Hantverket i en förstklassig syateljé

Hur gick det till i en syateljé och att beställa ett måttsytt plagg, innan färdigsytt i standardstorlekar blev det vanliga?

Under första hälften av 1900-talet är det fortfarande vanligt att sy själv, anlita en hemsömmerska eller beställa hos sin lokala skräddare, beroende på plånbokens storlek. De bättre bemedlade vänder sig gärna till det exklusiva Franska damskrädderiet på varuhuset NK i Stockholm, som var Nordens ledande beställningsateljé från 1902 till 1966.

 

 

En tudelad värld

I den eleganta pärlgrå visningssalongen med mjuka mattor, sidendivaner och välpolerade speglar på NK:s Franska damskrädderi samlas kungligheter, societeten, yrkeskvinnor och scenstjärnor för att se och måttbeställa säsongens nyheter efter förlagor från Parismodehusen.

Vägg i vägg ligger den livliga syateljén, där unika coutureplagg av högsta hantverksklass växer fram i händerna på skickliga sömmerskor, damskräddare och brodöser under slammer och stoj.

Sömmerskor, skräddare, brodöser och proverskor

Syateljén på NK är uppdelad i två avdelningar precis som på haute couture-husen i Paris: en för klänningssömnad (flou) och en annan för damskrädderi (tailleur). Klänningar sys av sömmerskor. Skräddade plagg, som kappor och dräkter, sys av skräddare. Sömmerskor hade lägre status än damskräddare, vars hantverk krävde längre utbildning och av tradition var mer mansdominerat.

Vid slutet av fyrtiotalet finns tre arbetsbord med vardera ett tiotal handsömmerskor och en maskinsömmerska, ett garneringsbord där detaljer som kragar och knapphål sys och ett broderibord med en handfull brodöser som skapar ateljéns uppskattade pärl- och paljettbroderier. Det är proverskan som fördelar arbetet. Springflickor bistår och plockar fram tyger och samlar upp nålar. Allt sys för hand utom raksömmar och ärmisättningar.

 

Sömmerskor vid ett arbetsbord fyllt av tyger, runtom provdockor och i taket många arbetslampor


Sömmerskan Maj-Britt Hemlin f. Karlsson (1930–2017), längst fram till vänster i bilden ovan, började på NK:s Franska direkt efter yrkesskolans treåriga utbildning för ateljésömmerskor. Maj-Britt tillhörde första generationen som genomförde gesällprovet som instiftades i slutet av fyrtiotalet för att höja sömmerskornas status. Hennes gesällprovsklänning efter en Molyneux-modell från NK:s Franska är resultatet av sextio arbetstimmar. 

Provdocka

 

Skimrande pärlor och gnistrande paljetter

En av Franska damskrädderiets specialiteter är pärlbroderi och genom alla år arbetar en stab brodöser i syateljén. Pärlbroderi är ett anrikt och tidskrävande hantverk, brodösen sticker nålen igenom varje liten pärla, paljett, strass och kristall – en del mikroskopiskt små – och fäster dem en efter en på klänningens siden, sammet, spets eller tyll.

 

Provbitar av pärlbroderier i olika tyger och färger

 

Det måttbeställda plaggets väg

Ett uppsytt plagg passerar många händer på vägen från mannekäng till kund. När kunden i visningssalongen har gjort sitt val av modell i samråd med ateljéns chefskreatörer Kurt Jacobsson och Pelle Lundgren och en försäljare, tar kalkyleringsavdelningen vid och avgör slutsumman utifrån materialval, detaljer och antal provtillfällen.

När priset är överenskommet kallas en proverska in för att ta kundens mått i det eleganta provrummet. Proverskan beger sig sedan till syateljén på andra sidan väggen och förmedlar beställningen med mått, modell och materialval till uppsätterskan och tillskäraren

 

En äldre kvinna provar en klänning på en mannekäng i ett stort provrum

 

Uppsätterskan börjar med att vaddera en provdocka till kundens mått. Sedan sätter hon upp, eller modellerar, ett provplagg på dockan med hjälp av silkespapper eller ett tunt bomullstyg. Det enkla provplagget, en så kallad toall, fungerar sedan som mall när plaggdelarna skärs till i det tyg som kunden valt.

