Alfred Ander och giljotinen
Johan Alfred Andersson Ander var den siste personen i Norden som avrättades i fredstid. Och den enda som halshöggs med giljotin. Giljotinen finns sedan 1975 i Nordiska museets samlingar.
När huvud och kropp forslats bort packades giljotinen ner och placerades i Långholmsfängelsets källare. Den togs aldrig i bruk igen. Johan Alfred Andersson Ander var den siste personen i Norden som avrättades i fredstid. Och den enda som halshöggs med giljotin.
Men låt oss backa några månader. Till Trettondagsaftons morgon och det brutala rånmord som skulle bli Sveriges sista dödsdömda brott.
Varför dömdes Alfred Ander till döden?
5 januari 1910. När en kolutkörare kom med sin morgonleverans till Gerells växelkontor på Malmtorgsgatan i Stockholm hittade han kassörskan Anna Viktoria Hellsten, 24 år, nerslagen och blodig framför kassaskåpet. Hon hade fått tre kraftiga slag i huvudet och avled senare samma dag på Serafimerlasarettet av skadorna efter det brutala våldet.
Polisen började omedelbart spåra gärningsmannen. Redan samma dag ledde spåren till den tidigare kyparen Alfred Ander. När polisen grep honom på ett hotell i Vaxholm hade han bytet och offrets handväska och personliga tillhörigheter gömda i en koffert. Trots bevisen nekade han till mordet under hela rättegången.
Den 14 maj 1910 dömdes Alfred Ander till döden för rånmordet på Anna Viktoria Hellsten. Under tiden fram till avrättningen bevakades han dag och natt i en cell på Långholmsfängelset.
Sverige beställer en giljotin 1903
En fallbila ansågs göra en avrättning enklare, säkrare och mindre personlig – ett sätt att låta en maskin snarare än människa avrätta den dödsdömde. Maskinen symboliserade en humanistisk ambition: att ersätta osäkra, blodiga handbilor (där det kunde ta tid eller flera hugg) med en säker, snabb metod.
I juli 1903 hade den giljotin som Sverige beställt från tillverkning i Frankrike kommit till Stockholm. 1906 föreskrevs att halshuggning inte längre skulle ske med yxa utan med fallbila i Sverige. Fyra år senare blev Alfred Ander den första och enda som halshöggs i giljotinen.
För skarprättaren A G Dalman blev avrättningen av Alfred Ander den 23 november 1910 hans sjätte och sista. Men hans första med fallbila.
Sveriges enda giljotin – 40 kilo fallbila för snabb död
Sveriges enda giljotin var en kopia av den franska modellen och tillverkades av en fransk skarprättare och en snickare 1903.
Två fyra meter höga trästolpar hålls ihop av en tvärbjälke upptill och en stabil träbas nedtill. Mellan stolparna löper en triangelformad bila med tyngd, total vikt omkring 40 kilo. Bilan hissas upp med ett sex meter långt rep och hålls på plats av en dubbel klo.
Längst ner finns två halvmåneformade trädelar som håller fast den dömdes huvud. På sidan sitter en svängbar bräda där den dömde placeras. När brädan fälls över hamnar personen i vågrätt läge så att huvudet blir fixerat. När allt är klart lossar skarprättaren en hävstång som då släpper bilan, och avrättningen sker. Snabbt och säkert.
Under giljotinen finns ett zinkkar för att ta emot huvudet och en korg för kroppen. En träskärm runt omkring stoppar blodstänk, och kli eller spån ströddes ut i kärlen för att suga upp blod. Två hinkar och en skyffel ingick också i utrustningen.
Giljotinen målades mörkt brunlila sommaren 1903. Den var byggd så att den kunde monteras isär, alla delar var numrerade för att underlätta.
Giljotinen kom som gåva till Nordiska museet från Kriminalvårdsstyrelsen i mars 1975, inventarienummer NM.0297652.
Bilderna på giljotinen är tagna i augusti 2013 då den tillfälligt visades i Stora hallen som ”Månadens föremål”. Idag är den nedmonterad i magasin och finns inte utställd på Nordiska museet.
