Folkloristen berättar

Folkloristen berättar

I den här bloggen kan du läsa texter om sagor, sägner, folktro, ordspråk med mera! 

Belysningsbloggen

Belysningsbloggen

En blogg om hur vi arbetar med en utställning om ljus och belysning 2016.

Byggnadsvårdsbloggen

Byggnadsvårdsbloggen

Följ byggnadsantikvarien på Julita gård i arbetet med att vårda de kulturhistoriskt värdefulla husen.

Arkivbloggen

Arkivbloggen

Läs om det fantastiska material som finns i Nordiska museets arkiv.

Bland hagmarker och åkertegar

Bland hagmarker och åkertegar

Följ med markskötaren Mats Norström på Julita gård under hagmarksrestaureringar och arbetet på åkertegarna.

Gamlingar

Gamlingar

Cecilia Wallquist bloggar om insikterna och upplevelserna i arbetet med utställningen Gamlingar – hur var det och hur vill du ha det?

Cosplay <3 folktroväsen

Tävlingen där tre kreativa cosplayare skapade dräkter på tema folktroväsen. 

Negerboll vs. chokladboll

2014-09-19 14:50

Mat och måltider är fyllda med symbolik, värderingar och traditioner. Lördagen den 4:e oktober är det Kanelbullens dag. Då skall jag hålla ett föredrag i museets stora hall om några av de officiella och inofficiella temadagar kring mat som fyller våra kalendrar. Två av dessa är chokladbollens dag och negerbollens dag, som får illustrera hur ett oskyldigt bakverk kan orsaka hetsiga diskussioner. Ämnet aktualiserades åter i dagarna, när restaurang Kåken i Stockholm orsakade en storm på sociala medier efter att DN uppmärksammat att de haft ”negerbollar” på menyn. 

– Ja vi serverar då chokladbollar, eller negerbollar i en fin gammal ljusstake med en mörk kvinna i klänning på.

Så beskriver krögaren Joakim Almqvist, i en intervju med DN, efterätten. Ni kan läsa hela artikeln i DN och se fotot på ljusstaken här: http://www.dn.se/sthlm/krogare-far-sparken-for-rasistisk-dessert/.

Negerboll vs. chokladboll är en laddad diskussion, som med jämna mellanrum bubblar upp i tidningar och på sociala medier. Ordet negerboll väcker starka känslor, både hos dem som använder det och hos de som inte gör det.

De som säger negerboll brukar ofta ursäkta sig med att de inte menar något illa och att det bara är ett namn på ett bakverk. Argument som ”det har alltid hetat så” och ”varför skall jag behöva säga något annat?” brukar också smyga sig in i diskussionen. Och så finns det de (ett fåtal, hoppas jag) som tyvärr öppet använder ordet för att såra, håna och demonstrera att de ser ner på människor med annan hudfärg än de själva.

De som säger chokladboll väljer, medvetet eller utan att fundera närmare över saken, att använda ett ord som inte är förknippat med slaveri och förtryck, och som inte riskerar att såra människor i omgivningen.

Negerboll är inte bara ett ord, det är så mycket mer. Som folklorist tänker jag så här: mat är en viktig del av både våra traditioner och vår identitet. Smaker, dofter och upplevelser kring olika måltider präglar oss genom livet. Maten förknippas inte sällan med barndomsminnen, djupt rotade inom oss. Eller med möten med nya, annorlunda kulturer. Det kan vara på gott eller på ont men dessa minnen och möten påverkar oss och vårt sätt att se på oss själva. Och jag tror att det är viktigt att fundera över - och prata om - vad diskussionen om negerboll vs. chokladboll egentligen handlar om. Mattraditioner?  Rädsla för förändring? Politisk korrekthet – eller demonstration mot det alltför politiskt korrekta? Eller kanske en längtan till gångna dagar, då världen upplevdes som mindre och livet tryggare?

Foto: Tora Wall

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

Vilket är ditt favoritäpple?

2014-09-11 14:34

Frågan dyker upp i äppeltider. Mitt svar brukar variera. Får jag frågan i augusti blir svaret kanske Hampus eller Gyllenkroks Astrakan, i september Södermanlandskalvill, i oktober Åkerö och i november Ingrid Marie. Nästa år säger jag troligtvis något helt annat. Det finns hundratals äppelsorter som går att odla i Sverige och man upptäcker nya favoriter. Och vissa äpplen smakar helt enkelt bättre vissa år.

