Julbloggen

En blogg med jultips, pyssel, traditioner och stämning.

Cosplay <3 folktroväsen

Tävlingen där tre kreativa cosplayare skapade dräkter på tema folktroväsen. 

Belysningsbloggen

Belysningsbloggen

En blogg om hur vi arbetar med en utställning om ljus och belysning 2016.

Månadens föremål

Månadens föremål

Varje månad visas föremål från Nordiska museets stora samlingar.

Arkivbloggen

Arkivbloggen

Läs om det fantastiska material som finns i Nordiska museets arkiv.

Byggnadsvårdsbloggen

Byggnadsvårdsbloggen

Följ byggnadsantikvarien på Julita gård i arbetet med att vårda de kulturhistoriskt värdefulla husen.

Bland hagmarker och åkertegar

Bland hagmarker och åkertegar

Följ med markskötaren Mats Norström på Julita gård under hagmarksrestaureringar och arbetet på åkertegarna.

Gamlingar

Gamlingar

Cecilia Wallquist bloggar om insikterna och upplevelserna i arbetet med utställningen Gamlingar – hur var det och hur vill du ha det?

Mjölk som färg

2017-02-28 15:04

För någon vecka sedan sprang intendenten för Naturbruk förbi mitt kontor. Han arbetade just då med att se över mjölkproduktionen på Julita gård i slutet av 1800-talet, och hade precis hittat en uppgift om att det år 1880 gått 15 kannor skummjölk till slamfärg. I samma stund så funderade jag över vad vi skulle använda för färgtyp på rörspisar och murstockar i våra torp.

I räkenskaperna framgick att det, 1880, gällde målning av flyglarna på Julita gård. Bland annat så tapetserades de om och murare König var inkopplad för uppförandet av nya murar samt putsning av dessa. Måleriarbeten utfördes av målare P Svanström.

Nu gällde det ju våra torp och inte herrgårdsflyglar som skulle målas, men det är troligt att mjölkfärg även användes av arbetarna på Julita gård.  De som bodde ute på torpen var antingen statare eller torpare. Boendet var kopplat till vilken tjänst man hade på gården och tjänsten var i sin tur kopplad till livsmedelsförsörjning på olika sätt. Inom statsystemet utgick en del av lönen i natura, bland annat mjölk, och vid sekelskiftet 1900 var det närmare 60 personer som fick ut sin lön i form av stat på Julita gård. Statarnas hustrur arbetade ofta som mjölkerskor, men fick ut sin lön i kontanter.

 

 

 

Mjölken lämnades till mejeriet där grädden separerades från mjölken för att producera smör, biprodukten var så kallad skummjölk och kan jämföras med vår lättmjölk idag. Många lantbruk hade vid sekelskiftet ställt om sin produktion för att tillverka smör då det var mer lönsamt och kunde exporteras. Detta gjorde att tillgången på skummjölk var stor vid tiden, och därför relativt billig. En annan produkt som också kunde användas för att tillverka färg var kärnmjölken, en restprodukt från när grädden kärnats till smör.

Andra färgtyper såsom kalkfärg eller linoljefärg var dyra produkter som man förr var tvungen att köpa, något som exempelvis statarna inte hade möjlighet till. Limfärg däremot, där mjölkfärgen ingår, var en av de billigaste färger som gick att få fram. Det var därmed vanlig i de lägre samhällsklasserna.

I Nordiska museets fråglistsvar framgår många exempel på hur spisar och murstockar underhölls för att se rena ut. Spisen var svår att hålla ren då slitaget var stort från elden, och murbruket föll ofta bort och var tvungen att lagas. En uppgiftslämnare från Östergötland nämner att spisarna kalkades (med kalk) fram till 1830-talet då malen krita blev tillgängligt i handeln. Därefter användes krita till underhållet av spisarna.

