Dop, bröllop, begravning. Under livet genomgår en människa ett antal milstolpar och ritualer som förändrar vår sociala status. Dop eller namngivning är kanske livets viktigaste, då spädbarnet blir människa. Här får du veta mer om dopets betydelse utifrån Nordiska museets forskning och samlingar.
Släktfoto ur K W Gullers fotografarkiv, Pias dop 1956 (NMAx.0086643).Foto: K W Gullers, Nordiska museet
Dopceremoni i kyrka, 1960-tal.Foto: Karl Heniz Hernried, Nordiska museet
Av alla livets högtider och ritualer är kanske dopet eller namngivning den viktigaste. Det lilla spädbarnet blir människa och en del av den sociala gemenskapen och strukturen. För kristna är dopet inträdet till församlingen, en parallell till den sociala gemenskapen och ordningen.
I Norden är dopet kulturhistoriskt starkt förknippad med den kristna, protestantiska liturgin. Men vi behöver förstå dopets betydelse utifrån många dimensioner.
Dopen minskar och ritualen ändrar form
Enligt Svenska kyrkan så döps allt färre barn i Sverige. Under 1900-började det kyrkliga dopet betydelse förändras och minska i antal. Det finns flera förklaringar till detta, men en hänger samman med kyrkans minskande betydelse i människors vardagsliv. I takt med att attityderna till kyrkans liturgi förändrats, omvandlas även ritualerna.
I vår tid sker dopen på olika platser, men 35 procent av de födda barnen döps i kyrkobyggnaden (Svenska kyrkans statistik). Under 1970-talet skedde 80 procent av dopen i kyrkan.
Idag är namngivningsceremoni ett vedertaget ord för en icke-kyrklig ritual som kan ske i hemmet eller kanske en festlokal. En borgerlig officiant, gärna en släkting eller vän, kan ersätta prästen.
Dopceremoni i kyrka, 1960-tal.Foto: Karl Heniz Hernried, Nordiska museet
Släktfoto ur K W Gullers fotografarkiv, Pias dop 1956 (NMAx.0086643).Foto: K W Gullers, Nordiska museet
Barndop i kapellet på Södra BB år 1940.Foto: Gunnar Lundh, Nordiska museet
Dubbeldop i kyrkan Rönnäng (NMA.0029703).
Foto: Erik Liljeroth, Nordiska museet
Fram till 1800-talet skedde dopet i kyrkan, därefter flyttade det successivt till hemmen. Ett skäl var att spädbarnen och mödrarna for illa av kylan i kyrkan och på vägen dit. Även om dopen alltmer skedde i hemmen under 1900-talet fanns en präst på plats som förrättade dopet enligt kyrklig ordning.
En odöpt fick inte bli begravd på kyrkogården och kunde inte komma till himlen efter döden. Med dopet kom Guds beskydd och rening från synd.
Dopets betydelse
Dop och namngivning har och har haft stor betydelse för människan, inte bara ur religiöst och kyrkligt perspektiv utan också på grund av folkliga föreställningar om barnet och livets början. Både i dopet och dagens namngivningsceremonier finns drag av både kyrklig liturgi och folkliga föreställningar om lycka och olycka, socialt inflytande och makt, familj och samhälle.
Idag betraktar de flestanamngivningen som dopets kärna.Och i det förindustriella samhället var namngivning viktig, men sekundär: i Norden och hela den kristna världen var dopet först och främst en förutsättning för att nå salighet efter döden. En odöpt fick inte bli begravd på kyrkogården och kunde inte komma till himlen efter döden. Med dopet fick man Guds beskydd och rening från synd.
Men mednamnetkom goda egenskaper, tänkte man sig. Det var vanligt att namn gick i arv från äldre generationer. Och det förekom att sjuka barn döptes om för att vända lyckan, som försök att bota sjukdomen när inget annat hjälpte.
Namnets stora betydelse märks genom att man firade namnsdagar, inte födelsedagar. Det var viktigare att man blivit döpt, och därmed Guds barn, än vilken dag man föddes.
