Folkloristen berättar

Folkloristen berättar

I den här bloggen kan du läsa texter om sagor, sägner, folktro, ordspråk med mera! 

Belysningsbloggen

Belysningsbloggen

En blogg om hur vi arbetar med en utställning om ljus och belysning 2016.

Byggnadsvårdsbloggen

Byggnadsvårdsbloggen

Följ byggnadsantikvarien på Julita gård i arbetet med att vårda de kulturhistoriskt värdefulla husen.

Månadens föremål

Månadens föremål

Varje månad visas föremål från Nordiska museets stora samlingar.

Arkivbloggen

Arkivbloggen

Läs om det fantastiska material som finns i Nordiska museets arkiv.

Bland hagmarker och åkertegar

Bland hagmarker och åkertegar

Följ med markskötaren Mats Norström på Julita gård under hagmarksrestaureringar och arbetet på åkertegarna.

Gamlingar

Gamlingar

Cecilia Wallquist bloggar om insikterna och upplevelserna i arbetet med utställningen Gamlingar – hur var det och hur vill du ha det?

Cosplay <3 folktroväsen

Tävlingen där tre kreativa cosplayare skapade dräkter på tema folktroväsen. 

Stickade vantar med bildmotiv – februari 2015

2015-01-27 10:40

"4137 Ett par vantar fr. Dalsland. Af egendomligt mönster. Köpta af gifvaren för ungefär 10 år sedan på Vänersborgs torg af en bonde från Dalsland. Märkta: '1855.' Tämligen malätna. G[åva] . af revisionssekreter. G. Ryding i Stockholm i mars eller apr. 1874. Bil. Ryding."

De här vantarna bär på en hemlighet. De är tvåfärgsstickade och mönstrade med figurer, djur, stjärnor, bokstäver och siffror i vitt mot en mörk bakgrund. På handryggen framträder motivet av en kyrka. Det som gör vantarna så speciella är just den stora motivrikedomen med religiösa budskap.

Varför har någon, år 1855, valt att sticka ett par vantar med alla dessa figurer?

Motivförlagor och symboler från både den folkliga- och den kristna miljön är en möjlig väg till svaret. Studier av bibliska berättelser är en viktig källa till kunskap men forskaren måste också sätta sig in i tidsandan när vantarna tillverkades. Vid mitten av 1800-talet pågick olika religiösa strömningar, väckelserörelser, i vårt land. 1800-talsväckelsen samlade anhängare från alla folkskikt men främst bönder och industriarbetare. Redan i redan i slutet av 1800-talet verkade kvinnor som evangelister och missionärer. Vantarnas motiv illustrerar troligen fem bibliska berättelser som berör livsförändrande möten med gud.

  • En figur bär på något som liknar ett halster vilket kan handla om berättelsen om helgonlegenden Sankt Lars.
  • Inskriptionen 1M16 kan tolkas som ”1Moseboken, kapitel 16” och berättelsen om Hagars flykt i öknen.
  • Stenen, stegen, änglarna och keruben kan tolkas som berättelsen om Jacobs dröm ur första Moseboken, kap 28.
  • Figuren med ben och krycka där ena benet är böjt kan tolkas som att Jesus botar en lam man ur Matteus, kap 9.
  • De stickade bokstäverna DWI och FÅI samt de tio figurerna med kjol, varav fem bär kronor och lampor och de andra fem ingenting, är med all säkerhet liknelsen om de visa och fåvitska jungfrurna ur Matteus, kap 25.
  • Kanske användes vantarna av en av väckelserörelsens utropare som manus under predikningarna för att komma ihåg livsavgörande berättelser ur Bibeln?

Den här berättelsen är hämtad från en uppsats skriven 2013 vid den textilvetenskapliga institutionen i Uppsala av studenten Olle-Petter Melin. Uppsatsen består av två delar, en textilvetenskaplig analys och en bildanalys.

Samarbete med studenter och forskare är en av de arbetsuppgifter som jag prioriterar högt. Inom mitt sakområde är det naturligt att arbeta tillsammans med studenter som läser ämnet textilvetenskap. Studenternas nyfikna förhållningssätt till föremålen ger spännande diskussioner och tillför ny kunskap om våra samlingar. Varje föremål bär på berättelser, det gäller bara att ge sig själv tid att formulera frågor och ge föremålet tid att berätta, något som det ges möjlighet till när en uppsats ska skrivas.

Källor

Melin, Olle-Petter, Ett par vantar från 1855, B-uppsats vid Textilvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, 2013.

NM. 0004137

Några rader om skeppsrået och andra rån

2015-01-14 16:18
Modell av skeppet Vasa på Vasamuseet

I förra veckan hade jag ett ärende till Vasamuseet och passade på att gå runt en stund i utställningarna. Då kom jag att tänka på en förfrågan från en forskare som jag fick för några år sedan.