En annan uppgiftslämnare nämner att spisen lagades med lera och halm och därefter kritades med kritlera som var uppslammad i vatten. Uppgiftslämnaren nämner också att om man blandade kritan med skummad mjölk så löstes problemet med att den kritade av sig.

Hur ofta spisarna kritades var mycket upp till husmodern, ofta gjordes detta inför högtider eller kalas. I Dalarna finns exempel på hur man kritade murstocken med krita och syrlig mjölk. En annan uppgiftslämnare från Dalarna nämner att spisen kritades innan Julafton med en blandning av krita och sötskummad mjölk som ströks med en hartass. Från Blekinge finns uppgifter om att spisarna kritades med krita och kärnmjölk.

Efter denna tillbakablick vill jag nu prova mig fram till en mjölkfärg som fungerar till att krita rörspisar och murstockar med. För enkelhetens skull struntar jag nog i hartassen och använder en pensel istället…


Fortsättning följer!

Ehlton, Fredrik

Byggnadsantikvarie

Julita gård

08-519 545 84

fredrik.ehlton@nordiskamuseet.se

Älvor

2017-02-28 10:31
Ängsälvor, Bils Blommér 1850. Källa: Wikimedia Commons.Älva, av John Bauer. Källa. Wikimedia Commons.

När dimstråken sveper över våtmarkerna säger vi ofta att det är älvorna som dansar och älvringarna på ängarna skvallrar om att de har varit där.

Älvorna sägs se ut som småväxta kvinnor klädda i vitt eller med en vit sjal som de viftar med när de dansar.

I folktron är inte älvorna så snälla och vänliga som de ofta beskrivs i sagorna, utan de är ganska snarstuckna och hämndlystna och anses kunna sätta sjukdomar på människorna. Särskilt utsatta var de små odöpta barnen som blev magra och ynkliga av att älvorna sög på deras fingrar och tår. Ett sätt att försöka blidka älvorna var att uppsöka älvkvarnar, små runda skålgropar på stenhällar och stenblock. I dem offrades till älvorna. Älvkvarnarna smordes med fett och i dem lades mynt, nålar, trolldockor och andra småsaker.

Älvor eller alver, som är deras manliga motsvarighet förekommer tidigt i nordisk litteratur. En medeltida ballad, ”Herr Olof och älvorna”, handlar om en ung man som rider ut i markerna dagen före sitt bröllop. Han kommer i närheten av en älvdans där älvakungens vackra dotter försöker locka in honom i dansen. Herr Olof vägrar dansa och älvan blir då arg och hotar honom med en olycka. Balladen slutar med att herr Olof blir sjuk under ritten hem och dör innan bröllopet nästa dag.

Karaktär och utseende

Under fem månader pågår tävlingen Cosplay <3 folktroväsen, där tre deltagare får skapa dräkter på tema folktroväsen. Vill du gestalta en älva? Ladda ner en beskrivning som ger en inblick i älvorna karaktär och utseende.

Älvor

Höök, Lena Kättström

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 48

lena.kattstrom.hook@nordiskamuseet.se

Musik för miljoner

2017-02-20 12:40
Miriam Makeba på Berns, 1969Charles Aznavour på Berns, november 1968Jazzfestival på Berns, 28 juni 1968. Count Basie vid pianot.Svante Thuresson, Lasse Lönndahl, Siw Malmkvist och Barbro Lill-Babs Svensson framträder på Berns under namnet "Idolerna", februari 1968.Monica Zetterlund framträder på jazzfestival på Berns, 27 juni 1968The Osmonds på Berns ca 1967

En av ”doldisarna” bland arkiven i Nordiska museets samlingar kommer från Sallstedts bildbyrå, som startades av Nils Sallstedt i Stockholm 1944.

En genomläsning av arkivförteckningen ger vid handen att bildreportagen täckte in ett brett fält av dagshändelser. Till de mer intressanta kategorierna hör glimtar från 1950- och 60-talets musik- och nöjesliv. Här samsas världsartister som Charles Aznavour och Count Basie med inhemska stjärnskott.

