Julbloggen

En blogg med jultips, pyssel, traditioner och stämning.

Cosplay <3 folktroväsen

Tävlingen där tre kreativa cosplayare skapade dräkter på tema folktroväsen. 

Belysningsbloggen

Belysningsbloggen

En blogg om hur vi arbetar med en utställning om ljus och belysning 2016.

Månadens föremål

Månadens föremål

Varje månad visas föremål från Nordiska museets stora samlingar.

Arkivbloggen

Arkivbloggen

Läs om det fantastiska material som finns i Nordiska museets arkiv.

Byggnadsvårdsbloggen

Byggnadsvårdsbloggen

Följ byggnadsantikvarien på Julita gård i arbetet med att vårda de kulturhistoriskt värdefulla husen.

Bland hagmarker och åkertegar

Bland hagmarker och åkertegar

Följ med markskötaren Mats Norström på Julita gård under hagmarksrestaureringar och arbetet på åkertegarna.

Gamlingar

Gamlingar

Cecilia Wallquist bloggar om insikterna och upplevelserna i arbetet med utställningen Gamlingar – hur var det och hur vill du ha det?

Ny restaurering

2016-12-22 14:39

Nu har både hösten och förvintern passerat sedan senaste inlägget. Men arbetet i hagmarkerna går väl sin gilla gång. Men en stor händelse är att vi nystartat ytterligare en restaurering av hagmarker i Hästhagen som ligger alldeles invid väg 214 i nära anslutning till stora entrén till Julita Gård.


Den nyaste hagmarksrestaureringen är alltså väl synlig från väg 214. Processen började med att vi i samråd med Länsstyrelsen i Sörmland lägger upp en skötselplan för området. I skötselplanen står översiktligt vad som är värdefullt att bevara. Man tittar mycket på vad området har/kommer att få för flora i form av gräs och örter mm. Man tittar också på vilka trädarter som skall gynnas som till exempel gamla ekar. Vidare tittar man på mellanskiktet av träd och buskar som man bör ha kvar eller gynna de kommande åren. Vid skötselplanens upprättande tar man en större hänsyn till att till exempel död ved skall finnas kvar än vad man nog i hagmarkerna gjorde i början av 1900-talet. Vidare väger man i bedömningen idag även in kulturhistoriska värden såsom torpruiner mm.


Efter denna översiktliga genomgång av området vidtog en stämpling eller utmärkning av exakt vilka träd som skulle vara kvar samt utmärkning av exakt vilka buskar och småträd som skulle vara kvar. Därefter underröjdes området från mindre värdefulla buskar och småträd för att underlätta för avverkningsmaskinen. Avverkningsmaskinen upparbetade träden så stammarna blev till virkeshögar och grenar och toppar blev till högar av GROT (Grenar och Toppar). Efter det att skotaren forslat ut virke och GROT till vägkant vidtog en av oss utförd handplockning av det ris maskinerna inte kunde ta om hand. Dessa högar av ris skall senare även de forslas ut med någon form av maskin.


Efter det eller rättare sagt under tiden som området handplockades på ris började uppsättningen av stängsel. Vi sätter naturligtvis upp stolpar av kluven Ek för att efterlikna hur staketet såg ut i början av 1900-talet. Det är viktigt att området börjar betas så fort som möjligt efter avvekningen av träden. Så nu står staketet klart och redo för betande djur våren 2017.

Vid sidan av detta projekt har det gått sin gilla gång i hagmarkerna med motormanuell röjning av redan befintliga hagar. Lagat en del söndersprungna staket även om det hittills i år mest varit de tama djuren som brutit sig ut. Vidare har vi slutfört slagningen av gräs på de små åkertegarna intill alla torp, även om det i år blev en lite mer utdragen process än vanligt. Dels på grund av att jag brukar lämna de minsta och mest stenbundna åkertegarna till sist för att slippa byta slagor på betesputsen för ofta. Kör man på en sten eller dylikt slungas hammarslagan av stål med väldig kraft bakåt och återfinns sällan. En annan orsak till förseningen var att det i somras var alldeles FÖR torrt för att betesputsa. Kör man på en sten eller berghäll och en gnista uppstår, kan det ligga och pyra i gräset för att sedan kanske blossa upp till eld.


Om jag i tidigare inlägg betecknat sommaren som torr får jag nog även beteckna hösten som torr. Regnet började ju komma men markerna tog emot det ganska effektivt och det var för sent för växterna att kunna reagera på det. Det kunde förvisso stå vattensamlingar här och var men det sjönk undan. Efter det har ju förvintern haft lite svårt att bestämma sig. Vissa veckor ganska milda (men fuktiga) med snabba ombyten till kanske minus 6 grader ibland. Det kom lite snö som dock försvann ganska snabbt. I skivandes stund råder milt och soligt väder med barmark ungefär som en oktoberdag!


Jag tror nu, dagarna innan jul, att jag får passa på att sladda vägarna under dessa väderförhållanden.
Ur led är tiden.


God Jul!   
 

