Meddelarna

Ortsmeddelarna antogs ha god förankring på hemorten och hade till uppgift att beskriva de lokala förhållandena. Nödvändiga upplysningar inhämtades från minnesgoda, gärna äldre sagesmän, både män och kvinnor. Efter hand breddades etnologiämnet och nya sociala grupper blev föremål för forskarnas intresse. Det ställde nya krav på meddelarstabens sammansättning, exempelvis rekryterades meddelare ur arbetarklassen i samband med Nordiska museets arbetarundersökningar, som inleddes i början av 1940-talet.

I det äldre frågelistmaterialet bygger de upplysningar som lämnats om olika företeelser många gånger inte på meddelarnas egna erfarenheter; ortsmeddelarna fungerade som upptecknare och skrev ned vad olika sagesmän hade att berätta. Med hjälp av de gamla sagesmännen ville forskarna nå det ”oförstörda” allmogesamhällets traditionsvärld, ett kunskapsmål som man med tiden tvingades lämna.

På 1960-talet började det självupplevda att stå i fokus, samtidigt som tidsdjupet förändrades till att gälla meddelarens egna minnesbilder. Den nya inriktningen medförde att också yngre personer blev värdefulla i verksamheten. Etnologiämnet blev alltmer samtidsinriktat och sökte inte längre efter kulturgränser och kulturområden. Meddelarna upphörde att vara ortsmeddelare, det vill säga representanter för sin bygd.

Frågor om just representativitet ställs ofta till senare tiders frågelistmaterial. Meddelarstaben utgör inget statistiskt urval av befolkningen och den enskilda meddelaren har inte engagerats som representerande en viss kategori eller grupp av människor. Inte heller könsfördelningen är jämn då dagens meddelarstab till stor del består av kvinnor, en förändring som kommit med övergången till det subjektiva. Meddelarna representerar i första hand sig själva och frågelistmaterialet måste betraktas ur det perspektivet.

Läs om några av museets meddelare

Ragnhild Olsson

Nils Månsson