Vem vet bäst? Vem är det som ska bestämma?

2015-04-10 15:01

Vem bestämmer? Funderingen kommer från de äldre själv men även från anhöriga och personal inom äldreomsorgen. I vissa fall kan det vara tydligt att den det gäller inte kan ta beslut själv, som vid exempelvis demens. Men i många fall är det inte lika tydligt.

Första steget tas ofta av en nära anhörig och föregås av stor vånda och sorg. Dessa beslut kan upplevas främmande för personerna de berör trots att beslutet fattas av omtanke för den äldres möjlighet till ett bra liv. Men vem vet bäst.

Birgitta 69, valde med stor omsorg det äldreboende hon ansåg skulle passa sin far. Ett boende som erbjöd aktiviteter som passade den sociala person han var. Egentligen ville Erik 90, inte flytta men det var oundvikligt. Birgitta kunde inte ha tillräckligt ansvarför honom, hon hade sitt hem, sin familj, och sitt liv att också hinna med. Att då ständigt kontrollera och oroas över hur sin far klarade sig blev till slut ohållbart. På boendet skulle han få bra mat, tillsyn och slippa vara ensam och sysslolös.

När jag besöker Erik i hans nya boende berättar han att han trivs och har det bra. Men det är inte hans hem, äldreboendet är bara en plats han bor på. Skulle han få bestämma själv skulle han bo kvar i sitt riktiga hem, men han förstår att det inte går.

Alla är trevlig men det är för mycket aktiviteter. ”Det är jag inte mycket för. Förr tyckte jag om att göra en massa saker men inte nu. Nu är det på det här sättet och förr var det på ett annat”. Erik trivs bäst ensam i sitt rum med neddragna persienner. Något personalen inte förstår, de drar upp persiennerna för att släppa in dagsljuset. Erik vet att de bara menar väl, men han får ont i ögonen av ljuset.

Marianne 69 år har en annan berättelse. Hon känner sig djupt kränkt. Beslutet att flytta till äldreboende har i hennes fall helt tagits utan att Marianne informerades. Hon trodde att det bara var för en kortare rehabilitering och att hon sedan skulle flytta hem igen.

Så blev det inte.  På grund av sin affasi och halvsidesförlamning saknar Marianne de medel som behövs för att kunna uttrycka sig själv. Hon behöver någon som för hennes talan. Marianne upplever att folk därför tror att hon inte har någon egen vilja. Istället vänder de sig direkt till hennes ombud.

Hon känner att hon varken kan eller får göra sin röst hörd. ”Ingen frågar mig, ingen tar mig på allvar.”

Jonas 92 sa till mig ”Jag trodde ju att man skulle få bestämma själv så länge man var äldst.”