Folkloristen berättar

Folkloristen berättar

I den här bloggen kan du läsa texter om sagor, sägner, folktro, ordspråk med mera! 

Belysningsbloggen

Belysningsbloggen

En blogg om hur vi arbetar med en utställning om ljus och belysning 2016.

Byggnadsvårdsbloggen

Byggnadsvårdsbloggen

Följ byggnadsantikvarien på Julita gård i arbetet med att vårda de kulturhistoriskt värdefulla husen.

Arkivbloggen

Arkivbloggen

Läs om det fantastiska material som finns i Nordiska museets arkiv.

Bland hagmarker och åkertegar

Bland hagmarker och åkertegar

Följ med markskötaren Mats Norström på Julita gård under hagmarksrestaureringar och arbetet på åkertegarna.

Gamlingar

Gamlingar

Cecilia Wallquist bloggar om insikterna och upplevelserna i arbetet med utställningen Gamlingar – hur var det och hur vill du ha det?

Cosplay <3 folktroväsen

Tävlingen där tre kreativa cosplayare skapade dräkter på tema folktroväsen. 

Jag har ätit mig genom äldreomsorgen

2015-02-25 14:03

I dag äter jag samma lunch som många av Sveriges äldre också gör. Och som många av Sveriges äldre, äter jag den också i ensamhet.

Ensam på mitt tjänsterum drar jag av plastfolien från den matlåda som delas ut av hemtjänsten. En doft av lådans innehåll sprider sig i rummet. Det är en fuktig, kompakt doft av mat. En välbekant doft från många av de äldreboenden jag besökt. Det är en doft som inte riktigt identifierar några kryddor eller exakt vad det är för mat men att det är mat det känns. Innehållet i lådans små fack ser korrekt och fräscht ut.

Känner mig ensam när jag sitter och drar av några kvarglömda rester från platsfoliet och tuggar på maten som är god men smaklös. Genom fönstret hörs ljud från människor som passerar under mitt fönster. Jag tänker på vad Tuula 83, ” Det är så ensamt att äta ensam.” Tänker också på det som Vivianne inom hemtjänsten sa ”Jag vill gärna sitta ner och äta med de äldre, men vi får inte göra det längre, trots att jag har min matlåda med mig... Jag värmer deras låda i mikron och ställer fram den. Ibland har jag tid att sitta med och titta på medans personen äter”.

Funderar över hur maten har varit på de äldreboenden jag har besökt. Jag låter Molly 92, som jag träffade på ett äldreboende i Lappland sammanfatta det ”Maten är bra men den smakar inget. När man blir äldre försvinner smakerna då behövs det kryddas så att man känner något”. Jag reflekterade även över att maten saknar färg. Men om maten är av dålig eller bra kvalité kan jag inte bedöma.

Något som Siv 86 drog min uppmärksamhet till var miljön kring måltiden. Hon saknade den hemtrevliga atmosfären. ”Hemma har jag alltid duk på bordet och dukar fint, vi har alltid tända ljus”. På hennes äldreboende i Skåne fanns det en vävd duk mitt på bordet, på duken stod en Saint Paulia i plast.

På två av de boenden jag besökt har jag upplevt det Siv pratade om. Det var båda privata profilboenden där maten lagades på plats. Där borden dukades med heltäckande duk i tyg och varje kuvert var framdukat på bordet. Dofterna var tydliga och i dagrummet fanns juice och korgar med frukt.

Funderar över varför det är så olika. Något direkt svar på den frågan har jag inte fått. Men om du vet får du gärna berätta för mig.

Innan jag öppnande min matlåda läste jag en artikel om vikten av att göra maten attraktiv för äldre. För att uppnå detta har det utvecklats en 3D skrivare som kan skriva ut puread mat i formen av fast föda. Undrar om även smaker, dofter och miljö också kan 3D skrivas?

Wallquist, Cecilia

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 17

cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se

Vitterbröllop och smörlycka

2015-02-13 14:04
Ost

I norra Sverige berättade man om vittrorna. De bodde under jorden och höll ofta till nära fäbodarna, sades det. 

Till fäbodarna fördes kor och getter på sommaren för att få bete. Ofta var det unga kvinnor som ensamma skötte djuren på fäbovallen. Samtidigt som de hade ansvar för att skydda och ta hand om djuren skulle de också ta tillvara mjölken, som de kärnade smör och ystade ost av. Det var ett hårt och stundtals farligt arbete. Ensamt var det nog också många gånger, även om ensamheten kanske var både på gott och ont.

De många berättelserna om vittrorna är sprugna ur det utsatta livet på fäbodarna. Tanken på de underjordiska kunde säkert vara skrämmande i ensligheten där. Fast kanske var det också en tröst ibland, att tänka att man ändå inte var helt själv. I en del av berättelserna är vittrorna goda grannar medan de i andra är en fara för människorna. En av de vanligaste sägnerna om vittrorna handlar om hur en vitterman utser en fäboflicka till sin brud. Vittrorna klär henne till bröllop med en vacker brudkrona men i sista ögonblicket räddas hon av folket från gården. I vissa versioner lyckas hon skicka sin hund efter hjälp, i andra känner hennes far på sig att något är på tok och beger sig upp till fäboden lagom för att rädda sin dotter.