Dopkaramell med påskrift: Anna Hedvig Laura Ruth Mörner född 5/8 döpt 15/9 1860 i Nordiska museets samlingar.Foto: Nordiska museet
Faror för modern
Så fort graviditeten konstaterats var den blivande modern inte tillåten att gå i kyrkan eftersom hon ansågs vara oren, i vissa fall även bärandes ondska.
Därför var kyrktagningsseden viktig, en ritual där modern efter dopet åter togs upp i den kyrkliga gemenskapen. Perioden som en kvinna inte fick gå i kyrkan kunde vara långt längre än nio månader.
Och dessutom ansågs en havande kvinna vara särskilt sårbar för onda krafter. Den som stirrade på den gravida riskerade till exempel att sätta sjukdom på henne.
Om en kvinna dog i barnsäng sades hon gå igen och om natten linda sitt barn. Därför lades sytråd, sax och andra sybehör i kvinnans kista. Gjorde man inte det, så betydde det olycka. Med andra ord så fortsatte modern att vårda barnet i döden.
Faror för fostret och barnet
Även fostret betraktades som utsatt för faror, sjukdomar och lyten. Om den havande kvinnan fick syn på en hare, skulle det finnas risk att barnet blev harmynt. Om en gravid kvinna närvarat vid slakten riskerade barnet fallandesot (epilepsi).
På en del håll ansågs fostret vara särskilt utsatt varannan månad eller under de sista veckorna av graviditeten, på andra håll ansågs även perioden tidigt i havandeskapet vara så kallade lytesmånader.
Om den havande kvinnan fick syn på en hare, skulle det finnas risk att barnet blev harmynt.
Bortbytingar
En av de mer spridda bilderna av faran förbarnet, är den om trollen som rövar bort människobarnen och byter dem mot sina egna. Barnet ansågs särskilt utsatt före dopet eftersom det saknade Guds skydd.
I den folkliga föreställningsvärlden betraktas bytet som ett sätt för trollen att ge sitt barn en fostran och vård hos människorna som de själva inte kunde ge.
Metoderna för att få trollmodern att byta tillbaka barnet handlade om att plåga det så att dess skrik skulle tvinga trollmamman att hämta sitt barn tillbaka.
Sägnerna berättar om barn, som ansågs vara bortbytingar, det vill säga trollungar, som placerats i ugnar eller på gödselhögen under nyårsnatten.
Men det fanns skyddsmedel:
att hålla elden tänd fram till dopet
att tvätta barnet med vatten som hämtats före födelsen, annars kunde Näcken ta barnet
öl kunde också fungera, ifall man inte hade hämtat vattnet före födseln.
Magiska tekniker för barnets lycka
I den folkliga traditionen fanns flera möjligheter att ge barnet lycka i livet genom magiska tekniker.
I Småland fanns uttrycken lögepenning och lögebrev. Ordet löga betyder att tvaga och syftar här på barnets första bad. I badvattnet lades en slant, som sparades tillsammans med ett lögebrev med tidpunkt för födelsen och barnets namn.
På andra håll fungerade en vigselring eller ärvda silverföremål i badvattnet bra.
En äggula i badvattnet gav barnet fin hy och vackert utseende.
När barnet tvättats inträffade den första vägningen. Skedde det omedelbart efter födseln och därefter tre torsdagskvällar i rad så växte barnet bra och blev framgångsrikt.
En moder kunde kort efter förlossningen lägga barnet på en tröskel och stampa lätt sex gånger med högerfoten och tre gånger med vänsterfoten och säga ”Jag träder dig med min fot. Jag råder dig bot för nio slags farliga sjukdomar.”
När modern reste hem efter kyrktagningen kunde hon bryta ris och piska barnet, så blev det inte blev skrikigt.
Dopakten i det förindustriella samhället
Med tanke på den stora barnadödligheten så var det viktigt att snabbt döpa barnet så att det inte för evigt blev en hedning och osalig. Detta är en förklaring till så kallade nöddop, utanför kyrkan och som kunde förrättas av andra än prästen.
