Månadens föremål

Under 125 år har Nordiska museet skapat en stor och märklig föremålssamling som berättar om svenska folkets liv och leverne. Varje månad visas något eller några av dessa föremål här på bloggen - stora som små, märkliga eller enkelt vardagliga.

Samisk silverkrage - Feb 2013

2013-02-01 00:00

Månadens föremål är en samisk silverkrage. Den köptes in av museets grundare Artur Hazelius från en köpman i Trondhem i Norge, sommaren 1893. Kragen har varit använd i Senja, söder om Tromsö, i Norge.

Silverkragen är en del av den samiska kvinnans högtidsdräkt. Den är en lös krage med påsydda hängknappar, maljor och spännen av silver som ibland också är förgyllda. Kragen bärs antingen innanför eller utanpå koltens halsöppning.

Den samiska silverkragen har en lång historisk tradition och finns skriftligt beskriven sedan 1600-talet. Den fyllde ingen praktisk funktion, dess viktigaste uppgift var istället att visa bärarens ekonomiska ställning och sociala status. Silversmyckena utgjorde en ekonomisk placering och fungerade också som värdemätare. Kragarna gick ofta i arv från släktled till släktled. Ursprungligen bars de av kvinnorna i hela det samiska området men har efterhand kommit att bli karaktäristiska för det central- och sydsamiska området. I det nordligaste området har samiska kvinnor allt mer övergått till att vid högtidliga tillfällen bära en sidensjal hopfästad med silversöljor.

Själva kragen tillverkades av de samiska kvinnorna medan hängknapparna, maljorna och söljorna beställdes och köptes från städernas guldsmeder. Kragens övre del, en ståndkrage, syddes av två till tre lager tyg och pryddes med tennbroderi. Att brodera med tenntråd har också det en lång samisk tradition. Tenntråd tillverkades av samerna själva och användes till att smycka bland annat kragar, bälten och barmkläden.
Hängknapparna syddes fast överst, på ståndkragen. Därefter följde maljor och spännen och ibland även silverplattor. Hängknapparna är runda, melonformade eller äggformade och försedda med hängen, ofta formade som löv. Knapparna försågs med en ring som löddes fast för att göra det möjligt att sy fast dem på kragen. Maljorna är de smycken som förekom i största mängd på kragarna. De var oftast gjutna och formade som ett galler eller som ett krönt Ave Maria- monogram. Även maljorna försågs med olika hängen, liksom även spännena.

Månadens föremål är sydd av blått, rött och grönt kläde. Ståndkragen har tio rader av tennbroderi och är kantad med sämskat renskinn. Överst, på ståndkragen, hänger runda och melonformade hängknappar, flera med olika typer av hängen som exempelvis löv. Knapparna, som är ihåliga, är tillverkade av förgyllt silver. Därunder följer ett par gallerformade, gjutna maljor med lövformade hängen. Nedanför dessa följer tre spännen, varav det mittersta är försett med ett krönt Ave Maria-monogram. Därefter följer två silverplattor med rosmotiv samt på ena sidan av kragen ytterligare en malja. Förmodligen saknas här en malja, smyckena på silverkragarna brukar oftast vara parställda.

Silverkragar och annat dräktsilver används också idag vid bröllop och andra högtider. I det sydsamiska området finns en obruten tradition att smycka sig i familjens ärvda silverkragar. I de nordliga områdena används istället ofta en sidensjal prydd med silversmycken.

Silverkragarna kom tidigt att bli ett intressant samlarobjekt för såväl museer som privatsamlare och många återfinns därför idag i museernas samlingar.

Den 6 februari är samernas nationaldag. Den högtidlighålls i hela det samiska området (Sápmi) på Nordkalotten. Sápmi har även en egen flagga. Samerna är en av de fem nationella minoriteterna i Sverige. Samer är även ett av världens urfolk.

Den saltaste bönan i stan - Jan 2013

2013-01-01 11:58

Inte många kan skryta med en så lång och så framgångsrik karriär som Annalisa Ericson (1913-2011). Hon fick sina första barnroller redan 1919 då hon gick på Operans balettskola och var sedan aktiv inom svensk teater, revy och film i drygt 85 år.

Under flera decennier var hon ett av de stora affischnamnen inom svensk film och allra starkast lyste hennes stjärna under 1930-, 1940 och 1950-talen. Intresset för film var stort vid den här tiden och nya biografer byggdes i snabb takt, att gå på bio var ett utbrett nöje i Folkhemmets Sverige. Filmen och dess aktörer hade en oerhörd genomslagskraft, inte minst när det gällde mode och skönhet.

1931 debuterade Annalisa Ericson på vita duken, genombrottet kom året därpå när hon spelade Anna i Värmlänningarna. Hennes sista filmroll 73 år senare var mot Sven Lindberg i novellfilmen Annalisa och Sven, en modern version av Romeo och Julia. Nils Poppe är annars den manlige motspelare hon mest förknippas med. Redan 1942 inleddes deras långvariga samarbete. De blev ett radarpar som roade och glänste, både på scenen och på filmduken, inte minst i de många dansnummer de framförde.

Annalisa Ericson spelade revy hos både Ernst Rolf och Kar de Mumma, Den saltaste bönan i stan blev något av hennes signaturmelodi. Den skrevs av Ulf Peder Olrog för ett nummer i Kar de Mummas revy Vi roar oss kungligt på Folkan 1956.

”Bröder och systrar i Sodom och Gomorra
jag är den saltaste bönan i stan.
Lot är jag gift med, han räknas till de torra
men honom bedrar jag minst en gång om dan.

Rättskaffens folk dom har börjat på att knorra
att nattklubbar öppnas i varje kvarter
syndigt men härligt i Sodom och Gomorra
för mig kan det gärna få bli många fler …”

Porträttet av den ständigt leende Annalisa Ericson togs av fotografen Kerstin Bernhard på 1940-talet. Bernhard (2014-2004) var efter studenten elev hos hovfotografen Ferdinand Flodin och utbildade sig därefter i Berlin på Contempora Lehrateliers, en privatskola för design, arkitektur och fotografi. Tillbaka i Stockholm fick hon anställning på Ateljé Uggla innan hon 1939 startade egen ateljé. Kerstin Bernhard var inriktad på porträttfotografi och genom sin svägerska, operasångerskan Gurli Lemon-Bernhard, fick hon kontakt med sångare, dansare och skådespelare, vilka kom att utgöra en viktig del av hennes kundkrets.

Vid sidan av porträttfotografi tog hon reklamuppdrag och kom särskilt att inrikta sig på mode och mat med stor framgång. 1948 reste hon till USA på en längre studieresa och inledde därefter en karriär som frilansande matfotograf med både ateljé och provkök hemma i villan på Lidingö. Hon uppmärksammades bland annat för sitt samarbete med matjournalisterna Pernilla Thunberger och Hiram (Märit Huldt). 1984 slutade Kerstin Bernhard fotografera, 1994 skänkte hon sitt bildarkiv till Nordiska museet.

Tornehave, Marie

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 16

marie.tornehave@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to