OSA: Skriv så du hörs!

2017-04-21 14:32

1992 började Posten att ge ut OSA, en gratistidning riktad till ungdomar och som gick att hämta på en rad skolor, JC-butiker och SF-biografer runt om i landet. OSA gavs ut med syftet att låta unga komma till tals på en offentlig arena och tidningen bestod till största delen av insändare skrivna av läsare, insorterade under lämpliga kategorier. Det var gratis att skicka in insändare och de publicerades enligt redaktionen i sitt ”ursprungsskick”, vilket skulle innebära ett ocensurerat innehåll. I arkivet ”Posten, Insändare till tidningen O.S.A” finns drygt 130 volymer med insändare skrivna under perioden 1992-95.

Det är tydligt att tidningen utgjorde en möjlighet som dåtidens ungdom önskade, då de stod i brytpunkten mellan det tryckta mediet och internet som kommunikativ resurs. Att det rådde ett slags paradigmskifte där tidningen höll på att förlora sin roll som primärt ungdomsforum ses även på andra håll – ungdomstidningen Starlet som började ges ut på 60-talet lades ner 1994; tidningen Girls, riktad till unga tjejer, lanserades 1995 och varade bara ett (1) år. Samtidigt kom TV och internet att vinna mark med ungdomskulturella satsningar: Z-TV började sända 1992 och 1997 lanserade tidningen Kamratposten sin första hemsida. 1992 saknades dock ännu ett forum för ungdomar där de kunde tala fritt och offentligt – ungdomsprogrammet Bullen började visserligen sändas 1987, men till OSA kunde man skriva utan att ha en specifik fråga eller ett problem. OSA blev snabbt populär: till det allra första numret (1/92) skickades 4000 insändare in och redaktionen skrev att de ”redan nu [kan] se att OSA kommer att bli ett debattforum och en åsiktsventil av stor betydelse”.

Ryktet om OSAs underhållningsvärde och dess funktion som ungdomsforum spred sig, många som bodde på orter där tidningen inte fanns skrev till redaktionen och bad dem att börja skicka den till deras hemstad. Dock var det uppenbarligen ett lite ovanligt format som man inte riktigt visste vad det ville eller vad det stod för – signaturen ”Sossen” vill veta vad OSA betyder, framförallt om det handlar om någonting politiskt då hen gillar OSAs kalender men inte vågar ha den eftersom hen ju kan ”bli anklagad för att vara moderat-jävel eller nåt.” – och de ocensurerade insändarna kunde uppfattas som kontroversiella. En manlig anställd på ett gymnasium skriver ett brev till OSA:

”Inför nästa distribution av tidningen OSA vill jag å det angelägnaste be Er att inte skicka den längre till Vilunda gymnasium i Upplands Väsby. Jag önskar inte komma i konflikt med skolledningen, tyvärr, för den här sakens skull. Skälen kan jag inte gå in på, det är tyvärr känsliga saker.”

Uppenbarligen misstänker den anställde att han kommer att få stå till svars inför skolledningen om distributionen till skolan fortgår. Kanske har han redan kritiserats för detta, kanske har han tittat i tidningen och insett att den inte kommer att mottas väl av ledningen och önskar kväva konflikten i sin linda. I vilket fall visar brevet att skribenten förstår OSAs innehåll som något oönskat, även om han inte vill gå in på detaljer då det är ”känsliga saker”. Det är inte orimligt att tänka sig att det var icke-censuren och dess medföljande grova åsikter och formuleringar som låg till grund för den inskickade förfrågan. Det som en skribent med signaturen ”Nationalist, javisst!” uttrycker som positivt med OSA – ”Och förresten, fy fan, vad skönt att få kläcka ur sig vad man tycker och tänker, nästan ocensurerat.” – kunde förstås som hotfullt av utomstående, de som inte ingick i läsarskaran.

Insändarna består nästan uteslutande av handskrivna kort och lappar och innehållet är högt och lågt, från topplistor över de bästa karaktärerna i Rederiet och kärleksdikter med både anonyma och namngivna adressater och agiterande rasistiska utläggningar – och de antirasistiska svaren, monologer om trista lärare och nödrop till allmänheten där man som förtvivlad tonåring bara vill veta att man inte är ensam. OSA bjöd in sina läsare till bikt, till självmanifestation, till interaktion och till att tycka till, att göra sin röst hörd. De flesta insändarna är menade för publikation, men vissa är brev som vänder sig till OSAs redaktion – den uppgivna mannen på Vilundagymnasiet är ett exempel på detta.  Några av breven är aldrig öppnade utan ligger i osprättade kuvert jäms med utrivna kollegieblocksblad och fotografier som skribenten utan framgång önskar att tidningen returnerar.

När insändarna skrivs är Sverige och dess plats i världen under omförhandling. 1994 röstar vi om medlemskapet i EU, någonting som diskuteras flitigt i insändarbuntarna. Både ja- och nejanhängare finns representerade, men många kommenterar uppgivet att de ju ändå inte får rösta, trots att de är de – de unga – som måste leva med resultatet. Signaturen ”14/11 -94” kommenterar utfallet kort och kärnfullt med insändaren ”Imorse vaknade jag upp i EU.” En del försöker hålla sig positiva, kanske blir det trots allt inte så illa som man har trott och att vi nu helt enkelt får göra det bästa av situationen. Texterna tecknar en värld som å ena sidan har börjat bli mer tillgänglig – man diskuterar amerikanska teveprogram, kommenterar matkultur och provar skolengelskan och -tyskan med några försiktiga fraser. Å andra sidan hade globaliseringen ännu inte skett i högre grad än att Sverige fortfarande var väldigt stort: de som bor i mindre orter har fortfarande en romantiserad eller på annat sätt överdriven bild av hur det är i Stockholm och på samma sätt uttrycker de i de större städerna en skev uppfattning om hur livet ”på vischan” är. Många skribenter argumenterar lokalpatriotiskt för sin ort sedan den blivit häcklad i något tidigare nummer, andra vänder sig ut i landet och frågar om någon möjligtvis känner killen man träffade på campingen i somras, han hette Jesper eller Marcus och bor i Uddevalla. Det känns något avlägset idag när man kan hitta de flesta genom sociala medier eller adressupplysningssidor, men när man som signaturen ”Maria” bor i 90-talets Stockholm och var förälskad i en kille i Östersund så kunde han lika gärna ha bott på en annan kontinent, och Maria frågar sig förtvivlat huruvida hon någonsin kommer att få se honom igen.

Papperstidningen OSA lades ner i och med internets framfart men fortsatte att existera på nätet och hade en mycket välbesökt chatt, varför deras roll som ungdomsforum fortgick en tid efter att det ursprungliga tidningsformatet hade spelat ut sin roll.

Signaturen ”Utrotningshota 80-talet” skriver ”Är det någon mer som vill stoppa tiden här på 1990-talet?” och hen fick så småningom sin önskan uppfylld, i alla fall i någon utsträckning. OSA ger en klar och tydlig inblick i unga svenskars tillvaro på 1990-talet, i brytpunkten till paradigmskiften och blir därför ett slags textmonument och ett litet utsnitt av en svunnen, men inte avlägsen, tid.

Kristina Öhman är praktikant vid Nordiska museets arkiv.