Julbloggen

En blogg med jultips, pyssel, traditioner och stämning.

Cosplay <3 folktroväsen

Tävlingen där tre kreativa cosplayare skapade dräkter på tema folktroväsen. 

Belysningsbloggen

Belysningsbloggen

En blogg om hur vi arbetar med en utställning om ljus och belysning 2016.

Månadens föremål

Månadens föremål

Varje månad visas föremål från Nordiska museets stora samlingar.

Arkivbloggen

Arkivbloggen

Läs om det fantastiska material som finns i Nordiska museets arkiv.

Byggnadsvårdsbloggen

Byggnadsvårdsbloggen

Följ byggnadsantikvarien på Julita gård i arbetet med att vårda de kulturhistoriskt värdefulla husen.

Bland hagmarker och åkertegar

Bland hagmarker och åkertegar

Följ med markskötaren Mats Norström på Julita gård under hagmarksrestaureringar och arbetet på åkertegarna.

Gamlingar

Gamlingar

Cecilia Wallquist bloggar om insikterna och upplevelserna i arbetet med utställningen Gamlingar – hur var det och hur vill du ha det?

Friluftskläder för kvinnor - Mars 2013

2013-03-01 16:55

Månadens föremål är ett solliv av cellull och ett par vita linneshorts. Plaggen har använts av fru Inga-Britt Blondell, född 1909, i hennes ungdom på 1930-talet.

På 1970-talet lämnade Inga-Britt Blondell en stor samling kläder till Nordiska museets samlingar. Hit hörde bland annat enklare vardagsplagg samt en grupp fritids- och friluftskläder av snitt som var synnerligen moderna för sin tid. Dessa plagg är intressanta eftersom museisamlingar oftare innehåller påkostade, eleganta finkläder och festkläder.

Slår man upp ordet ”shorts” i Svenska Akademiens Ordbok får man veta att det var ett nytt ord på 1930-talet och att det representerade korta byxor för damer. Det nya moderiktiga fritidsplagget syns också i samtida annonser och modebilder. Så korta byxor, som lämnade benen bara, hade inte tidigare burits av kvinnor. För den som kände sig lite obekväm lanserades helknäppta kjolar som kunde bäras utanpå shortsen.
Även det trekantiga sollivet eller soltoppen av cellull var en nyhet. Cellull var en modern konstfiber tillverkad av cellulosa. Det tryckta mönstret av en palm vid stranden visar tydlig inspiration från främmande breddgrader. Det moderna solplagget, som lämnade ryggen nästan helt bar, var av allt att döma mycket populärt. Det finns flera exempel från den här tiden i samlingarna. Exempelvis har Inga-Britt Blondell ägt ännu ett solliv, av märket Eiser, tillverkat av tunn vit ylletrikå. Det bar hon bland annat till ett par moderiktiga mörkblå, hellånga, vida byxor inköpta från klädfirman Algots. Långbyxor för damer var också en modenyhet men de var bara möjliga att använda som fritidsplagg.

På 1930-talet blev solbrun hud ett etablerat skönhetsideal. De salvor som nyss hade skyddat huden mot sol och fräknar, byttes ut mot solkrämer och sololjor som skulle göra huden brun. Det finns åtskilliga fotografier som visar solälskande kvinnor med bar rygg. Med inspiration från Tyskland hade Sverige nåtts av nya ideal om natur, och kroppskultur. Män skulle träna och odla kraftiga muskler, kvinnokroppar skulle vara friska, fylliga och starka. Kvinnan skulle lysa av kraft och hälsa, hon skulle också ha en harmonisk själ och en vacker solbränna. Den djupt ringade ryggen återkom i soldräkter och baddräkter men den blev också dominerande i långa eleganta aftonklänningar. Den vackert solbrända huden exponerades gärna till kvällen i urringade festkläder. Klädmodet och det nya modet att sola gick hand i hand. Aldrig tidigare hade kvinnor visat så mycket bar hud.

Ännu vid sekelskiftet 1900 var kvinnor ur alla samhällsklasser klädda i långa kjolar och snörd midja, men bara fyrtio år senare kunde de njuta av lediga sommardagar i shorts och solliv och vintersporta i långbyxor. Hur gick det till?

