Julbloggen

En blogg med jultips, pyssel, traditioner och stämning.

Cosplay <3 folktroväsen

Tävlingen där tre kreativa cosplayare skapade dräkter på tema folktroväsen. 

Belysningsbloggen

Belysningsbloggen

En blogg om hur vi arbetar med en utställning om ljus och belysning 2016.

Månadens föremål

Månadens föremål

Varje månad visas föremål från Nordiska museets stora samlingar.

Arkivbloggen

Arkivbloggen

Läs om det fantastiska material som finns i Nordiska museets arkiv.

Byggnadsvårdsbloggen

Byggnadsvårdsbloggen

Följ byggnadsantikvarien på Julita gård i arbetet med att vårda de kulturhistoriskt värdefulla husen.

Bland hagmarker och åkertegar

Bland hagmarker och åkertegar

Följ med markskötaren Mats Norström på Julita gård under hagmarksrestaureringar och arbetet på åkertegarna.

Gamlingar

Gamlingar

Cecilia Wallquist bloggar om insikterna och upplevelserna i arbetet med utställningen Gamlingar – hur var det och hur vill du ha det?

Berättelser i brasans sken

2016-10-31 10:41

Tavla av JW Wallander, 1858.

Innan det fanns gaslyktor och elektriskt ljus var världen utanför hemmet i stort sett stängd efter mörkrets inbrott. Förutom facklor och lyktor var det enda ljuset utomhus månens sken, om man bodde utanför städerna, vilket de flesta gjorde. I mörkret på väg hem kunde det räcka med ett svårtolkat ljud eller skuggan av en vajande trädgren för att fantasin skulle sättas igång. Väl hemma i köket, vid eldstaden, samlades gårdens folk och pratade och berättade tills det var dags att sova. Det är inte konstigt att det då uppstod berättelser om övernaturliga varelser, folktroväsen. 

Skildringar av folktroväsen finns i Nordiska museets arkiv, bland annat i Folkminnessamlingen med material från början av 1890-talet. Där kan man läsa om varulvar, skogsrån, troll och maror. I museets föremålssamlingar finns också magiska föremål, som skyddade mot folktroväsen. I biblioteket finns mängder av böcker om allt från bäckahästen till tomtar och troll. Skildringarna är många och ofta väldigt underhållande, men berättelserna bidrog också till att lära unga att vara ödmjuka, att akta sig för farliga platser om kvällen, och vara aktsamma om naturen och hemmet.

Folktroväsen. Foto: Mats Landin, Nordiska museet.Cosplay <3 folktroväsen

Mytologiska varelser i den nordiska folktron har skildrats sedan medeltiden. Men det som finns bevarat i källorna kring troll, skogsrån, varulvar och andra väsen är mestadels berättelser från 1700-, 1800- och 1900-talen. Det är gamla beskrivningar och bilder som lever kvar än idag. Nu vill Nordiska museet, med hjälp av kreativa cosplayare, väcka arkiven till liv och ge plats för nytolkningar av folktroväsen. Mellan 25/10 och 10/11 kan du anmäla dig till museets dräktskapartävling på tema Cosplay <3 folktroväsen. Här på bloggen ska vi under några månader berätta om deltagarnas arbete med sina dräkter och resan fram till Cosplay-SM 2017 då dräkterna ska visas upp. Du kommer också att kunna läsa om nordiska folktroväsen.

Vad är ett folktroväsen?

Men vad är egentligen ett folktroväsen? Under de kommande veckorna kommer vi att introducera dig till några av dem, vittror, skogsrån, troll, älvor och varulvar. Du kanske redan har hört talas om några, andra kanske är nya bekantskaper. Ta chansen att lära känna dem tillsammans med oss, häng med här på bloggen och i sociala medier för att veta mer. Och var beredd på överraskningar längs vägen!

 

Förbanna inte mörkret…

2016-10-31 10:35
Fröknarna Karin och Margit Palmgren, Olga Stäfberg samt Sigrid, Anna och Carin Rydbeck kring bord upplyst av en fotogenlampa. Foto: Emil Rydbeck, december 1907.

Vintertiden är här. I helgen ställde vi om klockorna och många tänder ljus. Själv brukar jag ta fram farfars fotogenlampa när mörkret lägger sig utanför vardagsrumsfönstret. Få tänker väl på att det som för oss är höstmys, kunde vara förenat med livsfara och samtidigt det enda sättet att lysa upp hemmet och tillvaron på riktigt, för bara 150 år sedan.

I Nordiska museets arkiv berättar t.ex. en sagesman, 85-åriga Melinder från Forsnäs i Sund socken i Östergötland, om de första lamporna på 1860-talet:

”Mitt årtal är -59 (avser födelseåret 1859). De första fotogenlamporna jag minns var små och runda lampor av bläck som en liten sockertopp, låga och runda. De hade upptill ett rör i vilket veken var instucken den reglerades med en liten skruv av mässing.