Han arbetade, om jag minns rätt, med ett forskningsprojekt kring träskulpturerna på skeppet Vasa och kontaktade mig eftersom han hade hittat en figur som han undrade kunde vara en avbildning av skeppsrået. Därför ville han veta mer om föreställningar kring detta väsen i bondesamhällets folklore. Jag undrar just om han avslutat sitt projekt och vad han kom fram till...

Skeppsrået var ett övernaturligt väsen som troddes vaka över skeppet och varna sjömännen om det var fara å färde. Det tillhör en familj med flera andra rån, en benämning som kommer från ordet råda. Över skogen rådde skogsrået, över hav och sjöar rådde havsrået och sjörået, över bergen och gruvorna bergrået. Gemensamt för dem är att de ofta vakar över ett område där det finns något av värde att hämta - och där det kan vara farligt att vistas. Rået straffar människor som uppför sig respektös och bryter de oskrivna lagar som gäller i olika miljöer men rået kan också vara hjälpsamt. I berättelser om skogsrået händer det att hon varnar ensamma kolare då milan brinner och fiskare kan få hjälp av havsrået för att hinna undan stormen.

Traditionen om skeppsrået ligger nära tomten (som rår över tomten). Det är naturligtvis ingen slump att berättelser och föreställningar om rå ofta finns i miljöer som var farliga och där hjälp var svårt att få om olyckan skulle vara framme. En av folklorens funktioner är att ventilera rädslor - och kanske var tanken på ett vakande rå också en tröst vid ensamma nattpass vid milan eller på havet.

På fotot ser ni en modell av skeppet Vasas förlisning, taget av mig i Vasamuseet utställning.

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

Fotogenlampa från 1890-talet – januari 2015

2015-01-01 01:00

2015 inleds bloggen Månadens föremål med en fotogenlampa från 1890-talet, ett ganska typiskt exempel ur föremålssamlingen som innehåller många äldre belysningsföremål. Nordiska museet behöver komplettera samlingen med nyare lampor. Vill du hjälpa oss?

Den här fotogenlampan fyller sin uppgift i samlingen väl, den berättar vilka möjligheter människor hade att sprida ljus omkring sig i sina hem under senare delen av 1800-talet och om estetiken och heminredningen vid denna tid. Fotogenlampan gav belysning utan motsvarighet tidigare i historien. ”Fastän så länge sen [1896], kan jag inte glömma hur ljuset från lampan strålade” berättar Hilma Hansson från Torrskogen i Dalsland i museets arkiv. För 2000-talsmänniskan sänder lampan måhända en starkare signal om mörker än om ljus.

Fotogenlampan kom till Sverige under 1860-talet och ersatte så småningom både talg-, stearinljus och olika typer av ljussvaga och osande lysoljelampor. Plötsligt var den öppna härden inte längre nödvändig som belysning när skymningen fallit. Med fotogenlampan gick det att få relativt starkt ljus var som helst i rummet och ljuset gick dessutom lätt att flytta med sig. Fotogenlampan fick betydelse också för möbleringen i hemmen. När familjen inte längre behövde sitta nära elden eller fönstren för att få ljus kunde de samlas runt ett bord mitt i rummet.

Just den här lampan är extra värdefull då den, förutom den generella belysningshistorien, också har en egen specifik historia: vi vet vem som ägt den, till och med vilken bostad och vilket rum den stått i. I museets samlingar finns fotografier av lampan i sin miljö och anteckningar om bostaden och dess ägare. Det lär oss mycket om lampan, miljön, tiden, människorna. Ett idealiskt förvärv.

I Nordiska museets samlingar finns många belysningsföremål från 1800-talet, men betydligt färre exempel från 1900-talet. Det vill vi ändra på! Under 2015 görs en satsning på tiden efter 1930 fram till idag. Kanske har du själv har en lampa som kan få ett nytt liv i Nordiska museets samlingar?

Läs mer om vårt belysningsupprop här

Källor

NM.0303001

Maxén, Maria

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 07

maria.maxen@nordiskamuseet.se

God Jul och tack för i år!

2014-12-24 12:12

Det här är Julbloggens sista inlägg för i år. Varmt tack till alla som bidragit med julstämning till bloggen, som lagt ner tid på att dela med sig av tips och erfarenheter, och skrivit om allt från julpynt till julgodis med en personlig vinkel.

Botanisera bland inläggen, hitta din favoritskribent och inspireras till eget julbak och julpyssel. Ta del av beskrivningar på virkade äpplen, egendesignade adventsstjärnor och julbroderier. Läs om julgransbelysning från förr, och om tomtar som loppisfynd.