Den färska mjölen (sötmjölken) dracks sällan (men man gav den ibland till små barn och sjuka och använde den i matlagning vid festliga tillfällen). Osten och smöret som gjordes av mjölken kunde lagras under längre tid och säljas för att få in pengar till gården. Denna källa till mat och inkomst var väldigt viktig och det gällde därför att man inte förlorade sin mjölk- eller smörlycka. En vanlig tanke var nämligen att det fanns ett visst mått av lycka i världen, och en del av den var knuten olika hantverks- eller hushållsarbeten. Vissa människor föddes med särskild smörlycka. De lyckades alltid med kärningen och gjorde gott smör. Vissa gårdar hade god mjölklycka. Deras kor gav mycket mjölk och sinade aldrig.

Men lyckan kunde stjälas av illasinnade människor eller av misstag ges bort med något som lämnade gården. Därför skyddade man mjölken genom att strö några saltkorn i den innan den såldes och av samma skäl ristade man man ett kors i smöret.

Idag behöver vi inte skydda vår smör- och mjölklycka. I Sverige lever i ett överflödssamhälle och de flesta av oss befinner oss långt från livsmedelsproduktionen. Kanske är det svårt för oss att förstå tankarna om lycka i bondesamhället. Men om vi jämför dem med nutida föreställningar om lycka, som till exempel att ta med maskotar till prov eller utforma personliga ritualer inför tävlingar, så kanske det är lättare att förstå dåtidens magiska världsbild.

Idag börjar Ostfestivalen på Nordiska museet och den varar i tre dagar. Jag kommer att finnas i Gårdshuset lördag och söndag klockan 12.30 och 14.30 och berätta om trollväsen som stjäl mjölk och om vittrorna för barn från 4 år. Min kollega Christina kommer att visa hur man kärnar smör utanför lekstugan. Gå gärna till hemsidans förstasida och läs under Ostfestivalen för information om hela programet och priser. Välkomna!

De två första bilderna till detta inlägg är tagen av Karl Heinz Hernried. De föreställer osttillverkning på Källvallens fäbod i Jämtland. Den tredje är tagen av Dagmar Hullström på Östra Djupdalsvallarnas fäbod på Bruksvallarna. Alla bilderna kommer från Nordiska museets samlingar.

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

En lampa till tv:n?

2015-02-12 13:48

Nu när Melodifestivalens delfinaler dragit i gång kommer många av oss att tillbringa mycket tid framför tv:n på lördagskvällarna. För att göra tv-upplevelsen optimal kanske det kan vara bra att ha en lampa intill apparaten?

Under slutet av 1950-talet fanns speciella ”tv-lampor” i handeln, marknadsförda och sålda av företaget ASEA i samband med introduktionen av tv i Sverige 1956.

Tv-tittande innebar en omställning för människor. Hur skulle man egentligen ställa sig till det nya mediet, vara för eller emot? ”Tv drabbade oss som en chock, efter en vecka hade hela familjen lagt om sitt liv efter sändningstiderna”, berättar en kvinna i Allt i Hemmet 1958.

Inte bara människors fritid blev plötsligt annorlunda, även möbleringen i hemmen förändrades när vardagsrummets möbler plötsligt skulle placeras framför tv-apparaten. Allt i Hemmet kunde dock komma med lugnande besked till sina läsare: ”Det här med tv ska vi ta naturligt”.

Tv var något nytt och spännande med modern dragningskraft. Många produkter – flera med till synes svag koppling till tv:n – namngavs efter mediet. Vi känner alla till ”tv-kannan”, men mindre kända är kanske Findus ”tv-soppa” och ASEAS ”tv-lampa”.

Gjorde då tv-lampan någon nytta? En tänd lampa intill tv-apparaten minskar ljuskontrasten. Det gör att ljuset inte upplevs så hårt och blir behagligare för ögat.

Hos många människor var det länge vanligt att tvapparaten sågs som ännu en plan yta att dekorera, ungefär som en bordsyta. På denna ställdes gärna en lampa, kanske på en virkad duk, och några prydnadssaker.

Har du egna erfarenheter av att en lampa ställdes ovanpå, eller intill, tv:n? Berätta gärna för museet! Vilken typ av lampa var det? Varför ställdes lampan där, bara för att det var vackert, eller med en avsiktlig funktion för tv-tittandet? Kanske finns också ett fotografi där tv-apparaten finns med? Har du själv en lampa bredvid tv:n?