-
Fallbilan hänger i en lina och är fäst i ett tyngdblock, total vikt cirka 40 kilo. Den runda öppningen för att fixera huvudet med sitt zinkkar nedanför. Foto: Peter Segemark, Nordiska museet -
Foto: Peter Segemark, Nordiska museet -
Skarprättaren hissade upp fallbilan i en sex meter lång lina, den hålls fast med en dubbel klo. Foto: Peter Segemark, Nordiska museet -
Sveriges giljotin från 1903. Bilden från 2013 då den visades i Stora hallen under en månad, idag är den nedmonterad i magasin. Foto: Peter Segemark, Nordiska museet -
Närbild av hävstången som skarprättaren lossade så att bilan föll ned. Foto: Peter Segemark, Nordiska museet
Medeltid–1600-tal: Dödsstraff utdömdes för många brott: mord, mordbrand, stöld, statsförbrytelse, trolldom, barnamord, tidelag, stråtröveri. Kroppsstraff var ofta brutalt: spö, stegling eller rådbråkning på hjul.
Före 1733 – Rådbråkning: Mördare och andra grova brottslingar kunde spännas fast på ett vagnshjul och alla ben krossades med hammare, klubba eller järnstång innan “nådastöten” gavs eller kroppen lämnades att självdö.
Trollkunniga och barnamörderskor: Halshuggning följdes ofta av bränning på bål.
1778: Dödsstraff för trolldom avskaffades. Gustav III försökte avskaffa dödsstraff för mödrar som dödat sina nyfödda barn.
1779: Dödsstraff avskaffades för tvegifte, våldtäkt och kyrkotjuvnad.
1800-talet: Humanistiska reformer – frihetsberövande blev vanligare, kroppsstraff minskade gradvis.
1841: Stockstraff, bränning på bål efter halshuggning och stegling avskaffades.
1855: Spöstraffet upphörde.
1858: Hängning för tjuvar avskaffades; dödsstraff för rån, kvalificerad stöld och förfalskning drogs in.
1864: Ny strafflag: kroppsstraff avskaffat, dödsstraff kvar endast för mord och några andra grova brott.
Avrättningsmetoder:
Handbila/yxa: Den dödsdömde låg på mage eller knä; osäker metod som ibland krävde flera hugg.
Svärd: Adliga fick stå på knä; hugget ansågs mer hedervärt.
Giljotin/fallbila: Införd 1906, snabb och säker, maskinell avrättning – användes endast en gång (Alfred Ander, 1910).
Publika avrättningar: Fram till 1876 – blodiga skådespel med publik, tidningskommentarer och sensation.
Sista offentliga avrättningen: 1876, Conrad “Tector” Lundkvist-Pettersson, halshuggning med yxa.
Sista avrättningen i Sverige: 1910, Johan Alfred Ander, giljotinen.
1921: Dödsstraff avskaffas i fredstid.
1973: Dödsstraff avskaffas även i krigstid.
Vill du veta mer om dödstraffets och giljotinens historia i Sverige och om den siste dödsdömde att bli avrättad i fredstid?
Läs Nordiska museets intendent Maria Maxéns artikel En fallbila av prima beskaffenhet – giljotinens historia i Sverige, Fataburen 1997 (pdf-fil)
Vad hände sedan med giljotinen?
Efter Anders avrättning packades giljotinen ner i Långholmsfängelsets källare. Och så, 1921, efter närmare ett sekels diskussioner och protester, avskaffades dödsstraffet i fredstid i Sverige. Efter denna tidpunkt kunde dödsstraff endast verkställas genom arkebusering under krigslagarna.
1971 överlämnade Kriminalvårdsstyrelsen giljotinen till Polishistoriska museet i Stockholm där saknade delar kompletterades.
1975 kom giljotinen till Nordiska museet. Då var även dödstraffet i krigstid avskaffat sedan två år.
Humanistiska strömningar ledde till att Sverige avskaffade dödstraffet
1973 blev alltså dödstraffet helt avskaffat i Sverige. Det tog lång tid att utrota dödsstraffet som utdelats i vårt land under många hundra år. Att det till slut lyckades berodde på de humanistiska strömningar som genomsyrade hela 1800-talet och på insikten att dödstraff inte avskräcker människor från att begå grova brott.
Giljotinen påminner om den långa tid i vår historia då människor kunde straffas med döden och avrättas. Den berättar också om hur synen på dödsstraff förändrades under 1800-talet och om det brott som ledde fram till Alfred Anders dom och avrättning.
Läs hela historien
Vill du veta mer om giljotinen och dödstraffet i Sverige, om mordutredningen och de inblandade?
Läs Nordiska museets intendent Maria Maxéns artikel En fallbila av prima beskaffenhet – giljotinens historia i Sverige, Fataburen 1997 (pdf-fil).