Bertilsson, Per

Markskötare

Julita gård

08-51954530

per.bertilsson@nordiskamuseet.se

2016 går mot sitt slut

2016-12-22 11:36
Teckning av Gundla Jönsson, 1932Vykort, ca 1910

Vi önskar våra bloggläsare en god jul och ett gott nytt år!

Nordiska museets arkiv öppnar igen onsdag 11 januari.

Julmatens förvandlingar

2016-12-20 17:30
Foto: Karl-Erik Granath, Nordiska museets arkiv.Foto: Karl-Erik Granath, Nordiska museets arkiv.Foto: Mats Landin, Nordiska museet.

Ofta förknippas julmaten med traditionellt bondhushåll från tiden före industrialiseringen i slutet av 1800-talet. Men faktum är att den nordiska och svenska julmaten i jämförelse med dagens ätorgier var synnerligen sparsmakade. Detta hängde samman med att de allra flesta som levde på landsbygden – vilket i stort sett hela befolkningen gjorde fram till förra sekelskiftet – var mer eller mindre fattiga. I bästa fall hade människor möjlighet att äta sig mätta någorlunda regelbundet. Men många svalt och led nöd, särskilt under 1800-talet.

Kött var en i stort sett okänd föda, utom i de mer burgna miljöerna liksom hos de högre stånden. Men de flesta åt gröt gjord på råg, saltad fisk om sådan fanns. Gröt dag ut och dag in, med andra ord. De som kunde kosta på sig lite mer, klickade en bit smör på gröten och hamnade uppe smöret.

Skinka som saltades eller stektes var känd mat, men bara hos de som hade en gris att slakta. Mot slutet av 1800-talets slut ökade välståndet något och vissa priviligierade bönder slaktade grisen vid juletid. Allt togs tillvara och den som hade tur kunde få äta både korv och fläsk på julbordet. Men skinkan som saltades, sparades som regel till sommaren. Den blev vanlig på julborden först under 1900-talets ökande välstånd och i städerna, dit de flesta flyttade från landsbygdens elände.

Ett exempel på en rätt som vi idag ser nästan som omistlig under jul, är rödbetssalladen. I den form vi känner, är den gjord av ättiksinlagda rödbetor, hackade och blandade med gräddfil och majonnäs. Men detta är en skapelse av 1960-talet. Går man tillbaka till 1800-talet fanns det visserligen en rätt som kallade rödbetssallad, men den innehöll förutom kokta rödbetor ofta kål, kanske potatis och kunde ätas i kombination med exempelvis strömming.

Ja, och sillen, då? Inlagd sill är en svensk följeslagare vid högtider året om. Inlagd i sockerlag med ättika, kanske lök och kryddor, representerar inlagd sill en smak som skapades under det sena 1800-talets nationalromantik. Sill och strömming var visserligen vanligt förekommande mat vid kusterna, men då oftast saltad eller fermenterad, det som idag kallas surströmming, allt för hållbarhetens skull. Sockret var en fullständig lyx för några få. Socker började att användas i maträtter i samband med att sockret blev billigare att producera och på grund av förbättrat välstånd, alltmer efterfrågat under 1900-talet.

En slutsats man kan dra är att julgodiset också följer den ökade konsumtionen av socker - julgodiset får en explosionsartat popularitet under efterkrigstiden. Då lanseras också Aladdin-asken som julgodis.

Och sötat matbröd blir vanligt under krigsåren för att dryga ut det ransonerade mjölet. Billigt och tillgängligt, eftersom Sverige var självförsörjande på socker. 

Men det är en annan historia.

Engman, Jonas

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 26

jonas.engman@nordiskamuseet.se

Jultallriken som försvann

2016-12-18 10:45
Gefle porslinsfabriks första jultalrik 1950, motiv Drottningsholms slott.Varje jultallrik förpackades exklusivt.Rörstrands jultallrik från 1977. Motiv av Gunnar Nylund, hämtat ur Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, av Selma Lagerlöf.Häfte medföljande Rörstrands jultallrik från 1977.Baksidan av Rörstrands jultallrik 1977.

Ni har nog sett dem, kanske omsorgsfullt placerade på väggen i någons hem, eller i en fyndlåda på loppisen. En gång i tiden var dessa jultallrikar den perfekta julklappen. De var åtråvärda samlarobjekt som prydde hemmet och sågs som en statussymbol, en säker investering för framtida avkastning. Idag hittar vi dem för några kronor på loppis. Vad var det som hände? Och vart har alla jultallrikar tagit vägen?

Allt började 1895 när den danska porslinstillverkaren Bing & Gröndal lanserade den första jultallriken som ett svar på tidens ökade efterfrågan på juldekorationer. Att tillverka souvenirer i form av tallrikar var inget nytt. Det nya med jultallrikarna var att de producerades i serier, kontinuerligt återkommande varje jul. 

