Gå till innehåll
Biljetter Öppet idag 10–17

Folkdräkt och folklig dräktkultur

Folkdräkter och dräktdelar var början till det som idag är Nordiska museets omfattande föremålssamlingar. Men vad är folkdräkt? Här får du en introduktion till några begrepp inom folklig dräktkultur och till museets samling av dräkter.

En grupp barn i dräkter från Floda i Dalarna springer mot fotografen.
Barnen kallar till Valborgsmässa 30 april 1936 i Dala-Floda. Foto: Nordiska museets arkiv
Kolorerat äldre fotografi av en ung kvinna i folkdräkt, hon står kaxigt med händerna i sidorna och ler mot kameran.
Dräkt från Österåker, Södermanland. Handkolorerat fotografi. Foto: Hélène Edlund, Nordiska museets arkiv.

Vad är folkdräkt?

I dagligt tal används ordet folkdräkt på ett brett sätt om dräkter som antingen är traditionella eller dräkter som är skapade med inspiration från äldre dräktskick i ett visst område. Den akademiska definitionen är snävare:

Folkdräkt är dräkt som:

  • burits av bondebefolkningen och som har lokal särprägel
  • under lång tid har utvecklats inom ett visst område
  • skiljer sig från angränsande bygders dräkter och ifrån modedräkten
  • har funnits i en mängd varianter inom samma område, exempelvis variationer vid arbete och högtid, på sommar och vinter, för gift och ogift.

Nysydda kopior av någon av dessa varianter, som har lokalt särdrag och som man vet har burits av människor inom ett visst område, kallas också för folkdräkter.

Dräkter var grunden till Nordiska museets samlingar

När industrialismen under 1800-talets senare del förändrade bondesamhället började den gamla folkkulturens kläder, seder och bruk försvinna. 

I den här tiden, sommaren 1872, gjorde Nordiska museets grundare Artur och Sofi Hazelius en resa i Dalarna. De såg hur människor lade undan sina ålderdomliga dräkter och övergick till kläder präglade av tidens ideal. Där och då föddes idén till ett kulturhistoriskt museum, Hazelius planerade ursprungligen ett särskilt folkdräktsmuseum för att bevara den äldre kulturen. 

Med hjälp av sina så kallade ”skaffare”, medhjälpande ombud ute i bygderna, samlade Hazelius in dräkter och dräktdelar från olika delar av landet. Insamlandet av folkdräkter blev grunden till museet. Föremålet som märktes in med inventarienummer 1 i samlingen är en kjol som hör till en hel kvinnodräkt från Stora Tuna i Dalarna.

Vad finns i dräktsamlingen? 

Museets samling av folkliga kläder omfattar främst folkdräkter och folkliga modedräkter från 1700- och 1800-talen. En mindre del består av bygdedräkter och komponerade bygdedräkter, insamlade under slutet av 1800-talet på initiativ av och med riktlinjer från museets grundare Artur Hazelius. 

Med hjälp av sina så kallade ”skaffare”, medhjälpande ombud ute i bygderna, samlade Artur Hazelius in dräkter och dräktdelar från olika delar av landet under 1870-talet. Insamlandet av folkdräkter blev grunden till museet. Hazelius gav anvisningar om samlandet 1873:

”Några anvisningar vid samlandet af folkdrägter och bohag m, m

För så vidt fullständiga egendomliga folkdrägter ännu kunna anskaffas, önskas:​

  1. att erhålla hvarje drägt – så väl mans- som kvinnodrägt – alldeles fullständig, således äfven hufvudbonadens alla delar (valkar, flätningar, band, mössor, speisar, och detta både för gifta och ogifta, för brud och brudtärnor, om olika hufvudbeklädnad af dem brukas), linne, underkjolar, strumpor, skor och ytterplagg; äfvenså halsduk, näsduk, handskar, vantar, band, väskor,​ bälten, spännen, kedjor, ringar, käppar, smycken och prydnader af alla slag, för så vidt de tillhöra den gamla drägten;
  2. att hvarje plagg om möjligt är alldeles felfritt och har ett fullkomligt nytt utseende;​
  3. att om några plagg, exempelvis knäbyxor och skodon, icke kunna i nytt eller fullkomligt godt skick erhållas, sådana om möjligt beställas hos någon i socknen, som efter de äldsta mönster, som i- samma socken finnas att tillgå, fullt troget eftergör dem;​
  4. att om flere slag af folkdrägter i samma socken finnas, i främsta rummet den mans eller kvinnodrägt anskaffas, som är mest egendomlig – hvilket vanligen torde vara högtidsdrägten – men så framt omständigheterna sådant medgifva, äfven alla de öfriga;​
  5. att drägterna hälst beräknas för mäns och kvinnors vanliga längd”

De ålderdomliga uttrycken För så vidt, så framt betyder i den mån, under förutsättning att.

