Fruktträdgården

På Julita har det odlats frukt i åtminstone 500 år.

Sedan Julita kloster konfiskerats av kung Gustav Vasa finns handlingar bevarade rörande gårdens ekonomi, däribland intäkter vid försäljning av frukt. De träd man då skördade frukt ifrån bör ha planterats av lekbröderna vid Julita kloster. Det verkar inte som man de närmaste åren efter att klostret avvecklats satsade särskilt på trädgården, Gustav Vasa konstaterar till exempel vid sitt besök 1560 att gården saknar trädgårdsmästare. Gustav Vasas son Hertig Karl som tidvis bodde på Julita intresserade sig däremot för fruktodling. Han importerade fruktträd och skaffade sig kunniga trädgårdsmästare från utlandet.

Under 1700- och 1800- talen fanns fruktträdgårdar norr om Stora huset. Vid slutet av 1800-talet planterades fruktträd på nya platser i parken i samband med nyanläggning och omdaning av trädgården och parken.

Från det tidiga 1900-talet har vi uppgifter om vilka sorter som odlades. Det var bl.a. äppelsorterna  'Säfstaholm', 'Åkerö', 'Melon' och 'Oranie' och päronsorter som 'Clara Frijs', 'Esperens Herre' och 'Södermanlandspäron'. Men fruktträd är vanligtvis inte särskilt långlivade. Mot slutet av 1970-talet insåg man inom Nordiska museet att de gamla fruktträdgårdarna -inte bara vid Julita gård utan vid många herresäten, slott och gårdar i landet- började försvinna och att det var hög till att dokumentera och inventera vad som fanns kvar. På så vis började uppbyggnaden av Julitas klonarkiv för frukt.

Klonarkiv för frukt

Åren 1982-83 planterades det första området med nya fruktträd av gamla sorter på Julita. Detta var resultatet av inventeringar som Nordiska museets styresman vid denna tid, Sune Zachrisson tillsammans med den nyligen inrättade Nordiska genbanken (nuvarande Nordgen) tog initiativ till. Orsaken var att man vid denna tid började inse att många äldre fruktsorter höll på att försvinna.

Fruktodlingen hade genomgått stora förändringar under 1900-talet, de kommersiella odlarna satsade på ett fåtal sorter och plantskolorna tillhandahöll inte längre ett så stort sortiment. Många fruktsorter fanns nu bara kvar som åldrade träd i trädgårdar runt om i landet. Inventeringarna leddes av hortonom Anton Nilsson och utmynnade så småningom i böckerna Våra äppelsorter och Våra päron- plommon- och körsbärssorter utgivna på Nordiska museets förlag.

Anledningen till att man måste bevara sorterna som levande träd i ett så kallat klonarkiv är att de endast kan förökas vegetativt om man vill behålla sortegenskaperna. Vid sexuell förökning, när en blomma pollineras med pollen från en annan blomma, får man i äpplet kärnor med helt nya arvsanlag. Det är alltså ingen idé att försöka spara fruktsorter som frö. Vegetativ förökning av fruktsorter sker vanligtvis med ympning eller okulering.  I Julitas klonarkiv växter företrädesvis fruktsorter som har sitt ursprung i Mälardalen. Men vi har också sorter med okänt ursprung och sorter från andra delar av Europa som har lång odlingstradition i Sverige.

Av våra idag omkring 300 fruktträd är ungefär 70 så kallade mandatsorter. Dessa sorter är utvalda för att bevaras i Sveriges nationella genbank för kulturväxter. Varje sort ska bevaras med två träd i den nationella samlingen i Alnarp i Skåne och två träd i ett lokalt klonarkiv. Julita gård var tillsammans med Brunstorps gård i Småland de första klonarkiven för fruktträd i Sverige. I dag finns totalt 14 klonarkiv för frukt runt om i landet.