Folkloristen berättar

Folkloristen berättar

I den här bloggen kan du läsa texter om sagor, sägner, folktro, ordspråk med mera! 

Belysningsbloggen

Belysningsbloggen

En blogg om hur vi arbetar med en utställning om ljus och belysning 2016.

Byggnadsvårdsbloggen

Byggnadsvårdsbloggen

Följ byggnadsantikvarien på Julita gård i arbetet med att vårda de kulturhistoriskt värdefulla husen.

Månadens föremål

Månadens föremål

Varje månad visas föremål från Nordiska museets stora samlingar.

Arkivbloggen

Arkivbloggen

Läs om det fantastiska material som finns i Nordiska museets arkiv.

Bland hagmarker och åkertegar

Bland hagmarker och åkertegar

Följ med markskötaren Mats Norström på Julita gård under hagmarksrestaureringar och arbetet på åkertegarna.

Gamlingar

Gamlingar

Cecilia Wallquist bloggar om insikterna och upplevelserna i arbetet med utställningen Gamlingar – hur var det och hur vill du ha det?

Cosplay <3 folktroväsen

Tävlingen där tre kreativa cosplayare skapade dräkter på tema folktroväsen. 

Undantagskontrakt – juli 2014

2014-06-30 16:28

En tidig form av pensionsplanering.

"Överlåtelsebref

Till min sons, Nils Henric Johanssons förstfödda son Frans Oskar, Upplåter och överlemnar jag min i Råneå socken och Degersels Gunnarsby egande skattehemmansdel under nr 7 om 11/256 mantal mot följande vilkor och bestämmelser..."

Så inleder Anna Lovisa Andersdotter det undantagskontrakt hon låter skriva år 1879. Hon är 67 år och har bestämt sig för att överlämna ansvaret för sin gård till nästa generation. Genom undantagskontraktet, som är underskrivet av alla inblandade samt av vittnen, överlåter hon gården på sonsonen. Skatten för överlåtelsen är betald, vilket syns av lapparna fästa på kontraktets första sida. Sonsonen Frans Oskar är endast 11 år gammal och det är sonen Nils Henrik som ska sköta gården fram tills Frans Oskar blir myndig. Några pengar för överlåtelsen får inte Anna Lovisa. Istället skriver hon in i kontraktet att hon ska försörjas av sin son och sonson så länge hon lever. Villkoren är ordentligt preciserade och hon ska få bo i den främre kammaren i huvudbyggnaden på gården, samt få sin mat inburen i denna kammare och maten ska vara av samma sort som hennes son äter.

Att skriva ett undantagskontrakt var vanligt under framför allt 1700- och 1800-talet. De fungerade som en slags pensionsförsäkring för den före detta gårdsägaren, som på detta sätt hade sin försörjning tryggad under resten av livet. I undantagskontrakten är villkoren ofta detaljerat beskrivna. Där kan till exempel stå hur ofta man ska bli skjutsad till kyrkan eller till kvarnen. Ofta står det också exakt hur mycket av gårdens avkastning som ska gå till före detta gårdsägaren i form av säd, potatis och hö, som foder till de djur som före detta gårdsägaren själv har. Eftersom undantagskontrakten oftast är en affär mellan föräldrar och barn, är det lätt att undra varför man tyckte sig behöva vara så detaljerad. Flera rättsfall visar att det förekom att de olika generationerna blev osams om undantagens storlek, varför det var bra att ha allt på pränt. Eftersom undantaget inte var satt i någon procentsats utan i en bestämd mängd varor, kunde det dåliga år bli kostsamt att betala ut undantaget.

Anna Lovisa är beredd på att man kan bli osams och hon har skrivit in i kontraktet att ”Skulle jag icke sämjas i bröd med sonen Nils Henric Johansson och hans husfolk undantager jag följande förmåner årligen under min återstående livstid…” varpå följer en uppräkning av hur mycket säd, kaffe, socker med mera som hon ska få årligen i stället för den mat hon skulle få till sin kammare när de var sams.

Anna Lovisa har ytterligare en son, Hans Petter, som hon också skriver in i kontraktet. Hans Petter har någon form av funktionsnedsättning, han är ”sjuklig och mindre vetande” och ska också få sin försörjning resten av livet på gården. Det är inte ovanligt att det är fler än den före detta gårdsägaren som ska försörjas. Dennes omyndiga barn eller ogifta döttrar ingår ofta, och det kan också stå inskrivet hur mycket syskon ska få ta med sig när de flyttar från gården.

Anna Lovisa kom inte att leva så länge av sitt undantag. 1882, när hon är 70 år, avlider hon. Sonsonen Nils Henrik är nu 14 år så hans far får fortsätta att sköta gården ett tag till. Men Anna Lovisas kontrakt fortsätter att sätta ramarna för hur gården ska skötas även efter hennes död. Det står i kontraktet att när sonsonen Nils Henrik tar över gården, ska han försörja sin far och mor resten av deras liv.

