsson, Per

Intendent

Julita gård

08-519 545 72

per.larsson@nordiskamuseet.se

Bädda rätt och sova gott - April 2013

2013-04-01 00:00

En modellsäng – knappt 50 centimeter lång – med tillhörande bäddutrustning är månadens föremål. Sådana miniatyrsängar togs fram av upplysningsbyrån Aktiv hushållning i början av 1950-talet för att användas som demonstrationsmaterial på kurser i bäddkunskap och sängklädestillverkning. Sängarna hyrdes ut per vecka till hemkonsulenter och husmorsföreningar ute i landet. Nu skulle människor lära sig att bädda – rätt och rationellt.

Bättre bäddkultur var ett ämne som engagerade bostadsexperterna under 1940- och 50-talen. Många familjer var fortfarande trångbodda och tvingades utnyttja både sovrum, vardagsrum och kök för att få plats på natten. De allra flesta låg i kombinerade sitt- och liggmöbler som vecklades ut på kvällen och fälldes ihop på morgonen. I en rad utredningar konstaterade man att svenskarnas bäddar var usla – för små, för korta, för smala och utslitna.

Genom skrifter och radioprogram riktade sig Aktiv hushållning till landets husmödrar med rådgivning i aktuella hushållningsfrågor. Broschyren Bädda rätt och sova gott gavs ut 1952 och var ett led i tidens strävan att göra människor medvetna om sängars egenskaper och visa att bäddhygien var viktigt. Först då kunde man bli en kvalitetsmedveten konsument. Vad kännetecknade en bra säng? Vilken tjocklek skulle madrassen ha och hur ofta borde man byta lakan? Att få den breda allmänheten att satsa på riktiga sängar i stället för krångliga bäddsoffor och osunda kökssoffor var ett av målen med bäddkampanjen. Den möbel man valde att sova i åtta timmar om dygnet måste ge kroppen avkoppling, framhöll man. ”Bädden skall vara en mjuk famn att vila ut i, inte en apparat att brottas med och kånka på innan den motvilligt vill tjänstgöra som viloläger.”

Bädda rätt och sova gott byggde på forskningsresultaten från en uppmärksammad bäddmöbelundersökning som gjorts i slutet av 1940-talet. De nya rönen spred sig snabbt. Studien lade grunden för vår första svenska bäddstandard som fastställdes 1950. Möbelhandeln började erbjuda flera nya sängtyper med större mått och förbättrade lösningar på sängbottnar och tillbehör.

För nutida ögon ser sängen inte särskilt märkvärdig ut, men modellen som visades på bäddkurserna var av en helt modern sort med luftig No-sagfjäderbotten. Den var en av marknadens nya tunnare sängbottnar, rekommenderade av bäddexperterna som ett prisvärt alternativ till de dyrare resårbottnarna. Ett praktiskt tillbehör var den löstagbara fotgaveln som höll madrassen på plats även om sängen användes som soffa på dagen. För att underlätta städningsarbetet var sängen försedd med höga ben, helt i enlighet med de senaste forskningsrönen. En annan nyhet i början av 1950-talet var skumgummimadrassen. Skumgummi lanserades som framtidens material som både råttor och mal ratade. Och så mjukt, dammfritt och lättskött det var, påpekade man. För att hålla täcket fräscht kunde man sy ett påknäppbart skyddsöverdrag av rutigt eller randigt bomullstyg – en lakanspåse. I slutet av decenniet kunde man köpa konfektionssydda påslakan i hela uppsättningar med underlakan och örngott från postorderfirmorna. Ett påslakan var lätt att tvätta utan arbetskrävande broderier och spetsar. Det förenklade bäddningen och man behövde inte längre vika lakanet över täcket eller filten.

Womack, Anna

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 00

anna.womack@nordiskamuseet.se

Friluftskläder för kvinnor - Mars 2013

2013-03-01 16:55

Månadens föremål är ett solliv av cellull och ett par vita linneshorts. Plaggen har använts av fru Inga-Britt Blondell, född 1909, i hennes ungdom på 1930-talet.

På 1970-talet lämnade Inga-Britt Blondell en stor samling kläder till Nordiska museets samlingar. Hit hörde bland annat enklare vardagsplagg samt en grupp fritids- och friluftskläder av snitt som var synnerligen moderna för sin tid. Dessa plagg är intressanta eftersom museisamlingar oftare innehåller påkostade, eleganta finkläder och festkläder.

