I Den svenska fotografins historia 1840–1940 (Rittsel/Söderberg, 1983) beskrivs konstnären Erik Tryggelin (1878–1962) som en samhällsreporter som ”på sina ständiga vandringar efter motiv alltid hade kameran med sig. Om man vill veta hur sekelskiftets människor såg ut, rörde sig och var klädda så skall man börja med att titta på Tryggelins fotografier, målningar och teckningar.”
Tryggelin, som var utbildad vid Konstakademien, använde aldrig sina fotografier för mekanisk efterbildning utan enbart för inspiration och för detaljstudier. Hans intresserade sig främst för Stockholmsmiljöer och fascinerades av kontrasterna i storstadens färgstarka folkliv.
Erik Tryggelin hade en anmärkningsvärd förmåga att komma tätt inpå de människor han avbildade, oavsett om de var överklassdamer på Norrbro eller sjåare på Södermalm. Sannolikt använde han en så kallad detektivkamera som enkelt gick att dölja.
Stämningarna i hans bilder kan påminna om de i tidens flanörlitteratur som till exempel Söderbergs Doktor Glas; en suggestiv melankoli som gör att bilderna etsar sig fast i minnet.