De hade ju inga glas utan lågan brann fri. På sidan var ett handtag av järnbläck. De voro mycket farliga, osade föll omkull och tände på och det blev många eldsådor av dem. Men de brann inte med fotogen utan med gasolja, som lyste bättre och var tunnare än fotogen. Denna olja var ytterligt eldfängd, exploderade och for omkring vid påfyllningen både på kläder och händer. Vi köpte den i boden i Sund på helbuteljer. Ibland glömde di kvar buteljen på spiseln, och då for allt i luften av värmen och tog eld.

Far min arrenderade på 60-talet kvarnen här nere, den sköttes av två drängar. De hade sedan gammalt alltid lyst sig med tyrestickor och ville nu gasoljelampor, men far sa nej. Det var visserligen farligt med gnistorna från tyrestickorna, men far hade en särskild hyvel han gjort omkring en och en halv aln och en åttondelstum tjocka ribbor av rå asp. Dessa fick sedan väl torka, lades två och två tillsammans och tändes på. De lyste mycket bättre än tyrestickorna och sprakade inte det minsta. Han fick sedan göra sådana åt torparna vid trakten.

Gasoljelampan ändrade sedan form och blev som en ansjovisburk, men något glas hade den inte. Det var först senare lampor med glas för lågan kom här ute i bygderna. Var nog först i slutet av 60-talet.”

Berättelsen är nedtecknad av meddelaren KV Key från Fornäs och ingår i Nordiska museets Specialfrågelista (SP 160) från 1943 om Fotogenlampan. Meddelarna var personer som, ofta mot honorar, samlade in uppgifter om lokala och vardagliga företeelser från sin hemort till museet i en s.k. frågelista. I listan om fotogenlampan är meddelarna 249 st från hela Sverige, ort och socken är angivet. Många specialfrågelistor är digitaliserade och finns sökbara i en lokal databas i arkivexpeditonen på museets nedre plan. Även idag används frågelistor av museet, men inriktning och metoder har förändrats över tid. Mer om frågelistorna och hur du söker fram dem hittar på arkivets hemsida.

Den senaste frågelistan handlar just om belysning. Under hösten och hela 2017 presenterar Nordiska Museet temat Nordiskt ljus i stora hallen och i många olika sammanhang på museet. Ljusstöpning, lyktgubbar, företaget Ljuskulturs fotoarkiv är annat på temat som du hittar hos oss på arkivet.

…Tänd ett ljus!

Hoffman, Ulrika

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 545 36

ulrika.hoffman@nordiskamuseet.se

Liljor, nejlikor och flammande tulpaner - november 2016

2016-10-31 09:47
En praktdyna i flamsktenik användes vid högtidligare tillfällen, såsom vid bröllop. Den lades på agebrädan/sitsen för en bekvämare färd till- och från kyrkan. Den kunde också användas som sittdyna i bröllopsbänken. Åkdynan hade också en förskönande funktion. De är vanligtvis 100x50cm i storlek, med någon variation.

År av kunskapsinhämtning ligger bakom åkdynan som är november månads föremål.

Det är med beundran och respekt jag tar mig an en textil vävd på en bondgård i Skåne omkring år 1800, då jag vet att kvinnan som vävde textilen i fråga tog hand om fåren som gav ullen, odlade linet eller hampan som utgjorde varpen, behandlade ullen och varpämnet, samt färgade garnet, för att få ett material att väva av.

Vid sidan av materialkännedomen skulle hon också ha en repertoar av mönster, som dels traditionen bjöd, dels var egna kompositioner. Mönstrens huvudmotiv hämtades från Bibeln och från den skånska berättartraditionen.

Runt huvudmotivet har blommor och bladverk haft sin givna plats, ibland mycket naturalistiskt framställda, ibland stiliserade på gränsen till oigenkännlighet. Tulpanen har haft en framträdande plats, liksom nejlikan och liljan.

Tekniken som de skånska kvinnorna kom att kalla för att väva flamskt hade sina rötter i Frankrike, men utvecklades och nådde sin konstnärliga höjdpunkt i Nederländerna under 1500-talet, där verkstäder sattes upp för att tillgodose de europeiska furstarnas och högadelns efterfrågan på vävda tapeter. Även de nordiska kungarna kom på 1500-talets andra hälft att kalla på vävare från kontinenten.

Att det var kvinnorna i Torna och Bara härader som kom att bli skickliga flamskväverskor är inte så konstigt då de befann sig på landsbygden runt Malmö och Lund. Ett område som de professionella vävarna, de så kallade ”kussemakers” verkade i från omkring 1700 efter att adeln och städernas borgare inte längre efterfrågade deras produkter. Nu var det prästgårdarna och det övre skiktet i bondesamhället som blev deras uppdragsgivare. Men redan på 1770-talet hade de skånska kvinnorna i präst- och bondemiljö tagit över flamskväveriet från de professionella vävarna.

Det är bouppteckningarna som avslöjar att man vävde flamskt på gårdarna, då det gjordes skillnad på liggande och stående vävstol, liksom på textiliernas olika tillverkningstekniker. Dessa togs noggrant upp och efter dem sattes värdet. Textilen var ett kapital som noggrant skulle förtecknas och värderas, vilket gör att bouppteckningarna idag är ovärderliga källor. Flamskvävnaderna som skapades var inte tänkta för avsalu eller gjorda på uppdrag av någon, utan kom att ingå som en del i gårdens kapital och döttrarnas hemgift.