Det är inte bara smaken som avgör vilka som blir favoriter så klart. Form och färg är viktigt för mig. Skalet på Åkerö liknar en len kind en sval höstdag. Det har en speciell gammalrosa hudfärg som är fantastisk. Grönsö är ett annat vackert äpple just avseende skalet, men här är grundfärgen ljust vitgul och solsidan får en lätt rosenröd anstrykning. Jag är annars förtjust i sorter som är endera riktigt röda eller vita. Röd Höstkalvill blir framåt hösten helt mörkröd och vaxglansig. Tistads Vaxgylling kan vara alldeles vit.

Ingrid Marie och andra välsvarvade vinterfrukter har en speciell tyngd i handen och jag tycker om den bruna, lite sträva rostbeläggningen i skafthålan som bryter av mot det röda.

På äppeldagarna på Julita och Nordiska museet plockar vi äpplen och päron för att visa i en stor fruktutställning. Det blir ofta en aha-upplevelse för folk att se hur många olika sorter det finns och den variation som finns i just form, färg, storlek och mognadstid. Vi visar förstås de sorter vi odlar på Julita men åker också på plockningsresa till Småland, Skåne och Halland. Det varierar lite år till år hur många äpplen och päron det blir. I år har vi rätt bra med äpplen i Julita, medan man i Jönköpingstrakten haft stora angrepp av frostfjäril och i princip saknar frukt. Då plockar vi i stället några angripna blad för att kunna visa dessa tillsammans med andra angripna frukter och grenar i vår speciella, populära avdelning för angrepp och sjukdomar. Kräfta, skorv, rönnbärsmal och bladlöss är också en del av fruktodlarens liv. Men man får sällan problem i den omfattningen att man inte kan glädjas åt sin fruktskörd. Och vad gör man då med sina äpplen? Äppelkakor, äppelringar, pajer, must, mos och gelé. Äppelkräm, fruktsallad, rivna äpplen i gröten. September, oktober – vilka härliga månader!

Fotnot: Åkerö-äpplen kan se väldigt olika ut, det finns också ljusa varianter.

Bilder
1. Trädgårdsmästar-Eva plockar Röd Höstkalvill
2. Tistads Vaxgylling, alldeles slät och vit
3. Åkerö i barnhand

Holmqvist, Klara

Sektionschef Trädgård

Julita gård

08-519 545 28

klara.holmqvist@nordiskamuseet.se

Drama på Urvädersgränd 1744 - september 2014

2014-09-02 14:08

Den 11 september 1744 händer det som inte får hända! Storkyrkans kyrkoherdes treåriga pojke Petrus trillar ut från ett fönster på tredje våningen och faller handlöst ner i stenläggningen på Urvädersgränd. 

Mirakulöst nog klarar han sig utan skador.  Händelsen anses så märkvärdig att den förevigas i ett kopparstick av Eric Geringius (han är inte bara kopparstickare utan också komminister, det vill säga kollega med Petrus pappa). Petrus syster, Ann Sara, använder kopparsticket som förlaga när hon broderar en minnestavla över sin brors märkliga räddning. Vi ser en gatubild med Urvädersgränd och Storkyrkan, ett barn faller från ett fönster och tas emot av en ängel.

Minnesduken är skickligt broderad på cremefärgad sidenatlas. Medaljongen och bilden i silke i schattérsöm och med texten i silver- och guldtråd i läggsöm. Kantlinje av silverlan nedsytt med gult silke. 

PETRUS BERGIUS,
Ett barn på tredje året,
En son af Kyrkoherden
Vid Stora Kyrkan
I Stockholm,
Doct.ANDREAS BERGIUS
Och Et bevis af Guds eviga sanning
Uti Matth XVIII
Jag säger eder att deras (Barnens) Änglar Se alltid
Min Faders ansigte som är i Himmelen
Ty den 11 September år 1744,
Föll han hufvudstupa utur fönstret,
Från tredie våningen uti kyrkoherda huset,
Neder på hårda Stengatan uti urvärsgränden
Utan att taga til Sina lemmar den ringaste Skada.
Här af är Detta
ET EVÄRDELIGIT MINNE;
Ty
Konungar och Förstars råd skal man förtiga,
Men Guds värk skal man härliga prisa och uppenbara
Tab XII
Anna Sara Bergia . Stockholm 1749.