Skräddarsax med svart handtag märkt NK

 

Minst tre provningar

I nästa steg lämnas de utklippta tygdelarna vidare till en sömmerska eller skräddare som tråcklade ihop plagget. Därefter bjöds kunden in till en första inprovning. I grundpriset ingick tre provningar, men det kunde behövas fler. Det var inte ovanligt att ateljéns mer långväga stamkunder, från Skåne, Helsingfors och Oslo, bodde kvar på hotell i Stockholm efter visningen för att finnas till hands vid inprovningarna.

När alla detaljer är på plats får plagget en sista pressning innan proverskan avsynar det.

 

Foto: Helena Bonnevier, Nordiska museet

 

Från och med 1937 fästs en skräddaretikett med handskrivna uppgifter om kundens namn, datum för leverans och en signatur av den som avsynat plagget under varumärkesetiketten. N-h står för Greta Nisshammar, N-n för Wivan Nilsson och H-n för Ann-Marie Helin. Dräkter och kappor avsynades av S-n, Sven Svensson, avdelningsföreståndare vid damskrädderiet. B-k är ytterligare en ofta förekommande signatur, som dock inte kunnat kopplas till ett fullständigt namn.

en tygetikett med text

 

Slutligen packas plagget varsamt i skyar av silkespapper i en NK-kartong och skickas med bud till kunden. Vissa kunder föredrog dock att hämta sina kreationer själva – en uppskattad stamkund hade som tradition att bjuda sömmerskorna på ett glas sherry när säsongens garderob var klar.

Ett måttbeställt plagg i den här prisklassen skulle ha lång livslängd, god kvalitet och vara gångbar vid många tillfällen. 1948 gjorde kunden Irma Ulrich  som många andra, hon beställde två kjolar till samma topp, en avancerat draperad och en mer vardagsbetonad:

 

 

 

 


Vill du veta mer?

Läs hela berättelsen om det utsökta hantverket och människorna på NK:s Franska damskrädderi i boken Nordens Paris – NK:s Franska damskrädderi 1902–1966 av Susanna Strömquist. Boken speglar haute couturens gyllene era och modehistoriska nyckelplagg och fenomen med över 200 bilder. Här finns också nytagna bilder på ett hundratal unika plagg från den legendariska modeateljén. Du ser dessa måttsydda mästerverk i verkligheten i utställningen Nordens Paris.

 

Köp boken

 

  • I klänningsateljén 1947. Foto: Erik Holmén, Nordiska museets arkiv.
  • Full fart inför balsäsongen 1956 i syateljén på NK:s Franska damskrädderi. Proverskan Wivan Nilsson, längst till höger, håller koll på tylldrivorna, sömmerskor, skräddare och brodöser vid sitt arbetsbord. Foto: Erik Holmén, Nordiska museets arkiv
  • Pelle Lundgren och en mannekäng visar sommarmode för kunder i salongen i maj 1947. Foto: Erik Holmén, Nordiska museets arkiv. NMA.0099289
  • Proverskan Greta Nisshammar (1892–1982) var en av ateljéns verkliga trotjänare. När hon gick i pension 1965 hade hon tjänstgjort i drygt fyrtio år. Här provar hon in ett plagg på en mannekäng i ett av salongens rymliga provrum 1955. Foto: Nordiska Kompaniet, Nordiska museets arkiv. NMA.0099971
  • Pärlbroderi var en av ateljéns specialiteter. Dessa provbroderier har utförts av brodösen Greta Skeppström (1900–1974) som arbetade vid ateljén fram till pensioneringen 1965. Foto: Helena Bonnevier, Nordiska museet.
  • tygetikett i närbild
    Klänning beställd av Karin Ekelund Sachs, avsynad av signaturen H-n 1965. Foto: Peter Segemark, Nordiska museet
  • Foto: Helena Bonnevier, Nordiska museet
  • Foto: Helena Bonnevier, Nordiska museet
  • Sömmerskorna förde bok över arbetstimmarna med kundbeställningar. Foto: Hendrik Zeitler /Nordiska museet
  • Sax, trådrullar och andra föremål från en syateljé i en monter
    Maj-Britt Hemlins sax och många andra föremål från syateljén visas i utställningen Nordens Paris. Foto: Hendrik Zeitler