- Besök oss
- Evenemang
- Utställningar
- Slott och gårdar
- Kunskap och samlingar
- Om Nordiska museet
- Sök
I Nordiska museets samlingar finns 50 oljemålningar av den danska konstnären Emilie Demant Hatt. De speglar hennes upplevelser och minnen från resor i de nordligaste samiska områdena i Norge och Sverige. Genom målningarna och sitt författarskap ville hon sprida kunskap om samernas liv och historia, och rikta samtidens uppmärksamhet mot samernas trängda situation och brist på rättigheter.
Emilie Demant Hatt (1873 – 1958) föddes i Selde på Jylland. 1898 påbörjade hon studier vid Konstakademiens konstskola för kvinnor i Köpenhamn, där hon tog sin examen 1906.
1904 reste Emilie Demant Hatt tillsammans med sin syster i de nordligaste samiska områdena i Norge och Sverige. Hon blev djupt fascinerad av den samiska kulturen och studerade efter hemkomsten samiska språk vid Köpenhamns universitet. 1907 återvände Emilie Demant Hatt till Lappland och levde under närmare ett år tillsammans med nomadiserande samiska familjer och följde dem på deras sommar- och vintervandringar.
1913 publicerade hon boken Med Lapperne i højfjeldet i vilken hon skildrade sina iakttagelser och upplevelser från denna tid. Boken var illustrerad med hennes egna fotografier. 1922 gavs hennes bok Ved ilden ut, en samling samiska berättelser och sägner illustrerade med hennes linoleumtryck.
Under andra halvan av 1930-talet påbörjade Emilie Demant Hatt en svit oljemålningar med motiv från Lappland, arbetet avslutades 1949. Målningarna är inte etnografiskt beskrivande. De speglar i stället minnen och intryck från hennes tidigare vistelser i Lappland. Minnen av människor hon mött, av deras liv och berättelser. Samernas hårda levnadsvillkor i en kärv natur och ett hårt klimat skildras med djärva penseldrag och i en uttrycksfull färgskala. Naturen och landskapet har en framträdande plats i målningarna liksom också renen och lapphunden, renskötarens trofasta medhjälpare.
När Emilie Demant Hatt 1936 påbörjade sina Lapplandsmålningar hade hon sedan några år övergått från att arbeta i vad hon själv kallade en ”gammaldags naturalistisk” stil, till ett expressionistiskt form- och bildspråk.
De senare målningarna har ofta en mörkare, kyligare och mer återhållen färgskala, här dominerar blått och grått. Här finns få människor. Istället dominerar naturen med fjäll, sjöar och snö. Färgerna och motiven blir till en påminnelse om den samiska kulturens förhållningssätt till naturen - av men också med naturen.
Målningarna i det som har kommit att kallas för ”Lapplandssviten” är en konstnärs fria återgivning av de etnografiska skildringarna i boken ”Med Lapperne i Højfjeldet”. Flera av motiven och titlarna på målningarna anspelar på händelser och upplevelser som finns beskrivna i boken, som till exempel målningen Isbro. Emilie Demants litterära språk är rikt på beskrivningar av färger och nyanser, det är en bildkonstnärs språk.
Hennes konstverk rönte uppskattning bland konstkritikerna, men som kvinnlig konstnär hade hon svårt att nå fullt erkännande.
Under en resa i de nordligaste samiska områdena i Norge och Sverige träffade hon den samiske jägaren och fiskaren Johan Turi.
Emilie Demant Hatt ville sprida kunskap om samernas liv och historia. Hon ville även rikta samtidens uppmärksamhet mot samernas trängda situation och brist på rättigheter. I samband med att hon 1940 mottog Nordiska museets utmärkelse Hazeliusmedaljen höll hon ett föredrag om Johan Turi. Föredraget avslutade hon med följande formulering:
Turis Bog är et Bønskrift! Et brændende Bøn fra Laplands Hjerte, et Raab om Retfærdighet for Nomaderne i Skandinavien – ikke en Bøn om Fattigunderstøttelse, men en Bøn om at blive forstaaet, en Bøn om Ret til at leve!