Först ut på den svenska jultallriksmarknaden var Rörstrand 1904. Produktionen vände sig till de övre samhällsklasserna, vilka hade råd att införskaffa de exklusiva tallrikarna. Merparten av Sveriges befolkning var vid den här tiden fattiga och trångbodda, Sverige hade Europas sämsta bostadsstandard fram till 1900-talets början. Att införskaffa en dyr porslinstallrik att hänga på väggen var inget som prioriterades när pengarna inte alltid räckte till mat, boende och kläder.

1925 lade Rörstrand ner sin jultallriksproduktion. Jultallrikstillverkningen i Sverige avstannade därmed fram till 1950, då Gefle porslinsfabrik tillverkade sin första jultallrik, en serie om nio tallrikar alla med motiv av svenska slott.

Jultallriken blir ett investeringsobjekt

I kölvattnet av Folkhemmets ökade välstånd sågs nya potentiella kunder i den framväxande medelklassen. 1968 återupptog Rörstrand sin jultallriksproduktion och det var nu som jultallriken slog igenom på riktigt. 1971 började även Gustavsbergs porslinsfabrik producera jultallrikar. Med hjälp av smart paketerad marknadsföring, där jultallriken uppfattades som ett investeringsobjekt, lockades framför allt medelklassen att köpa.

Det var en exklusiv produktion i begränsad upplaga. Dekoren ritades av kända konstnärer och tryckplåten förstördes när produktionen avslutats. Tallrikarna försågs med stämplar och informationsblad innan de förpackades i kartonger.

Jultallrikarna sålde slut så snart de kom ut till försäljning och det förekom till och med spekulationer. Exempelvis släpptes 1975 års jultallrik, och sålde slut, redan till midsommar. Vid jul samma år dök några av dessa tallrikar upp på andrahandsmarknaden och såldes till högre pris än vid ordinarie försäljning.

Tusentals jultallrikar köptes och samlades i hemmen. En del placerades som dekoration på väggarna andra lämnades kvar i de skyddade originalkartongerna i väntan på värdestegring. Dessvärre gav inte alla dessa tallrikar den förväntade avkastningen. Andrahandsutbudet visade sig snart vara större än efterfrågan.

Berätta för oss

Men var har alla dessa jultallrikar tagit vägen i dag? Hänger de fortfarande på väggen eller används de som just tallrikar? Kanske har de förpassats till en kartong i källaren? Hjälp Nordiska museet ta reda på jultallrikarnas vidare öde. Har du egna jultallrikar, och minnen kring dessa? Skriv och berätta!

E-post: cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se, eller via brev, Cecilia Wallquist, Nordiska museet, Box 27820, 11593 Stockholm.

God jul och ett kommande gott nytt år!

 

Wallquist, Cecilia

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 17

cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se

Ljuset från LUMA

2016-12-15 17:11
Tillverkning av glödlampor hos LUMA 1938.Reklamaffisch med lumafabrikens lampprovningsrum högst upp. Rummet lyste över Södermalm i Stockholm nattetid och var bra reklam för företaget.Ljusslinga, julgransbelysning, från 1975 i Nordiska museets samlingar.Foto: Nordiska museet, Ulf Berger.

Från början var glödlampan exklusiv och inget som alla hade tillgång till. Idag är det den, fylld med ny teknik, en given ljuskälla i de flesta svenska hem.

Enligt en undersökning som Energimyndigheten gjorde 2009 fanns det i genomsnitt 42 ljuskällor i varje svenskt hem, 25 av dessa var glödlampor och de allra flesta matta, relativt ljussvaga lampor i 40 eller 60 watt.

Ett företag som varit en stor producent av glödlampor i Sverige är Luma (numera Aura Light). Luma grundades redan 1930 som en reaktion mot glödlampskartellen Phoebus som bestod av flera stora belysningsföretag.

Efterfrågan på glödlamporna var större än väntat och redan den första säsongen fördubblades produktionen. Efter fem år stod Luma för en tredjedel av den totala produktionen av glödlampor i Sverige.
Under andra världskriget var Luma, till följd av en handelsblockad, det enda företaget i Sverige som levererade glödlampor. Under 1970-talet var Luma dessutom det enda företaget i hela Skandinavien som tillverkade lysrör. 1977 flyttar produktionen från Hammarby sjöstad till Karlskrona och Kalmar. 

Den 18:e mars 2009 utfärdade EU-kommissionen en förordning som innebar att den klassiska glödlampan började fasas ut. Av den energi glödlampan använde bestod bara fem procent av ljus, resten blev värme, så den slösade med energi. Idag består glödlampor av mer energisnål och miljövänlig halogen eller LED.

I Nordiska museets samlingar finns olika föremål från Luma, bland annat en ljusslinga från 1975.

Tack snälla Mikaela för att du kontaktade Nordiska museet och delade med dig av information och bilder från Luma! Mikaela tipsade också om den här fantastiska tecknade reklamfilmen för Luma från 1950 som finns tillgänglig hos Filmarkivet.
Spana in den här!

http://www.filmarkivet.se/movies/luma-natt-dag/

Sidor

Subscribe to