Undantagskontrakt – juli 2014

2014-06-30 16:28

En tidig form av pensionsplanering.

"Överlåtelsebref

Till min sons, Nils Henric Johanssons förstfödda son Frans Oskar, Upplåter och överlemnar jag min i Råneå socken och Degersels Gunnarsby egande skattehemmansdel under nr 7 om 11/256 mantal mot följande vilkor och bestämmelser..."

Så inleder Anna Lovisa Andersdotter det undantagskontrakt hon låter skriva år 1879. Hon är 67 år och har bestämt sig för att överlämna ansvaret för sin gård till nästa generation. Genom undantagskontraktet, som är underskrivet av alla inblandade samt av vittnen, överlåter hon gården på sonsonen. Skatten för överlåtelsen är betald, vilket syns av lapparna fästa på kontraktets första sida. Sonsonen Frans Oskar är endast 11 år gammal och det är sonen Nils Henrik som ska sköta gården fram tills Frans Oskar blir myndig. Några pengar för överlåtelsen får inte Anna Lovisa. Istället skriver hon in i kontraktet att hon ska försörjas av sin son och sonson så länge hon lever. Villkoren är ordentligt preciserade och hon ska få bo i den främre kammaren i huvudbyggnaden på gården, samt få sin mat inburen i denna kammare och maten ska vara av samma sort som hennes son äter.

Att skriva ett undantagskontrakt var vanligt under framför allt 1700- och 1800-talet. De fungerade som en slags pensionsförsäkring för den före detta gårdsägaren, som på detta sätt hade sin försörjning tryggad under resten av livet. I undantagskontrakten är villkoren ofta detaljerat beskrivna. Där kan till exempel stå hur ofta man ska bli skjutsad till kyrkan eller till kvarnen. Ofta står det också exakt hur mycket av gårdens avkastning som ska gå till före detta gårdsägaren i form av säd, potatis och hö, som foder till de djur som före detta gårdsägaren själv har. Eftersom undantagskontrakten oftast är en affär mellan föräldrar och barn, är det lätt att undra varför man tyckte sig behöva vara så detaljerad. Flera rättsfall visar att det förekom att de olika generationerna blev osams om undantagens storlek, varför det var bra att ha allt på pränt. Eftersom undantaget inte var satt i någon procentsats utan i en bestämd mängd varor, kunde det dåliga år bli kostsamt att betala ut undantaget.

Anna Lovisa är beredd på att man kan bli osams och hon har skrivit in i kontraktet att ”Skulle jag icke sämjas i bröd med sonen Nils Henric Johansson och hans husfolk undantager jag följande förmåner årligen under min återstående livstid…” varpå följer en uppräkning av hur mycket säd, kaffe, socker med mera som hon ska få årligen i stället för den mat hon skulle få till sin kammare när de var sams.

Anna Lovisa har ytterligare en son, Hans Petter, som hon också skriver in i kontraktet. Hans Petter har någon form av funktionsnedsättning, han är ”sjuklig och mindre vetande” och ska också få sin försörjning resten av livet på gården. Det är inte ovanligt att det är fler än den före detta gårdsägaren som ska försörjas. Dennes omyndiga barn eller ogifta döttrar ingår ofta, och det kan också stå inskrivet hur mycket syskon ska få ta med sig när de flyttar från gården.

Anna Lovisa kom inte att leva så länge av sitt undantag. 1882, när hon är 70 år, avlider hon. Sonsonen Nils Henrik är nu 14 år så hans far får fortsätta att sköta gården ett tag till. Men Anna Lovisas kontrakt fortsätter att sätta ramarna för hur gården ska skötas även efter hennes död. Det står i kontraktet att när sonsonen Nils Henrik tar över gården, ska han försörja sin far och mor resten av deras liv.

Undantagskontraktet ingår i Nordiska museets arkiv, och finns just nu utställt i utställningen Gamlingar - Hur var det och hur vill du ha det?

Källor