Själva dopakten följde förstås kyrkans liturgi, men hade också inslag av folkliga föreställningar:
Transporten av barnet till kyrkan utfördes oftast av gudmodern, eftersom modern inte fick vistas i kyrkan före kyrktagningen.
Vid sidan av gudmodern fanns hättegudmodern, vars uppgift var att ta av och på barnets mössa före och efter dopet.
Gudmodern såg till att barnet hade ett mynt i ena handen och brödsmulor i den andra, något som gav rikedom och god försörjning.
Vid dopet mötte prästen vid kyrkans ingång, där fadern måste stanna under akten.
Prästen gjorde korstecken över barnet, läste som skydd mot Djävulen. Han stoppade några korn salt i barnets mun för att ”anamma vishetens salt”.
Därefter lästes böner och barnet, prästen och gudföräldrar gick till dopfunten, där gudföräldrarna avsvor sig Djävulen.
Barnet doppades i vigvattnet, ett ljus sattes i dess hand och gudföräldrarna lämnade gåvor.
Barnet fördes ut ur kyrkan av gudmodern, som såg till att vidröra barnets huvud mot kyrkväggen så att det skulle slippa framtida huvudvärk.
Väl hemma överlämnade gudmodern barnet till fadern med orden ”Här har du en kristen i stället för en hedning”.
På landsbygden följdes dopet gärna av en festlighet, så kallad barnsöl.
Gudföräldrars och faddrars roll
I bondesamhället hade gudföräldrar tidigt en roll som sörjare för barnets moraliska fostran. Samtidigt vet vi att valet av gudföräldrar – faddrar – gjordes utifrån faddern sociala och ekonomiska ställning. Det var heller inte ovanligt med ett antal faddrar, ibland nästan ett dussin.
Idealet var att två par – ett gift och ett ogift – var dopvittnen och därmed faddrar. Gudföräldrarna förväntades ge gåvor till barnet, en vanlig gåva förr såväl som i vår tid var en silversked. Förhoppningen var att gudföräldrar på olika sätt skulle bidra till barnets lycka och välstånd.
Gudföräldrarnas roll har varierat genom historien, men finns idag som ett vanligt inslag i barns tidiga liv. Nuförtiden får ofta det närmaste nätverket av vänner, släktingar eller till och med grannar frågan om att bli faddrar, ett uppdrag som betraktas som hedersamt.
Dopgåva till Björn Bergengren, lyckopeng NM.0312301, andra hälften av 1900-talet.Foto: Nordiska museet
Babyshowers och vår tids födelseritualer
Tiden kring ett barns födelse och tidiga år ter sig alltså som präglad av att ge barnet lycka och undvika olycka, med mer eller mindre magiska ritualer och händelser.
Många attityder och ritualiseringar i vår samtid bär spår av äldre tid, även om villkoren för människor förändrats dramatiskt. En central dimension är att ritualerna kring födelse och den första tiden i livet manifesterar önskan om lycka och framgång. Dopet som form finns kvar. Det sker rätt ofta privat och i hemmen och själva namngivningen uppfattas numera som ceremonins viktigaste del.
Somliga rituella inslag är helt nya. Babyshowers skymtar under 1990-talet, nappträd likaså. Föräldrar som låter barnet lämna sina nappar i trädet, markerar samtidigt en övergång i ett av livets stadier.
Fem föremål
1
Dopdräkt, NM.0105448B
1
Dopdräkt, NM.0105448B
Doppåse av ljusgrå sidenbrokad med slingrande blommönster i flera nyanser rött/rosa, blått, och grönt med inslag av gult och vitt, ett mönster från omkring 1750 som sannolikt ursprungligen varit en klänning.
Upptill är påsen något ringad och hoprynkad med en kant av rosa sidenband som avslutas i knytband bak, sprund i ryggen. I nederkanten dekorerad med en slingerbård av guldtråd i luftmaskor. Påsen fodrad med vit flossad väv av bomullskypert. Dopdräkten är använd på 1830-talet.