I den första utställningen år 1873 (Skandinavisk-Etnografisk Samling, på Drottninggatan 71A i Stockholm) visades folkdräkter från olika socknar på dockor i iscensatta miljöer. Kläderna var kombinerade enligt bestämda ramar, men det framgick kanske inte alltid att dräkterna som visades hade använts både till vardag och fest, och att de förändrats över tid. Eller att vissa av dem faktiskt var uppsydda och inte insamlade. 

Ett kolorerat fotografi av en scen med dockor klädda i dräkter från Rättvik, de föreställer en familj som samlas runt ett avlidet spädbarn i sin vagga.
Tablå från den första utställningen på Drottninggatan. Dockor i dräkter från Rättvik, Dalarna. Scenen föreställer motivet i oljemålningen Lillans sista bädd av Amalia Lindegren, också den i Nordiska museets samlingar. Foto: Axel Lindahl, Nordiska museets arkiv
målning av en allmogeinteriör där en, man en kvinna, en äldre man och en flicka sörjer ett spädbarn i en vagga.

Vad är en folkdräkt? Bar alla folkdräkt i bondesamhället? 

–Nej. De flesta bar folklig modedräkt. Det var socialt präglade kläder som visade vilken samhällsgrupp du tillhörde – bönder, torpare, hantverkare eller lägre borgerskap – men inte var i landet du kom ifrån. Kläderna följde tidens mode, men var oftast tillverkade i enklare material än överklassens. 

–En folkdräkt är lokalt särpräglad, har lokal särprägel, det vill säga är knuten till en specifik plats och har rötter i bondesamhället före industrialiseringen. Den bars främst av jordägande bönder i mer traditionsbundna landskap som Skåne, Hälsingland, Dalarna och Södermanland. 

–Folkdräkter visar sockentillhörighet och etnicitet genom lokala klädkoder. De bars både till vardags och vid högtider, och kunde varieras efter kyrkoåret. Ibland kallas folkdräkter också dokumenterade dräkter, eftersom de har en historiskt belagd användning som kan sträcka sig flera hundra år tillbaka. 

–Så kort sagt kan man säga att folkdräkter visar var personen kommer ifrån. Mode och folklig modedräkt visar när dräkten kommer från, säger Magdalena.

Vad menas med bygdedräkt? 

–Ibland kallas de dräkter som skapades i samband med bygdedräktrörelsen under 1900-talet för bygdedräkter.

De är oftast komponerade av en grupp eller kommitté inom ortens hembygdsförening, som bestämde färger, mönster och detaljer. En rekonstruerad dräkt är återskapad utifrån äldre förlagor från bygden. En konstruerad dräkt är skapad för en plats utan äldre förlagor. De har alltså kortare historia än folkdräkter.

–Men ibland används ordet folkdräkt i dagligt tal även om dräkter som egentligen är bygdedräkter, vilket är lite förvirrande.  

Är bygdedräkt, sockendräkt och häradsdräkt samma sak? 

–Inte riktigt. Egentligen är det begrepp som inte används. Idag använder vi främst begreppen folkdräkter och bygdedräkter.  

–Sockendräkt och häradsdräkt kan syfta på både äldre dokumenterade dräkter (det vill säga folkdräkter) och nyare rekonstruerade eller konstruerade dräkter (det vill säga bygdedräkter). Det beror på sammanhanget och dräktens ursprung. 

Får vem som vill bära folkdräkt? 

–Den som vill får bära folkdräkt, det finns inget som hindrar någon från att bära dräkt. Men man bör läsa på om dräkten man väljer, finns det flera varianter är det bra att veta det, så att man inte kommer till midsommarfirande med sorgeförkläde. Det kan såra de som kan dräktens traditioner och respekterar det.

