Rosengården

Rosengården började anläggas i mitten av 1910-talet av Artur Bäckström.

Tidigare var här endast oländig och sumpig betesmark. I och med anläggandet av rosengården, omgiven av en avskärmande tujahäck och rader av lindar så sträcktes perspektivet uppifrån Stor huset ut. Med lusthuset i fonden fick man en imponerande utsikt uppifrån balkongrummet. 

Idag pågår en uppdatering av rosengården för att skapa bättre förutsättningar för våra rosor som idag står i en fuktig och kall markmiljö.

Redan under Artur Bäckström levnadstid ändrade rosengården karaktär från en mer romantisk trädgård där rabatterna bredde ut sig som en mönstrad matta kring brunnen med snirkligt kupoltak, till en mer funktionalistisk anläggning med raka rosrader och pyramidformad, hårt klippt tuja. Bågarna med pipranka är från denna senare period runt 1930. Under bågarna stod förr vitmålade träbänkar.

Under perioden från att Nordiska museet tog över Julita gård, fram till slutet av 1980-talet förenklades rosengården allt mer. Modernare rossorter ersatte de gamla, rabatter lades igen och kalkstensgångarna runt dammen försvann. Men i slutet av 1980-talet beslöt man sig för att återge rosengården dess karaktär.

Med utgångspunkt från äldre ritningar och fotografier nyanlades rosengården. Inga uppgifter om ursprungligt rossortiment fanns tillgängliga, så Lars-Åke Gustavsson, författare till Rosor för Nordiska trädgårdar och på den tiden ansvarig för rosariet på Fredriksdals friluftsmuseum, fick i uppgift att göra ett urval av äldre rosor som kunde passa i miljön. Han valde bland rosor som var populära vid 1900-talets början och som dessutom var härdiga och någorlunda friska.

Järvägarrosen Foto: Margareta von Rosen, Nordiska museet

Resultatet blev ett nytt rossortiment huvudsakligen bestående av olika polyantha- och floribundarosor. Dessa rosgrupper vann stor popularitet när de kom kring sekelskiftet 1900, tack vare sin rikliga blomning som fortgår långt in på hösten.