En skyddsåtgärd före dopet var lögan, det första badet som en symbolisk rening innan barnet mötte dopvattnet. Lögepenningen var en liten gåva som kunde ges till jordemodern eller prästen i samband med badet. På så sätt blev den både ett tecken på tacksamhet och ett uttryck för omsorg om det lilla, ännu odöpta barnet.
I Nordiska museets samlingar finns lögebrevet till en lögepenning från Småland vid lilla Lena Caisas dop i hemmet den 1 mars 1770. Själva pengen är dock stulen, står det antecknat, men brevet med barnets namn finns kvar.
Doppåse och pojkmössa (överst) och flickmössa (underst) från Hillersboda, Dalarna, som kom till Nordiska museet 1887. Påsen i blått sidentyg med invävt vitt blommönster i 1700-talsstil, på bröstet en oval av brunt siden med sidenband, spets och paljetter. Kattuntryck runt halslinningen.
Pojkmössa av vit sidenatlas kantad med rosa sidenband. Flickmössa med sidstycken och ett mittstycke med snibb i pannan.
Två dopklänningar från samma familj i Falun, där barnens farföräldrar drev Ahlzéns skrädderi till 1947. Den vänstra klänningen är sydd för barnbarnet Percys dop 1944 av farmor i tidig 1900-talsstil.
1946 föddes tvillingflickor, Anne-Marie och Marianne. Det blev bråttom att sy en till dopklänning. Barnens faster 16-åriga faster Stina Fågelberg fick sy den nyare klänningen i tidstypisk och enkel stil och dekoration. Tyget är av konstmaterial, något som blev allt vanligare under krigsåren.
Barnens mamma var vid det laget ensamstående och arbetarkvinna, så det blev ett enkelt dop i sjukhuskyrkan vid Falu lasarett nära inpå födseln. Enligt givaren bar den den förstfödda tvillingen Anne-Marie troligen klänningen från 1944.
Karamell gjord av konditor på Östra Hamngatan i Malmö i papper, textil och tyll med guldtryckt text. En dopkaramell var en liten minnesgåva, ofta med en sötsak i vackert omslag.
Denna från 1883 till Siri Louise Westerberg (gåva till museet 1962).
Vad och hur firar befolkningen i de nordiska samhällena?
Som kulturhistoriskt museum dokumenterar och gestaltar Nordiska museet livet i Norden, i både vardag och fest. Till exempel undersöker vi: Vad och hur firar människor? Hur ser dagens och gårdagens traditioner och ritualer ut och vilken roll spelar de i det sociala livet?
Vi samlar kunskap om traditioner sedan sent 1800-tal
Vår verksamhet och kunskap kring traditioner vilar på kulturhistorisk forskning och samtida forskning om ritualer. Vid sidan om forskning bygger vi på våra omfattande föremåls- och arkivsamlingar.
Sedan sent 1800-tal har vi dokumenterat och samlat in kunskap kring traditioner och ritualer i människors vardagsliv och fest, och som representerar högtider och traditioner. Kunskap i form av föremål, fotografier, folkminnen och nedtecknade intervjuer med exempel på ritualer och traditioner.
Vi har samlat och dokumenterat genom att göra fältarbeten (det vill säga dokumentera firande på plats), skicka ut frågelistor, intervjuat människor och numera genom digitala insamlingar.
Traditioner förändras och är dynamiska
Under de 150 år som insamlingarna pågått har det skett enorma samhällsförändringar i Sverige och Norden. Även traditioner och sociala mönster är dynamiska och förändras: Traditioner föds, omvandlas och följer människor, tiden och media.
Vi analyserar fortlöpande materialet i ljuset av både samtidsprocesser och historiska omständigheter.
Vi förmedlar kunskap på flera sätt
Vi förmedlar kunskap på flera sätt: i bokform, i utställningar, publika samtal och föredrag, i egna digitala kanaler och genom uttalanden i media.