Hur lärde sig då kvinnorna tekniken? Sannolikt genom att analysera vävnader.

En kvinna som växte upp omkring 1800, oavsett ståndstillhörighet, lärdes upp av äldre generationer i textila tekniker. Det hörde till fostran och utbildning.

I de skånska flamskvävarsläkterna fick döttrarna sätta sig vid flamskvävstolen som mycket unga, för att vid 15-16 års ålder klara av de mest intrikata mönsterkompositioner. Vid samma ålder påbörjade de sin hemgift som skulle förfärdigas av dem själva som ett bevis på att de var en duglig blivande hustru. Så att analysera en vävnad tillhörde inte det omöjliga.

De skånska allmogekvinnornas mönster skiljer sig inte nämnvärt från de som yrkesvävarna, i Malmö och i de danska och tyska städerna, använde sig av. Visst omformade de mönstren efter eget tycke och smak, men motiven känns igen. Inte minst när det gäller att framställa ymniga tulpaner och andra blommor eller akantuslikande bladverk.

 

Källor:

NM.0001233 Åkdyna, Dalby, Torna härad, Skåne. Motiv Två urnor två par. Förvärvad den 5 december 1873 genom konstnären Jacob Kulle. Känd för sina målningar som skildrade livet i helg och söcken i Torna härad.
http://digitaltmuseum.se/search?owner_filter=S-NM&query=NM.0001233
Fischer, Ernst, Flamskvävnader i Skåne, Nordiska Museets handlingar: 59, Lund 1969
Flatweaves from Fjord and Forest, Scandinavian Tapestries of the 18th and 19th Centuries, London 1984, s. 53, pl. 16
Gammal allmogeslöjd från Malmöhus Län, 1916-1951, pl. 230, s. 110

Warberg, Ulla-Karin

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 545 38

ulla-karin.warberg@nordiskamuseet.se

Vernissage!

2016-10-29 17:18

Så kom den till slut, vernissagedagen! Det kändes spännande att öppna utställningarna för publik.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke höll ett väldigt bra tal om ljusets betydelse, inte minst för samhällsbyggande och välfärd, och konstaterade att elektriskt ljus saknas i stora delar av världen.

Mer om vernissagen kommer på måndag.

Nu skall jag hem och smälta alla intryck, tänka på alla duktiga människor jag jobbat med den senaste tiden, både externa och interna, på alla lärorika kontakter jag haft med konstvetare, etnologer, arkitekter, belysningsforskare... och inte minst på alla trevliga möten jag haft med besökare idag.

Tack alla för en fantastisk dag! 

Maxén, Maria

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 07

maria.maxen@nordiskamuseet.se

Dagar före dagen D

2016-10-27 16:47
Den rika världen spiller överskottsljus upp i atmosfären, medan den fattiga världen inte har tillgång till el över huvudtaget. Genom solcellsbelysning skall livsvillkoren för människor i U-länder förbättras.Robert, som är producent på avdelningen Nya medier, presenterar barnspåret för pedagoger, värdar, Leif och mig. Jag, Urban Björstadius från Vetenskapsradion Forum i P1 och producent-Amanda.

Vernissagedagen rycker allt närmare och det är många aktiviteter i och omkring utställningen i dessa dagar.

I går hade Emma och jag de första visningarna. Det var Svenska belysningssällskapet som höll sitt årsmöte i museet och därefter besökte Nordiskt ljus.

Det var nyttigt för oss att visa utställningarna och intressant och trevligt att träffa ljusexperterna från belysningssällskapet, även om Emma med glimten i ögat tyckte det var litet lustigt att de spotlights som lyste upp lamporna i en viss monter rönte större intresse än de utställda föremålen i montern.

Själv träffade jag två personer som i olika projekt arbetade med att sprida solcellsbelysning till byar i Afrika.

Ljusnedsmutsning är något vi tar upp i utställningen. En hel del av den elektricitet vi använder utomhus i dag strålar upp i rymden vilket gör det svårt för människor att se vintergatan och svårt för fåglar och andra djur att navigera.

Medan många i-länder har för mycket ljus, saknar omkring 1,3 miljarder människor i andra delar av världen elektricitet. I utställningen visar vi detta genom en stor jordglob som är perforerad med hål och strålar ljus från världens storstäder, medan andra delar är mörka. En viktig förutsättning för att bekämpa fattigdom är bättre tillgång till hållbar, förnybar energi, och så träffar jag två människor som arbetar med just detta! 

I dag har vi haft två genomgångar med museipedagoger och värdar som skall visa utställningarna, och Robert, som arbetat med barnspåret i den kulturhistoriska utställningen, berättade hur det fungerar.

Producent-Amanda och jag hann också bli intervjuade av Vetenskapsradion Forum, så det blev en fullspäckad dag. I morgon återstår några förberedelser till innan vernissagen drar igång på lördag med öppet hus och gratis entré för alla som vill komma.

Välkommen hit - jag hoppas att vi ses!

 

Maxén, Maria

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 07

maria.maxen@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to