Petrus (Petter) Bergius blev så småningom kontorsskrivare i Riksbanken och senare hovkvartermästare.

Källor

En räv bakom örat

2014-08-21 10:14
Räv vid Revhusen i Ystad - Juli 2012. Foto: Jonn Leffmann ,CC BY

En räv bakom örat. Listig som en räv. Släkten är värst sa räven om de röda hundarna.

Det finns många ordspråk och talesätt om rävar och de flesta syftar på dess skamfilade anseende som listig och opålitlig. Mickel kallas räven ofta, ett noanamn som från början användes för att inte locka på den genom att använda dess rätta namn.

Räven lyckades ofta överlista människorna och ta sig in i hönshuset för att knipa hönor. Det är naturligtvis detta som ligger till grund för fiendskapen mellan människan och räven.

Det sades att räven aldrig jagade nära sin egen lya, för att inte avslöja för jägarna var den låg. Och lyan hade två ingångar, så att räven kunde smita ut bakvägen om jägaren ändå kom. Men en viss beundran finns också i uttrycken. När vi säger om någon att hen är ”en gammal räv” tänker vi ofta på någon som har lång erfarenhet och kan alla tjuvknep (och drar sig inte för att använda dem själv om det kniper).

Att höra en räv skälla var ett dåligt varsel och om räven visade sig nära ett boningshus var ett dödsfall att vänta på gården (vilket ju inte var helt osannolikt – i alla fall om man var höna).

Fotografiet i detta inlägg är hämtat från Wikipedia. Räv vid Revhusen i Ystad - Juli 2012. Foto: Jonn Leffmann ,CC BY

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

Jag hör inte hur högt du än talar

2014-08-14 12:11

Gunilla är döv och talar bara teckenspråk, jag är hörande och kan inte teckenspråk. Vi möts hemma hos Gunilla, på boendet för äldre döva. Gunilla, 72 år, vill berätta hur det är att vara döv och äldre. För att genomföra denna intervju har vi hjälp av en tolk. Något av det första Gunilla säger fastnar direkt hos mig. ”Det är så lätt att tro att alla gamla är lika, men vi döva hör inte hur högt du än talar”.

Det tycks saknas en förståelse inom äldreomsorgen för att det inte är samma sak att höra dåligt med åren som att vara döv från barndomen.

Karl-Erik Karlsson, förbundsordförande i Sveriges dövas pensionärsförbund, berättar. ”Äldreboenden för döva är få. Det är inte en självklarhet att som döv få en plats på något av dessa äldreboenden. På flera platser i landet finns inga särskilda äldreboenden för döva. Alternativet är då ett boende för hörande. Eller så blir det att flytta, ofta väldigt långt bort från sin hemort, sin familj och sina vänner.”

Att även flytta till ett annat land såg Gunilla som en nödvändig utväg för att kunna leva ett bra liv om hon inte fick plats på ett boende för döva i Sverige. Det skulle smärta henne att lämna sina älskade barn och barnbarn. Men utan ett språk och någon att prata med skulle hon inte klara sig.

Gunilla fick dock en plats på önskat boende. Men allt var inte som hon hade hoppats. Gunilla ifrågasätter blandningen av personer med olika resursbehov. Dementa kräver en helt annan vård och omsorg än vad exempelvis hon gör, men ändå bor de nu på samma boende. ”Det är som att våra behov inte tas på allvar”.

Vi tar en fika i boendets kafé tillsammans med Gunillas vänner och jag bjuds genast in i ett livligt samtal. Tolken jag är beroende av avlägsnar sig. Samtalet fortsätter men jag kan inte längre vara med. De andra slutar efter en stund att försöka inkludera mig och jag känner mig utanför. En kort stund upplever jag en liten del av det Gunilla berättat för mig: ”..isolerad som i ett land där man inte kan språket. Allt hänger ju på att bli förstådd och förstå.” En kort stund får jag känna på den sortens utanförskap. En upplevelse inte önskvärd att uppleva igen. Tänker på det Karl-Erik sa om döva som måste bo på boenden för hörande. Då skulle den här känslan av utanförskap och isolering bestå i vardagen för resten av livet.

Wallquist, Cecilia

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 17

cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to