Skrivupprop

År 1945 inleddes den första yrkesundersökningen vid Nordiska museet. Den riktade sig till statare och genomfördes i samarbete med Lantarbetareförbundet. Statsystemet som avlöningsform upphörde samma år att man fann det lämpligt att dokumentera denna epok i lanthushållningens historia. Författaren Ivar-Lo Johansson, som med sina romaner bidragit till kunskapen om statarnas svåra villkor, hade också pekat på betydelsen av att bevara minnet av statsystemet. Dessutom hade en nyorientering skett inom etnologin mot mer samhällsvetenskapliga förebilder, vilket inneburit att blicken vändes mot andra sociala förhållanden än de som fanns i det traditionella bondesamhället.

En ”minneslista” för statarundersökningen som stöd vid skrivandet publicerades i tidningen ”Lantarbetaren”. I stort sett har den en kronologisk struktur som följer livsloppet med inriktning på själva arbetet och hur det upplevdes. Listan är formulerad så att den som för pennan också kan skildra någon annan person. Yrkesundersökningarna lånade således sin metod från frågelistverksamheten i det att mellanledet med sagesmän tillämpades. Att utgå från enskilda människoöden och att skapa biografier/självbiografier är en inriktning som redan var etablerad inom den internationella sociologin/antropologin vid tidpunkten för de första yrkesundersökningarna.

Det gemensamma för yrkesundersökningarna var samarbetet med olika fackföreningar i vars tidningar eller tidskrifter de olika uppropen publicerades, anordnade som pristävlingar. De olika insamlingarna resulterade i antologier i serien ”Svenskt liv och arbete”, där titeln innehåller ordet ”minnen” (till exempel ”Statarminnen”). Fram till 1950-talets slut genomfördes närmare tjugotalet yrkesundersökningar där både manuskript och fotografier efterfrågades. De yrkesgrupper som man vände sig till kan i stort sett betraktas som traditionellt manliga.

Yrkesminnena utvecklades mot en alltmer självbiografisk karaktär (jämför motsvarande utveckling hos frågelistorna) och blev därmed till sitt förlopp allt mer kronologiska. År 1975 gav museet ut en ”minneslista för memoarskrivare”. Den var i första hand avsedd för de personer som spontant hörde av sig till museet för att berätta om sina liv. I dessa anvisningar är det tydligt att det är det kronologiska förloppet som efterfrågas med en betoning på skribentens barndom och ungdom.

På 1960-talet dämpades insamlingstakten och först vid mitten av 1980-talet kom insamlingsverksamheten i större skala igång igen. Inriktningen på olika yrkesgrupper bröts med ”Synskadade berättar” 1987. Insamlingarna har fortsatt att genomföras i samarbete med olika organisationer, vanligtvis med en antologi som slutprodukt.

Dagboksinsamlingar

En särskild materialkategori utgör dagböckerna. Arkivet har en omfattande samling dagböcker som spänner över flera århundraden. När det gäller de riktade uppropen om insamling av ”dagböcker” måste det betonas, att det inte rör sig om dagböcker i egentlig mening utan om uppmaningar till dagboksskrivande en viss dag. Nordiska museets hundraårsdag den 24 oktober 1973 var den första av dessa dagboksdagar. Den som inbringat det utan jämförelse största materialet är 14 maj 1991. Insamlingen genomfördes i samarbete med Sveriges Hembygdsförbund och resulterade i mer än 10 000 bidrag. Ett urval ingår i antologin ”Intressant att leva”.

Ett par månader efter färjekatastrofen med Estonia den 28 september 1994 genomfördes ett skrivupprop i ”Dagens Nyheter”. Insamlingen kan inte karaktäriseras som en dagboksinsamling, men har som utgångspunkt att få människor att berätta om vad som hände dem dygnet då Estonia förliste och hur de upplevde händelsen. Insamlingen resulterade i antologin ”Estonia inom oss”.