I Nordiska museets samlingar finns både tv-kanna och tv-soppa, men tyvärr inte ASEA:s tv-lampa. Det vore värdefullt om en sådan lampa, bärare av information om introduktionen av tv i svenska hem, kunde tillföras samlingarna.

Maxén, Maria

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 07

maria.maxen@nordiskamuseet.se

Välkommen till Belysningsbloggen!

2015-02-06 14:08

I dag startar Nordiska museets belysningsblogg. Under hela 2015 blir det inlägg om ljus och belysning i olika former. Det blir både fakta och funderingar, historiska tillbakablickar och dagsfärska reflektioner kring hur ljus och mörker påverkar oss människor.

Bloggen kommer framför allt att handla om belysning under 1900-talet och 2000-talet. Den löper parallellt med Nordiska museets belysningsupprop 2015 med syfte att komplettera museets belysningssamling med föremål från 1930-talet fram till idag.

Jag som oftast kommer att skriva heter Maria Maxén och är intendent inom ämnesområdet hemliv och inredning, där bland annat museets samling av belysningsföremål ingår. För att informera mig om dagsaktuella belysningstrender besökte jag tillsammans med en kollega Stockholm Furniture and Light Fair, som äger rum i dagarna på Stockholmsmässan i Älvsjö. De utställande belysningsföretagen visar prov på belysning för alla tänkbara smaker och plånböcker. Många traditionella bordlampor med långa smala ben och sobra skärmar i vitt och beige, men också kristallkronor i nya former, genombrutna lampskärmar av korg och metall, mönstrade och enfärgade skärmar, plåtskärmar, glober i opalglas.. Här och där dekorelement i form av ananaser.

Flera utställare visar lampor med nakna skärmar, ”skärmar utan tyg”, i olika metaller. Lampor i koppar såg vi många exempel på, liksom tunna glober i klarglas och armaturer bestående av stora nakna klara glödlampor. Stilrena armaturer som torde passa i många av dagens minimalistiska inredningar. Lyktor i alla former, både som elektriska taklampor och stående på bord, ofta i par, med vita blockljus. Hos en enda utställare hittade vi barnlampor, alla med Disneymotiv (men kanske missade vi någon?). I Greenhouse visade eleverna från Folkuniversitetet Hantverkscentrum i Tibro en fantastisk taklampa tillverkad av återanvända spiralfjädrar från en soffa.

Kanske kommer någon av dessa lampor så småningom att landa i Nordiska museets föremålssamling, då med en fyllig berättelse om hur den valdes ut och användes av sina ägare.

Maxén, Maria

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 07

maria.maxen@nordiskamuseet.se

Sedelbok – mars 2015

2015-01-29 15:27

Den här sedelboken med sirliga metallspetsar och broderier har tillhört Märta Helena Reenstierna, "Årstafrun” (1753–1841).

Hon gifte sig år 1775 med ryttmästare Christian Henrik von Schnell. Årstafrun var herrgårdsfru och paret bodde på Årsta gård i Stockholm. Troligen har sedelboken använts av Christian Henrik i representativa sammanhang.

Dekorativa sedelböcker var populära accessoarer för män i samhällets högre skikt då sedlar blev vanligare under 1700-talet. Sedelboken signalerade status vid festliga tillfällen och var ofta en kärleksgåva från den blivande hustrun. Många kvinnor inom de övre samhällsskikten var skickliga i broderi och sömnad. I Nordiska museets samlingar finns flera hundra sedelböcker, de flesta broderade på sidentyg. Enklare sedelböcker av skinn, börsar och penningpungar för mynt användes till vardags, också i andra samhällsskikt.

Årstafrun förde dagbok under åren 1793–1839 och dagboken finns i original i Nordiska museets arkiv. Av Märta Helena finns ett enda känt porträtt, hon lät sig avporträtteras på en ring som hon gav till sin man på hans namnsdag den 13 november 1796. Miniatyrporträttet, som är signerat Jacob Henric Rönngren, 1796, finns i Nordiska museets samlingar.

Årstafrun födde åtta barn, varav endast sonen Hans Abraham uppnådde vuxen ålder. Hon var vän till Carl Michael Bellman och hjälpte honom ett flertal gånger undan fattigdom och skulder. Hennes man Christian von Schnell (född 1733) avled 1811 och sonen Hans Abraham (född 1780) dog tragiskt i en drunkningsolycka 1812. Årstafrun ledde själv skötseln av gården långt upp i åren och fortsatte att skriva sin dagbok tills hon var nästan helt blind.

Källor

NM.0001656 Sedelbok
M.0329566 Ring med miniatyrporträtt

Wiséhn, Eva, Börsar och plånböcker av siden: sniljeband och silketråd, flittror och kantiljer. Kungl. Myntkabinettets katalo ; 46, 2006, ISSN 1101-0509
Nordiska museets arkiv: Märta Helena Reenstiernas arkiv.

Nordiska museets bibliotek

Lindroth, Helena

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 40

helena.lindroth@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to