Pionträdgården

Julitas pionträdgård innehåller en samling av omkring 130 olika arter och sorter.

Här finns dillpioner, rosenpioner, buskpioner, bondpioner och många olika sorters luktpioner. Vår samling är en av de största i Sverige. Av varje art eller sort har vi tre plantor. Totalt blir det nästan 400 plantor.

Pionträdgården anlades här i mitten av 1990-talet och pionerna kommer till största delen från Sveriges främste pionförädlare, Hermann Krupke, på Guldsmedsgårdens plantskola i Ljung, Västergötland. Hermann startade sin plantskola 1958 och började på 1970-talet odla pioner, något som med tiden blev hans stora passion.

När pionträdgården anlades utgjordes ytan söder om växthuset av gräsmatta, men tidigare hade här legat en fin liten trädgårdsanläggning från Artur Bäckströms tid. Denna trädgård bestod av en stor rektangulär gräsmatta, kantad på långsidorna av pioner och tujor. I mitten av gräsmattan låg en damm med fontän. Runt gräsmattan fanns perennrabatter. Dammen lades troligtvis igen någon gång i mitten på 1900-talet, då också de gamla glasväxthusen revs.

Till största delen består Julitas pionsamling av luktpioner. Luktpionen, Paeonia lactiflora, härstammar från mellersta och västra Asien. Mot slutet av 1700-talet införde Ostindiska Kompaniet luktpioner till Europa där de snabbt blev populära. Efterfrågan på nya pionsorter blev stor under 1800-talet och ett omfattande förädlingsarbete påbörjades. Fransmannen Nicolas Lemon tog 1824 fram den första riktigt rosa fyllda luktpionen som fick namnet 'Edulis Superba'. Den och många andra sorter som från 1800-talet är fortfarande populära.

Under 1900-talet kom USA att bli dominerande inom pionförädlingen. 'Sea Shell' från 1937, med enkla ljusrosa blommor är ett exempel på en populär amerikansk luktpion.

Förutom de örtartade pionerna som vissnar ner på hösten växer i Julitas pionträdgård även buskpioner (kallas ibland ”trädpioner”). Dessa är förvedade, lövfällande buskar som ibland fryser ner på vintern. Variationsrikedomen bland buskpionerna är stor och blommorna kan vara både vita, rosa, gula eller röda. Paeonia x lemonei 'Alice Harding' är en vacker buskpion, förädlad 1935, med knallgula blommor.

I pionträdgården odlar vi också ett antal vilda arter. Den vilda rosenpionen, Paeonia veitchii, som härstammar från västra Kina och blommar i mitten av maj brukar vara den första att slå ut. Rosenpionen bär flera blommor på samma stjälk. Dess naturliga växtplats ligger på 2000-3000 meters höjd i de kinesiska bergsområdena och vinterhärdigheten är därför mycket god.

Dillpionen, Paeonia tenuifolia, finns med enkel eller fylld blomma. Den är känd som trädgårdsväxt sedan mitten av 1700-talet. På grund av vissa svårigheter med förökningen räknas dillpionerna fortfarande som rariteter och kan vara svåra att få tag i.

Paeonia x hybrida, herrgårdspion, är en korsning mellan Paeonia tenuifolia, dillpion, och Paeonia anomala, sibirisk pion. Herrgårdspionen har finflikiga blad, som dock inte är lika finflikiga som hos dillpionen. Ibland kallas herrgårdspion ”Bergiana”. Korsningen har uppkommit av en slump i Bergianska trädgården i Stockholm.