På 1910-talet fanns det modiga kvinnor som vågade bada i ringad baddräkt med ben, eller åka skidor i knäkorta vida byxor. Men det väckte ännu uppmärksamhet och oro. Efter första världskriget förändrades klädedräkt och kroppsideal. Den kvinnliga kroppen skulle vara rak och slank, midjan sjönk ner på höften och kjolarna stannade under knäet. Kvinnor klippte håret kort och kroppen skulle helst se ut som på unga pojkar. Sport var modernt och modet inspirerades av sportkläder. Damkläder blev mjukare och följsammare. Konfektionsindustrin växte. År 1921 fick svenska kvinnor rösta för första gången. Rösträtten, sport, friluftsliv och den bekvämare modedräkten var viktiga steg i kvinnors frigörelseprocess.

Ett gott stycke in på 1900-talet var det bara borgerligheten som hade haft råd och tid att ägna sig åt friluftsliv men efter det omvälvande 1920-talet växte intresset. Under 1930-fördjupades innebörden av ordet friluftsliv. På utställningen Fritiden i Ystad 1936 skulle människor lära sig att använda sin lediga tid på bästa sätt. Fritid var en nyhet för allmänheten och det befarades att den skulle slösas bort på onyttigheter. ”Fritidsproblemet” blev en samhällsfråga. Att söka kunskap och bilda sig på fritiden eller att ägna sig åt friluftsliv ansågs nyttigare än att dansa och gå på bio. Det socialdemokratiska folkhemmet ville lära folket bättre vanor.

När Sveriges första semesterlag infördes 1938 fick de flesta av landets arbetstagare rätt till två veckors semester. Friluftslivet exploderade. Människor använde sin lediga tid till att bada, cykla, campa, segla och åka skidor. Alla ville ut i friska luften. Utbudet av konfektionssydda kläder ökade och friluftsplagg blev mode. Varuhus och butiker lanserade moderna badkläder, långbyxor, strandpyjamas, solklänningar, shorts och solliv.

Larsson, Marianne

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 25

marianne.larsson@nordiskamuseet.se

Samisk silverkrage - Feb 2013

2013-02-01 00:00

Månadens föremål är en samisk silverkrage. Den köptes in av museets grundare Artur Hazelius från en köpman i Trondhem i Norge, sommaren 1893. Kragen har varit använd i Senja, söder om Tromsö, i Norge.

Silverkragen är en del av den samiska kvinnans högtidsdräkt. Den är en lös krage med påsydda hängknappar, maljor och spännen av silver som ibland också är förgyllda. Kragen bärs antingen innanför eller utanpå koltens halsöppning.

Den samiska silverkragen har en lång historisk tradition och finns skriftligt beskriven sedan 1600-talet. Den fyllde ingen praktisk funktion, dess viktigaste uppgift var istället att visa bärarens ekonomiska ställning och sociala status. Silversmyckena utgjorde en ekonomisk placering och fungerade också som värdemätare. Kragarna gick ofta i arv från släktled till släktled. Ursprungligen bars de av kvinnorna i hela det samiska området men har efterhand kommit att bli karaktäristiska för det central- och sydsamiska området. I det nordligaste området har samiska kvinnor allt mer övergått till att vid högtidliga tillfällen bära en sidensjal hopfästad med silversöljor.

Själva kragen tillverkades av de samiska kvinnorna medan hängknapparna, maljorna och söljorna beställdes och köptes från städernas guldsmeder. Kragens övre del, en ståndkrage, syddes av två till tre lager tyg och pryddes med tennbroderi. Att brodera med tenntråd har också det en lång samisk tradition. Tenntråd tillverkades av samerna själva och användes till att smycka bland annat kragar, bälten och barmkläden.
Hängknapparna syddes fast överst, på ståndkragen. Därefter följde maljor och spännen och ibland även silverplattor. Hängknapparna är runda, melonformade eller äggformade och försedda med hängen, ofta formade som löv. Knapparna försågs med en ring som löddes fast för att göra det möjligt att sy fast dem på kragen. Maljorna är de smycken som förekom i största mängd på kragarna. De var oftast gjutna och formade som ett galler eller som ett krönt Ave Maria- monogram. Även maljorna försågs med olika hängen, liksom även spännena.