De konserter som Sallstedts fotografer bevakade ägde ofta rum på legendariska Berns vid Berzelii park i Stockholm. Under nöjesetablissemangets storhetstid som musik- och underhållningsscen, ungefär mellan 1955 och 1970, lyckades man etablera sig som ett självklart stopp både för internationella artister på besök och för den svenska artisteliten.

Av en eller annan anledning verkar många av de här bilderna aldrig ha hittat ut ur pärmarna med negativ. För att ändra på det har vår arkivpraktikant Per Larsson lagt ned ett digert arbete på att digitalisering och registrering under de senaste veckorna. Några av bilderna presenterar vi här, mer finns att bese i vår webbdatabas digitaltmuseum.se.

Hedberg, Jonas

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 07

jonas.hedberg@nordiskamuseet.se

Porträtt av fotografen som ung

2017-02-07 11:12
Porträtt av fotografen Gunnar Lundh, ca 1925Porträtt av fotografen Gunnar Lundh, ca 1925Porträtt av fotografen Gunnar Lundh, ca 1925Porträtt av fotografen Gunnar Lundh, ca 1925Porträtt av fotografen Gunnar Lundh, ca 1925

I Nordiska museets arkivs samlingar återfinns ett par porträttbilder av en ung man, iklädd kostym, skjorta och slips. På flera av bilderna ser han rakt in i kameran. Hans ålder är tämligen svårbestämbar, påskriften på korten avslöjar att de är tagna i början av 1920-talet och gissningsvis rör det sig om en ung man i 25-årsåldern. Han är välklädd, kläderna sitter bra och ser ut att vara av god kvalitet. På en av bilderna går det att ana sig till en mörk kostym – kanske är det en smoking – trots att plåten är skadad. Mannens blick är fast, profilen skarp. Den unga mannen på bilderna är Gunnar Lundh. Han kom så småningom att bli välkänd inom inte bara fotografkretsar utan också för en bredare allmänhet med sina på många sätt unika bilder av vardagslivet. Lundh blev för sin egen samtid, men kanske också för eftervärlden, mest känd som ”statarfotografen” efter sina samarbeten med Ivar Lo-Johansson i hans statardokumentärer. Men vid det här tillfället är han ännu tämligen okänd. Ja, eller kanske inte helt okänd. Som son till hovfotografen Peter P. Lundh i Höganäs var han på det lokala planet inte helt obekant. I Nordiska museets arkiv återfinns hans bildbyråarkiv, skänkt i början av 1960-talet av hans änka Esther Lundh (1894–1969). Det mycket omfattande arkivet innehåller fotografier från framför allt 1930-talet fram till hans död 1960, men även dokumentation om den bildbyrå som Lundh byggde upp och drev från sitt hem på Döbelnsgatan 35 i Stockholm, dit han flyttat 1938.

Fakta om Gunnar Lundhs liv står att läsa i flera olika biografiska och fotografihistoriska verk, men det är framför allt tiden efter hans genombrott som fotograf som står i fokus. För att få reda på mer om hans tillvaro innan han kring 1930 etablerade sin bildbyrå i Stockholm behöver man vända sig till andra källor. Han föddes som son till Sofia Elin Maria Andersson (1873–1939) och hovfotograf Peter P. Lundh (1863–1943) i Väsby, i utkanten av Höganäs i Skåne. De gifte sig den tredje mars 1893, och knappt tre veckor senare föddes sonen Arthur Benvard, som dog endast sju dagar gammal. Familjen hade då installerat sig i Väsby. Här växte Gunnar upp som tredje barn i en syskonskara på fyra. Brodern Astor Benvard var född 1894 och systern Anny Berta Linnea Evelina 1896. Han själv föddes 1898. Den yngre brodern Carl Erik, som fötts 1909, avled knappt 12 år gammal 1921 av skallfraktur.

