Begrepp, folklig dräktkultur

Det är lätt att blanda ihop begreppen kring den folkliga dräktkulturen. Merparten av bondesamhällets- och det tidiga industrisamhällets befolkning bar folklig modedräkt. Folkdräkter användes däremot av en minoritet som bodde i de mest traditionsbundna landskapen. Under 1900-talet komponerades i samband med den stora bygdedräktsrörelsen under 1900-talet en mängd bygdedräkter.

Folkdräkter har vad vi kallar ”lokal särprägel”. De bars av jordägande bönder från traditionsbundna landskap i Sverige. Skåne, Hälsingland och Dalarna är de stora dräktlandskapen. Genom sina kläder betonade allmogen sin etnicitet och sockentillhörighet.  De bars alla dagar och fanns i många varianter för såväl vardag som för fest och högtider. De varierades också efter kyrkoåret.

Folkligt mode är istället det som kallas ”socialt präglade” kläder. Man kunde inte med hjälp av kläderna se vilken ort eller region personen tillhörde. Däremot kunde man se vilken social klass eller grupp de tillhörde ex bönder, torpare, lägre borgerskap, hantverkare etc. Kläderna var helt präglade efter rådande tids mode men ofta tillverkade i enklare material än överklassens kläder.

Bygdedräkter rekonstruerades eller komponerades och bars av borgerskap och överklassen under 1800-talets slut och framförallt under 1900-talets första tid. Nya dräkter har sett dagens ljus under hela 1900-talet. De traditionella folkdräkterna som används i dag kallas också bygdedräkter i textilvetenskapliga sammanhang. De har fått en ny funktion, som kläder för speciella tillfällen; bröllop, dop, examen etc., på samma sätt som de rekonstruerade och komponerade dräkterna.

Komponerade bygdedräkter är dräkter som en grupp eller kommitté kopplad till ortens hembygdsförening framställde. De bestämde vilka färger och mönster den nya bygdedräkten skulle ha. Inspiration hämtades bland annat från sockenvapnet och hembygdsföreningars textilsamlingar, men också i hög grad från de traditionella dräkterna.

Nationalromantiska fantasifulla dräkter tillverkades då vurmen för vikingatid och nationalromantik var stark. Dräkterna kan liknas vid maskeradkläder. Medeltida mönsterformer och runstensmotiv dyker upp i textila ornament. Dessa dräkter användes under det sena 1800-talet av det nyrika borgerskapet vid Bazarer och andra festligheter.

Ordlista

• Blaggarn – Spunnet garn av grövre och kortare fibrer av lin eller hampa.
• Bombasin – Glättat kamgarnstyg. Ursprungligen siden
• Bums – Möjligen dialektalt ord för bombasin.
• Damast – Mönstrat siden, linne eller ylle i satinbindning.
• Fris – Grov, valkad yllevävnad. Ibland med inspunnet nöthår.
• Glättning – Efterbehandling där tyget värms, pressas eller stärks med lim, vax eller andra ämnen för att få en blank yta.
• Kalmink – Randigt eller blommerat, glättat kamgarnstyg i satin.
• Kambrik, kamrits – Fint, oftast vitt linne i tuskaft, senare även bomull.
• Kamgarn, redgarn – Fint, hårdspunnet eller -tvinnat garn av långfibrig ull.
• Kamlott – Fint ylle i tuskaft av hårt tvinnat kamgarn, ibland blandat med silke- bomulls- eller lingarn.
• Kardgarn – Ofta löst spunnet/tvinnat garn av lite kortare ull.
• Kattun – Tätt bomullstyg i tuskaft, ofta med tryckt mönster.
• Kläde – Fint kardgarnsylle i tuskaft eller kypert, valkat och överskuret.
• Korderoj – Enkelt hel- eller halvylle, ofta flerfärgat. Ursprungligen oskuren bomullssammet (manchester).
• Kypert – Vävbindning som ger en diagonal struktur.
• Lärft – Linne eller bomullstyg i tuskaft.
• Mollskinn – Kraftigt, tätt bomullstyg i satin med ruggad yta.
• Muslin – Lätt och glest ylle eller bomullstyg i tuskaft.
• Nättelduk – Mycket fin lärft, ursprungligen av nässelfiber.
• Rask – Glättat kamgarnstyg, oftast i kypert.
• Sars – Tyg av olika utseende och utförande under olika tider, vanligen tunt kamgarnstyg i kypert.
• Satin – Oliksidig vävbindning där ena trådsystemet dominerar på rätsidan.
• Schagg – Yllesammet med lång gles lugg, ofta med pressade mönster.
• Taborett – Fint, glättat kamgarnstyg i tuskaft med mönster av flotterande trådar, ofta blommor.
• Tuskaft – Vävbindning där varannan tråd går under och varannan över, alltid liksidig.
• Tvinntyg – Väv med varpen i två material, t.ex. lin och ull, eller två färger där trådarna tvinnats samman och ger en spräcklig effekt.
• Vadmal – Grovt, hårt valkat ylle i tuskaft eller kypert, är inte överskuret.
• Valkning, stampning – Efterbehandling av ylle där tyget, genom fukt och rörelse valkas ihop.
• Överskuret – Efterbehandling av ruggade tyger där luddet klipps bort för att ge en slät och glansig lugg.

Ordlistan är bland annat baserad på Klädekonomi och klädkultur, Marie Ulväng (2012).