Månadens föremål är sydd av blått, rött och grönt kläde. Ståndkragen har tio rader av tennbroderi och är kantad med sämskat renskinn. Överst, på ståndkragen, hänger runda och melonformade hängknappar, flera med olika typer av hängen som exempelvis löv. Knapparna, som är ihåliga, är tillverkade av förgyllt silver. Därunder följer ett par gallerformade, gjutna maljor med lövformade hängen. Nedanför dessa följer tre spännen, varav det mittersta är försett med ett krönt Ave Maria-monogram. Därefter följer två silverplattor med rosmotiv samt på ena sidan av kragen ytterligare en malja. Förmodligen saknas här en malja, smyckena på silverkragarna brukar oftast vara parställda.

Silverkragar och annat dräktsilver används också idag vid bröllop och andra högtider. I det sydsamiska området finns en obruten tradition att smycka sig i familjens ärvda silverkragar. I de nordliga områdena används istället ofta en sidensjal prydd med silversmycken.

Silverkragarna kom tidigt att bli ett intressant samlarobjekt för såväl museer som privatsamlare och många återfinns därför idag i museernas samlingar.

Den 6 februari är samernas nationaldag. Den högtidlighålls i hela det samiska området (Sápmi) på Nordkalotten. Sápmi har även en egen flagga. Samerna är en av de fem nationella minoriteterna i Sverige. Samer är även ett av världens urfolk.

Den saltaste bönan i stan - Jan 2013

2013-01-01 11:58

Inte många kan skryta med en så lång och så framgångsrik karriär som Annalisa Ericson (1913-2011). Hon fick sina första barnroller redan 1919 då hon gick på Operans balettskola och var sedan aktiv inom svensk teater, revy och film i drygt 85 år.

Under flera decennier var hon ett av de stora affischnamnen inom svensk film och allra starkast lyste hennes stjärna under 1930-, 1940 och 1950-talen. Intresset för film var stort vid den här tiden och nya biografer byggdes i snabb takt, att gå på bio var ett utbrett nöje i Folkhemmets Sverige. Filmen och dess aktörer hade en oerhörd genomslagskraft, inte minst när det gällde mode och skönhet.

1931 debuterade Annalisa Ericson på vita duken, genombrottet kom året därpå när hon spelade Anna i Värmlänningarna. Hennes sista filmroll 73 år senare var mot Sven Lindberg i novellfilmen Annalisa och Sven, en modern version av Romeo och Julia. Nils Poppe är annars den manlige motspelare hon mest förknippas med. Redan 1942 inleddes deras långvariga samarbete. De blev ett radarpar som roade och glänste, både på scenen och på filmduken, inte minst i de många dansnummer de framförde.

Annalisa Ericson spelade revy hos både Ernst Rolf och Kar de Mumma, Den saltaste bönan i stan blev något av hennes signaturmelodi. Den skrevs av Ulf Peder Olrog för ett nummer i Kar de Mummas revy Vi roar oss kungligt på Folkan 1956.

”Bröder och systrar i Sodom och Gomorra
jag är den saltaste bönan i stan.
Lot är jag gift med, han räknas till de torra
men honom bedrar jag minst en gång om dan.

Rättskaffens folk dom har börjat på att knorra
att nattklubbar öppnas i varje kvarter
syndigt men härligt i Sodom och Gomorra
för mig kan det gärna få bli många fler …”

Porträttet av den ständigt leende Annalisa Ericson togs av fotografen Kerstin Bernhard på 1940-talet. Bernhard (2014-2004) var efter studenten elev hos hovfotografen Ferdinand Flodin och utbildade sig därefter i Berlin på Contempora Lehrateliers, en privatskola för design, arkitektur och fotografi. Tillbaka i Stockholm fick hon anställning på Ateljé Uggla innan hon 1939 startade egen ateljé. Kerstin Bernhard var inriktad på porträttfotografi och genom sin svägerska, operasångerskan Gurli Lemon-Bernhard, fick hon kontakt med sångare, dansare och skådespelare, vilka kom att utgöra en viktig del av hennes kundkrets.

Vid sidan av porträttfotografi tog hon reklamuppdrag och kom särskilt att inrikta sig på mode och mat med stor framgång. 1948 reste hon till USA på en längre studieresa och inledde därefter en karriär som frilansande matfotograf med både ateljé och provkök hemma i villan på Lidingö. Hon uppmärksammades bland annat för sitt samarbete med matjournalisterna Pernilla Thunberger och Hiram (Märit Huldt). 1984 slutade Kerstin Bernhard fotografera, 1994 skänkte hon sitt bildarkiv till Nordiska museet.

Tornehave, Marie

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 16

marie.tornehave@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to