Som son till en hovfotograf växte Lundh upp med familjeföretaget och utvecklade sina fotografiska talanger i faderns ateljéer. Fadern hade öppnat en ateljé 1886 i Skättekärr och 1892 i Höganäs, och 1894 öppnades en filial i Mölle och 1907 även en i Arild. Vid den här tiden var detta välkända turistorter som lockade mängder med besökare varje år. Peter P. Lundh är kanske mest känd för sina badbilder och då framför allt av gemensamhetsbadet i Ransvik. Vid Höganäs museum finns hovfotograf Lundhs bilder bevarade, och i denna återfinns flertalet fotografier av familjen Lundh. Sonen Gunnar fick en gedigen utbildning, en utbildning som tidigt riktade in sig på en framtid som fotograf. Han skickades av sina föräldrar tidigt på utbildningsresor till både Danmark och Tyskland, ett land han skulle återkomma till flera gånger. Mellan resorna arbetade han hos fadern i dennes ateljéer. Det var här han färdigställde Sagor från Kullaberg, som gavs ut 1922, då Lundh återigen befann sig i Berlin. Men innan dess hade han redan 1917 flyttat till Stockholm, där han bodde inneboende i en lägenhet på Mäster Samuelsgatan 69. Drygt ett år senare flyttar han dock tillbaka till Skåne och föräldrahemmet. Han hade då blivit inkallad att göra sin militärtjänstgöring.

Under 1920-talets första år söker han regelbundet arbete som fotograf genom att annonsera i de större dagstidningarna. Om det ger resultat är svårt att veta. Säkert är dock att han under de här åren reste mycket. 1921 är han åter i Tyskland, i hans efterlämnade bildarkiv återfinns en serie gatubilder från Berlin. Genom kontaktkartorna, som återfinns i bildarkivet, är det möjligt att följa en fotografs resor genom tid och rum. I Berlin bodde Lundh ett tag på Pension Schnabel på Bayreuterstraße, ett vid den tiden känt tillhåll för utländska kulturarbetare. Han fortsatte sedan till Köpenhamn och stack emellan med resor hem innan han i mitten av 1920-talet åter befann sig i Berlin, nu som praktikant på varuhuskedjan Wertheim, som vid den här tiden hade flera filialer i staden. På Leipziger Platz fanns deras flaggskepp, som också var Europas största varuhus. Här fick Lundh en gedigen utbildning i konsten att ta porträtt, men hans intressen kom att dras allt mer mot vardagsbilderna, där gatubilder syns allra mest i det bevarade materialet. I gatubilderna vimlar det av människor, ofta på väg någonstans, fullt upptagna med sina liv. Ibland förvånade över att vara föremål för en fotografs intresse, ibland helt omedvetna om att de betraktas genom linsen.

Det var under den här tiden, i Berlin, som han blev bekant med den nya fotografitekniken. En liten behändig kamera, som kom att bli hans kännetecken, Leican. Serietillverkningen hade påbörjats 1924 och kamerans storlek kom att bli avgörande när den ganska snart kom att inta platsen som det självklara arbetsverktyget för den tidens reportrar. När Lundh återvände till Sverige flyttade han i slutat av 1924 till Stockholm. Det dröjde inte länge innan han var en tämligen väletablerad fotograf i staden. Och resten är, som det heter, historia.

Steinrud, Marie

Forskare

Avdelning Kulturhistoria

marie.steinrud@nordiskamuseet.se

Köttbullar, pizza och sushi – svensk mat i förvandling?

2017-01-24 09:40
Foto: Jon Sullivan/PD Photo.org

Vi som jobbar vid Nordiska museets arkiv får inte bara frågor om högtider, berättartraditioner och andra kulturhistoriska undringar. Väldigt ofta vill tidningar, radio och tv veta saker om mat. En sån fråga kom häromveckan och handlade om pizzan. När började vi äta pizza i Sverige?

