Samiska julsagor och traditioner

2014-12-22 13:05
Foto: Inger WanhataloFoto: Rolf, Kjellström, Nordiska museet.

Jultomte, klappar och dukade bord är jul för de flesta. Men inte alla känner till den förskräckliga varelsen Stallo som i juletid kommer över himlen i en rajd dragen av råttor, enligt sägnen tar han barn som väsnas på julaftonen.

Min samiska släkt och familj hade inga genuina traditioner av firande med sig från förr. Bara för någon generation sedan hade de lämnat nomadlivet och tältkåtorna bakom sig för att bli bofasta. Många äldre präglades starkt av Laestadius vars stränga kyrkliga lära som inte uppmuntrade firande av svulstiga mått. Inte ens till jul. Eller rättare sagt; särskilt inte till jul. De äldre före dem hade i sin tur ansett naturen vara besjälad, en vän som krävde såväl, offer, kärlek och lyhördhet. Den kunde ge och ta. Både kyrkliga och naturens gudar kunde straffa hårt.

December var en mörk och farlig tid som krävde särskild försiktighet för att det skulle gå en väl. Att vara stillsam och hålla ordning var speciellt viktigt i juletid, inte minst för barnen. När julafton kom var riskerna som störst. Då färdades såväl döda som Stallo utomhus, de fick inte störas. Runt kåtan och vedkubben skulle det röjas upp för att råttrajden skulle kunna stanna till utan att fastna om Stallo fick ett ärende till platsen. Om det här sjöng vi – och om det sjunger samiska barn än idag – till takterna av Staffan var en stalledräng.

Vatten var också viktigt för Stallo, fanns inte vatten utställt kunde han likväl suga ur ett barns hjärna om han var törstig. Det talades om att döda vaknade till liv och vandrade till trettondagen. Om allt detta och lite till hade jag hört det berättats på djupaste allvar. Och med samma respekt hade bibelns ord präntats in. I min hemtrakt fanns en blandning av nordsamiska- och lulesamiska och svenska traditioner som vi blivit en mix av.

Laestadius till trots hade vi både julpynt, gardiner och klappar hemma. Det var sjuttiotal i vårt stora hus den lilla byn Porjus, strax norr om Polcirkeln och genom TV:n kom Benjamin Syrsa och julkalendern in i vårt vardagsrum – de stod för någonting annat, likaså julklapparna. Skräck blandades med förväntan. Och i ett rum invid köket låg en liten vaja (renko) med stora vackra svarta ögon fastknuten vid vattenelementet, hon hade räddats efter att ha gått genom isen och nu bodde hon inomhus i väntan på varmare väder. Inte var hon helt bekväm men där låg hon. Ute var det isande kallt.

Familjen med mor- och farföräldrar hade samlats tidigt på dagen för att vara tillsammans på julaftonen i en blandning av skuld och fest. Festen var det som märktes mest men skulden låg inslagen och vilande i mörka vrår. Det var bara pappa som saknades, han var som vanligt i renskogen och väntades hem när det mörknade, vilket det gjorde ganska tidigt i december. För mig var allt var på lika verkligt och självklart; ett jesusbarn i en krubba, jultomten med sina renar och Stallo med sina råttor och en vaja vid ett element. Allt tyckes komma från himlen, utom vajan som tvärtom var på väg dit när hon räddades.

Victoria Harnesk

Victoria Harnesk är författare till matboken, ”Smak på Sápmi – tradition, innovation och framtid” som vann Årets Svenska Måltidslitteratur 2014 i kategorin "Regional måltidslitteratur”. Hon arbetar också med samiska sagor i skolor www.skapandesagor.se

Övre bilden, foto: Inger Wanhatalo
Nedre bilden, foto: Rolf Kjellström, Nordiska museet. 
Raid i april: renar på vandring i snön. Tuorpon lappby, Jokkmokk socken, Lappland.