Här på museets webbplats finns dessutom mer att läsa om julen, under rubriken Årets dagar.

Gör ditt eget julgranspynt, här finns beskrivningar på:

Snöstjärnor (Pdf)

Julgranskarameller (Pdf) 

Hjärtkorgar (Pdf) 

Besök Nordiska museet i mellandagarna och se utställningen Traditioner och Socker.

Och i appen Årets dagar kan du läsa om fler av årets dagar och högtider. Appen finns för Android och IPhone.

Sist men inte minst, hur var det nu, raskar räven över isen eller riset? Fixa sånglekarna och långdansen kring granen med Nordiska museets sånghäften.

Så stänger vi Julbloggen för i år och önskar er alla en riktigt God Jul!

Samiska julsagor och traditioner

2014-12-22 13:05
Foto: Inger WanhataloFoto: Rolf, Kjellström, Nordiska museet.

Jultomte, klappar och dukade bord är jul för de flesta. Men inte alla känner till den förskräckliga varelsen Stallo som i juletid kommer över himlen i en rajd dragen av råttor, enligt sägnen tar han barn som väsnas på julaftonen.

Min samiska släkt och familj hade inga genuina traditioner av firande med sig från förr. Bara för någon generation sedan hade de lämnat nomadlivet och tältkåtorna bakom sig för att bli bofasta. Många äldre präglades starkt av Laestadius vars stränga kyrkliga lära som inte uppmuntrade firande av svulstiga mått. Inte ens till jul. Eller rättare sagt; särskilt inte till jul. De äldre före dem hade i sin tur ansett naturen vara besjälad, en vän som krävde såväl, offer, kärlek och lyhördhet. Den kunde ge och ta. Både kyrkliga och naturens gudar kunde straffa hårt.

December var en mörk och farlig tid som krävde särskild försiktighet för att det skulle gå en väl. Att vara stillsam och hålla ordning var speciellt viktigt i juletid, inte minst för barnen. När julafton kom var riskerna som störst. Då färdades såväl döda som Stallo utomhus, de fick inte störas. Runt kåtan och vedkubben skulle det röjas upp för att råttrajden skulle kunna stanna till utan att fastna om Stallo fick ett ärende till platsen. Om det här sjöng vi – och om det sjunger samiska barn än idag – till takterna av Staffan var en stalledräng.

Vatten var också viktigt för Stallo, fanns inte vatten utställt kunde han likväl suga ur ett barns hjärna om han var törstig. Det talades om att döda vaknade till liv och vandrade till trettondagen. Om allt detta och lite till hade jag hört det berättats på djupaste allvar. Och med samma respekt hade bibelns ord präntats in. I min hemtrakt fanns en blandning av nordsamiska- och lulesamiska och svenska traditioner som vi blivit en mix av.

Laestadius till trots hade vi både julpynt, gardiner och klappar hemma. Det var sjuttiotal i vårt stora hus den lilla byn Porjus, strax norr om Polcirkeln och genom TV:n kom Benjamin Syrsa och julkalendern in i vårt vardagsrum – de stod för någonting annat, likaså julklapparna. Skräck blandades med förväntan. Och i ett rum invid köket låg en liten vaja (renko) med stora vackra svarta ögon fastknuten vid vattenelementet, hon hade räddats efter att ha gått genom isen och nu bodde hon inomhus i väntan på varmare väder. Inte var hon helt bekväm men där låg hon. Ute var det isande kallt.

Familjen med mor- och farföräldrar hade samlats tidigt på dagen för att vara tillsammans på julaftonen i en blandning av skuld och fest. Festen var det som märktes mest men skulden låg inslagen och vilande i mörka vrår. Det var bara pappa som saknades, han var som vanligt i renskogen och väntades hem när det mörknade, vilket det gjorde ganska tidigt i december. För mig var allt var på lika verkligt och självklart; ett jesusbarn i en krubba, jultomten med sina renar och Stallo med sina råttor och en vaja vid ett element. Allt tyckes komma från himlen, utom vajan som tvärtom var på väg dit när hon räddades.

Victoria Harnesk

Victoria Harnesk är författare till matboken, ”Smak på Sápmi – tradition, innovation och framtid” som vann Årets Svenska Måltidslitteratur 2014 i kategorin "Regional måltidslitteratur”. Hon arbetar också med samiska sagor i skolor www.skapandesagor.se

Övre bilden, foto: Inger Wanhatalo
Nedre bilden, foto: Rolf Kjellström, Nordiska museet. 
Raid i april: renar på vandring i snön. Tuorpon lappby, Jokkmokk socken, Lappland.

Sidor

Subscribe to