1927 kan man i Svenska Dagbladet läsa utdrag ur en romersk reseguide. I den beskrivs olika maträtter som serveras i Rom. Här kan man läsa om sällsamma möten med saltimbocca, sparvtungor och ravioli. En natt, berättas det, så är författaren hungrig efter ett teaterbesök och lotsas in på "pizzeria Napoletana". Där möts sällskapet  av "den etnografiska kuriositeten pizza, en tunn varm pannkaka med pikanta tillsatser av tomater, sardeller och ost" (SvD 6/3 1927).

Ordet pikant antyder att smakkombinationerna för en nordbo är lite främmande och ovana. Resenärens exotiserande smakbeskrivning är uppenbar, i en tid när världen och Europa ännu var onåbar för de allra flesta.

Pizzans väg in i det svenska folkhemmet följer i stort sett turismens utveckling efter andra världskriget, då den verkliga ekonomiska välfärden blomstrar. Sveriges industrier gick på högvarv och den arbetsrelaterade invandringen startade. Några tidiga migranter var bland andra italienare, som ganska snart efter kriget lämnade sina sönderbombade arbetsplatser  i norra Italien och lockades till de svenska verkstadsindustrierna. Ända fram till 1960-talets slut – om inte längre – fanns det arbetskraftsbrist i det högproducerande Sverige, särskilt arbetskraft som var yrkesvan och utbildad.

Med på resan följde förstås maten. Italienarna tog inte bara med sig spaghetti, utan förstås också pizzan. Men pizzan var ganska länge en maträtt för italienarna i Sverige. Visserligen serverades pizza redan under 1950-talet i Västerås och den fanns till och med som recept i Svensk kokbok 1960. Pizzan blev inte riktigt populär trots att man 1952 kunde läsa ett tips på cocktailtilltugg som kallades "pizza á la Suède" – degen bestod av smör och mjöl, fyllningen av sardeller, tomatpuré och ost – men det skulle dröja några decennier till innan pizzan trängde sig in på vardagsmatborden. Visst kunde man se pizzan som förslag i tidningarnas veckomenyer (vanligen gjord på smör- eller pajdeg och kallades ibland för "falsk pizza"), men svenskarna höll i stort sett fast vid husmanskosten.

De intryck vi tog utifrån kom främst från Frankrike och USA: Under 1950-talet började vi steka mat, fritera potatis  och äta bearnaisesås. Grillens popularitet ökade. Kort sagt, vi började konsumera ganska mycket av det vi idag betraktar som onyttigt – inklusive godis.

I början av 1960-talet blir pizzan lite mer synlig, men mest som festmat. Mozzarella finns då med, men måste beskrivas särskilt i recepten – ingen vet riktigt vad det är. Pizzan marknadsfördes också av några få italienska restauranger. Mot slutet av 1960-talet kunde man köpa färdiga pizzor i livsmedelsbutiker i storstäderna och den första kända pizzerian öppnade i Stockholm 1968.

Därefter gjorde pizzan ett segertåg i det svenska köket samtidigt som pizzan förvandlades från exotisk till "svensk". Pizzan i vår tid är inte bara vardagsmat – med alla dess sprakande och paradoxala varianter – utan förknippas med högtider: en pizzaätande familj på nyårsdagen är en sinnebild för en del av jul- och nyårshelgen. Ganska långt från folkhemmets frisksport och skidåkande, kan man tycka.

Pizzan kom till Sverige lite före kebab, falafel, tacos och sushi, den är nästan årsbarn med hamburgaren, men är förstås lika mycket del av migration och  globalisering. Och inte finns det hemmafruar längre, som lagar kalops, dillkött, bruna bönor med fläsk eller raggmunk. Få saknar väl hemmafrun, men husmanskosten verkar bli populärare. Men det är en annan historia.

Engman, Jonas

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 26

jonas.engman@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to