Slår man upp ordet ”shorts” i Svenska Akademiens Ordbok får man veta att det var ett nytt ord på 1930-talet och att det representerade korta byxor för damer. Det nya moderiktiga fritidsplagget syns också i samtida annonser och modebilder. Så korta byxor, som lämnade benen bara, hade inte tidigare burits av kvinnor. För den som kände sig lite obekväm lanserades helknäppta kjolar som kunde bäras utanpå shortsen.
Även det trekantiga sollivet eller soltoppen av cellull var en nyhet. Cellull var en modern konstfiber tillverkad av cellulosa. Det tryckta mönstret av en palm vid stranden visar tydlig inspiration från främmande breddgrader. Det moderna solplagget, som lämnade ryggen nästan helt bar, var av allt att döma mycket populärt. Det finns flera exempel från den här tiden i samlingarna. Exempelvis har Inga-Britt Blondell ägt ännu ett solliv, av märket Eiser, tillverkat av tunn vit ylletrikå. Det bar hon bland annat till ett par moderiktiga mörkblå, hellånga, vida byxor inköpta från klädfirman Algots. Långbyxor för damer var också en modenyhet men de var bara möjliga att använda som fritidsplagg.

På 1930-talet blev solbrun hud ett etablerat skönhetsideal. De salvor som nyss hade skyddat huden mot sol och fräknar, byttes ut mot solkrämer och sololjor som skulle göra huden brun. Det finns åtskilliga fotografier som visar solälskande kvinnor med bar rygg. Med inspiration från Tyskland hade Sverige nåtts av nya ideal om natur, och kroppskultur. Män skulle träna och odla kraftiga muskler, kvinnokroppar skulle vara friska, fylliga och starka. Kvinnan skulle lysa av kraft och hälsa, hon skulle också ha en harmonisk själ och en vacker solbränna. Den djupt ringade ryggen återkom i soldräkter och baddräkter men den blev också dominerande i långa eleganta aftonklänningar. Den vackert solbrända huden exponerades gärna till kvällen i urringade festkläder. Klädmodet och det nya modet att sola gick hand i hand. Aldrig tidigare hade kvinnor visat så mycket bar hud.

Ännu vid sekelskiftet 1900 var kvinnor ur alla samhällsklasser klädda i långa kjolar och snörd midja, men bara fyrtio år senare kunde de njuta av lediga sommardagar i shorts och solliv och vintersporta i långbyxor. Hur gick det till?

På 1910-talet fanns det modiga kvinnor som vågade bada i ringad baddräkt med ben, eller åka skidor i knäkorta vida byxor. Men det väckte ännu uppmärksamhet och oro. Efter första världskriget förändrades klädedräkt och kroppsideal. Den kvinnliga kroppen skulle vara rak och slank, midjan sjönk ner på höften och kjolarna stannade under knäet. Kvinnor klippte håret kort och kroppen skulle helst se ut som på unga pojkar. Sport var modernt och modet inspirerades av sportkläder. Damkläder blev mjukare och följsammare. Konfektionsindustrin växte. År 1921 fick svenska kvinnor rösta för första gången. Rösträtten, sport, friluftsliv och den bekvämare modedräkten var viktiga steg i kvinnors frigörelseprocess.

Ett gott stycke in på 1900-talet var det bara borgerligheten som hade haft råd och tid att ägna sig åt friluftsliv men efter det omvälvande 1920-talet växte intresset. Under 1930-fördjupades innebörden av ordet friluftsliv. På utställningen Fritiden i Ystad 1936 skulle människor lära sig att använda sin lediga tid på bästa sätt. Fritid var en nyhet för allmänheten och det befarades att den skulle slösas bort på onyttigheter. ”Fritidsproblemet” blev en samhällsfråga. Att söka kunskap och bilda sig på fritiden eller att ägna sig åt friluftsliv ansågs nyttigare än att dansa och gå på bio. Det socialdemokratiska folkhemmet ville lära folket bättre vanor.

När Sveriges första semesterlag infördes 1938 fick de flesta av landets arbetstagare rätt till två veckors semester. Friluftslivet exploderade. Människor använde sin lediga tid till att bada, cykla, campa, segla och åka skidor. Alla ville ut i friska luften. Utbudet av konfektionssydda kläder ökade och friluftsplagg blev mode. Varuhus och butiker lanserade moderna badkläder, långbyxor, strandpyjamas, solklänningar, shorts och solliv.

Larsson, Marianne

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 25

marianne.larsson@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to