Undantagskontraktet ingår i Nordiska museets arkiv, och finns just nu utställt i utställningen Gamlingar - Hur var det och hur vill du ha det?

Källor

Wallin, Leif

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 545 25

leif.wallin@nordiskamuseet.se

Bygge pågår

2014-06-27 10:36

Bygget av utställningen Gamlingar – hur var det och hur vill du ha det? pågår för fullt nu.

Det är mycket som ska hinnas med på dryga två veckor. Just nu är det ett virrvarr av personer och föremål. Det ser lite kaosartat ut men alla inblandade vet exakt vad som ska göras. Nordiska museet har ju trots allt 141 års erfarenhet av att bygga utställningar. Så det är ett smidigt maskineri som sätter i gång ...

Verkstaden är i fullgång med att tillverka montrar och monterinredningar allt enligt formgivaren Lena Hilbertsdotters ritningar och instruktioner.  Utställningslokalens väggar målas i en lavendelgråfärg för att få den rätta atmosfären i rummet. Den grafiska formgivaren monterar all text och alla bilder på montrar och väggar. För oss intendenter är det en märklig känsla att se våra skrivna texter i detta uppblåsta format. Det är lite nervöst.

Vi känner både nervositet, stolthet och vördnad nu när utställningen ta form och visionerna vi alla har haft blir verklighet. Under ett och ett halvt år har arbetet pågått med att samla kunskap kring ämnet, söka efter passande föremål, formge utställningen och nu se den formas i sin helhet för att snart kunna välkomna dig som besökare.

Teknikerna drar ström och ljuset riktas rätt. Marknadsavdelningen gör klart pressinformationen. Pedagogerna läser på om utställningens innehåll för att stå redo att visa utställningen.
Konservatorerna gör en sista översyn över föremålen innan de placeras in på sina bestämda platser i utställningens montrar.

Stannar till vid citaten från de intervjuer jag gjort, blir rörd av att se dem igen. Snart ska dessa personers innersta känslor och tankar läsas av flertalet besökare. Det är nervöst, nervöst framför allt för hur de intervjuade ska reagera på att se sina citat så här. Hoppas att de känner stolthet.

Många har vi varit som tillsammans slutligen skapat denna utställning och vi hoppas att ni besökare kommer att uppskatta vårt arbete.

Bild 1: Intendet Cecilia Wallquist filmas av fotograf Karolina Kristensson. 
Bild 2: Verkstadschef Jonh Christie skapar stämning med grålavendelfärg. 
Bild 3: Några av intervjucitaten är nu på plats i utställningen. 

Wallquist, Cecilia

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 17

cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se

Att hitta gömda skatter

2014-06-26 15:17

Vem har inte någon gång drömt om att hitta en skatt med guldmynt, silverlänkar och vackra smycken? 

I Nordiska museets arkiv finns många berättelser om gömda skatter och det är lätt att föreställa sig hur lockande tanken på dem måste ha varit för fattiga torparbarn och backstugesittare. Och skatterna fanns ju inte bara i fantasin. Ibland hittade (och hittar) man skattgömmor från det förflutna som grävts ner i marken i orostider. Men sägnernas och folktrons skatter var ofta förtrollade och för att hitta dem krävdes det att man kunde de magiska reglerna.

Tidpunkten var viktig. Många förtrollade skatter gick bara att hitta på en speciell dag eller vid en speciell tid. Tolv på natten, en torsdagskväll till exempel. Eller på jul- eller midsommarnatten, de två nätter under året när världen troddes vara som mest fylld av magi och många underliga saker hände. Vem som letade efter skatten hade också betydelse. Vissa skatter kunde bara hittas av sju bröder, födda i följd.

Men det viktigaste av allt var att skattsökande skulle ske under fullständig tystnad. Inte ett knyst fick man undslippa sig, då sjönk skatten tillbaka och var försvunnen för alltid. Ofta vakade ett väsen över skatten, en lindorm som skrämde iväg alla som kom i närheten. Eller en höna, som ruvade skatten och inte släppte någon i närheten. Ibland var hon skrämmande men oftare var hennes roll att locka skattsökarna att, i förvåning över den oväntade väktaren, skratta eller bryta tystnaden och på så sätt skydda skatten.

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

Vad är gammal?

2014-06-25 09:00

Innan utställningens titel var bestämd arbetade vi med arbetsnamnet ”Att vara gammal i Sverige”. Men snart insåg vi att alla i projektet hade olika uppfattningar om vad gammal är. När är man egentligen gammal?

I mitt arbete har jag mött ytterst varierande svar på den frågan. Ett 8-årigt barn svarade mig att jag var gammal. Jag är 41, för mig är det inte gammalt?  Eller som Molly 92 sa ” Gammal är när man inte kan klara sig själv. Jag börjar bli gammal nu…jag har hemtjänst som hjälper mig med mat och tvätt”
Många har sagt ”Jag vill gärna nå en hög ålder men jag vill inte bli gammal”.

Flera av dem jag har intervjuat, kopplar kroppens avtagande förmåga till att bli gammal. Rädslan inför detta är stor och jag har mött den hos både yngre och äldre. Att inte kunna ta hand om sig själv, att bli beroende av andra och att andra, mer eller mindre, tar kommandot över ens liv.
Som Ruth 94 sa ”Det är inget intressant med att vara gammal, man gör ju ingenting, kroppen vill inte. När jag var ung var jag engagerad, social och duktig… nu sitter jag bara ensam och väntar på hjälp”

Att behöva hjälp är egentligen inget konstigt. Vi behöver hjälp genom hela livet. Som barn behöver du hjälp för att lära dig att gå och prata, som tonåring behöver du hjälp att finna dig själv och som vuxen behöver du hjälp att ta ansvar och möta svårigheter. Att som gammal då behöva hjälp när kroppen inte orkar, är bara ännu ett naturligt skede i livet då vi behöver extra stöd.

Men kropp och sinne hänger inte nödvändigtvis ihop. Som José 83 sa till mig, ”Jag är samma person som alltid fast jag ser gammal ut men inuti är jag ung. Men det förstår inte min kropp och det är bara att acceptera.”

Genom intervjuerna framgår tydligt hur djupt rotat behovet att klara sig själv är. Då den egna förmågan inte längre räcker, sviktar självförtroendet och många skäms. Men vem säger åt oss att känna så och varför? Är det den egna rösten eller är det någon annan.

img_3262.jpg

Så att vara gammal kan för många kännas som en motgång men med ett utifrån perspektiv kan även fördelarna ses. För gammal består också av många kunskaper och erfarenheter som samlats genom livet.

Som Teodor 11 år sa ”Jag frågar alltid morfar för han kan så mycket”.

Eller Einar 10 år som gärna besöker äldreboendet. ”Jag tycker om att vara på Vaukagården. Det är så lugnt där och dom gamla har så mycket spännande att berätta”. Och när Elsa 10 har bekymmer så går hon helst till sin farmor.

Så att inte längre kunna göra allt det där man förut kunde betyder inte att man inte kan. Det betyder bara att man kan på annat sätt .

 

Wallquist, Cecilia

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 17

cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se

Midsommarnattens magi

2014-06-20 10:00

I Nordiska museets uppteckningar kan man läsa om hur den korta midsommarnatten troddes vara fylld av magi och fantastiska möjligheter.  Mystiska krafter och övernaturliga väsen var i rörelse då, det gällde att vara försiktig men den som ville kunde också få del av midsommarnattens magi.

Midsommar, liksom de andra stora högtiderna under året, ansågs lämpa sig särskilt väl för att förutsäga framtiden. Tre frågor var centrala: vilka skulle dö, vilka skulle gifta sig och hur skulle skörden bli under det kommande året?  Siandet kunde ske genom att man gick så kallad ”årsgång” eller ”vakade tyst” vid en jordfast sten eller en korsväg, för att framkalla en vision eller ett hörselvarsel om framtiden. Man kunde till exempel få se liktågen för de som skulle dö gå förbi eller höra gräset gro som tecken på att en god skörd var att vänta.

På midsommar var lekfulla kärleksspådomar särskilt populära hos de unga och ogifta. En av de vanligaste metoderna finns fortfarande kvar men är idag kanske i första hand en barntradition: att plocka blommor och lägga under kudden för att drömma om den man ska gifta sig med.

Blommorna skulle enligt traditionen plockas under tystnad, bröts tystnaden var även magin bruten. Just tystnad är ett vanligt inslag i bondesamhällets magiska tänkande, en markering av att det är en rit som utförs genom att man går ifrån det normala beteendet.  Antalet blommor som plockades varierar men vanligast är sju eller nio (tal som i många sammanhang ses som magiska). Ibland sägs det också att den som vill spå sig ska klättra över lika många gärdsgårdar som hon plockar blommor. Detta kan ses som en symbolisk gränsöverskridning mellan den vanliga världen och det övernaturligas värld.

Gränsen mellan människornas värld och det övernaturliga var tunnare än vanligt denna natt och naturen fylldes med magi. Läkeväxter ansågs bli extra kraftfulla och därför samlade man gärna dessa i den ljusa midsommarnatten. Man band också så kallade midsommarkvastar- eller buketter och torkade för att bevara midsommarens magi över året. Dessa lades ibland i vattnet vid julbadet, för att bevara hälsan hos gårdens folk genom vintern, eller användas som botemedel om djuren blev sjuka.

Daggen som föll när midsommarnatten övergick i gryning var eftertraktad. Om man rullade sig naken eller gick man barfota i den skulle man hålla sig stark och frisk. Daggen samlades också för att bota sjukdomar med och för att få bröd och öl att jäsa ordentligt.

På en del ställen i Sverige finns speciella midsommarkällor, som ofta smyckades med löv och blommor förr. Där drack man av källvattnet och kanske offrade en slant för att få hälsa och kraft under året.

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to