Kan jag sy en egen folkdräkt? 

–Ja! Det finns många platser i landet som erbjuder kurser just nu. Ska man sy en folkdräkt är det ofta bestämt vilket tyg som ska användas. Visst kan man använda ett annat tyg, men för allmogen i folkdräktområden var gruppgemenskap viktigt. Man ville inte sticka ut och även om ränderna och färgerna är lite olika på äldre livstycken har det samma uttryck och färgskala.

–Idag har vi svårt att veta var gränserna gick. Så det kan vara säkrare att göra en exakt kopia än att tänka “någon måste ju tyckt om blått förr också”. I museisamlingar och bouppteckningar kan man se att inom olika folkdräktområden hade man samma smak – en trakt har bruna halskläden, en har röda. 

–Man kan också välja att sy ett folkdräktinspirerat plagg eller en folklig modedräkt. Då är man friare och kan välja tyg och färger som man själv tycker om.  

Ordlista  

Ordlistan är bland annat baserad på Klädekonomi och klädkultur, Marie Ulväng (2012).

  • Blaggarn – Spunnet garn av grövre och kortare fibrer av lin eller hampa. 
  • Bombasin – Glättat kamgarnstyg. Ursprungligen siden 
  • Bums – Möjligen dialektalt ord för bombasin. 
  • Damast – Mönstrat siden, linne eller ylle i satinbindning. 
  • Fris – Grov, valkad yllevävnad. Ibland med inspunnet nöthår. 
  • Glättning – Efterbehandling där tyget värms, pressas eller stärks med lim, vax eller andra ämnen för att få en blank yta. 
  • Kalmink – Randigt eller blommerat, glättat kamgarnstyg i satin. 
  • Kambrik, kamrits – Fint, oftast vitt linne i tuskaft, senare även bomull. 
  • Kamgarn, redgarn – Fint, hårdspunnet eller -tvinnat garn av långfibrig ull. 
  • Kamlott – Fint ylle i tuskaft av hårt tvinnat kamgarn, ibland blandat med silke- bomulls- eller lingarn. 
  • Kardgarn – Ofta löst spunnet/tvinnat garn av lite kortare ull. 
  • Kattun – Tätt bomullstyg i tuskaft, ofta med tryckt mönster. 
  • Kläde – Fint kardgarnsylle i tuskaft eller kypert, valkat och överskuret. 
  • Korderoj – Enkelt hel- eller halvylle, ofta flerfärgat. Ursprungligen oskuren bomullssammet (manchester). 
  • Kypert – Vävbindning som ger en diagonal struktur. 
  • Lärft – Linne eller bomullstyg i tuskaft. 
  • Mollskinn – Kraftigt, tätt bomullstyg i satin med ruggad yta. 
  • Muslin – Lätt och glest ylle eller bomullstyg i tuskaft. 
  • Nättelduk – Mycket fin lärft, ursprungligen av nässelfiber. 
  • Rask – Glättat kamgarnstyg, oftast i kypert. 
  • Sars – Tyg av olika utseende och utförande under olika tider, vanligen tunt kamgarnstyg i kypert. 
  • Satin – Oliksidig vävbindning där ena trådsystemet dominerar på rätsidan. 
  • Schagg – Yllesammet med lång gles lugg, ofta med pressade mönster. 
  • Taborett – Fint, glättat kamgarnstyg i tuskaft med mönster av flotterande trådar, ofta blommor. 
  • Tuskaft – Vävbindning där varannan tråd går under och varannan över, alltid liksidig. 
  • Tvinntyg – Väv med varpen i två material, t.ex. lin och ull, eller två färger där trådarna tvinnats samman och ger en spräcklig effekt. 
  • Vadmal – Grovt, hårt valkat ylle i tuskaft eller kypert, är inte överskuret. 
  • Valkning, stampning – Efterbehandling av ylle där tyget, genom fukt och rörelse valkas ihop. 
  • Överskuret – Efterbehandling av ruggade tyger där luddet klipps bort för att ge en slät och glansig lugg. 

Litteratur om folklig dräktkultur, i bokstavsordning, med kommentar.

Bohusdräkter, tolkningar under ett sekel 
Centergran, Ulla 
Bohusläns museums förlag 2001 
Om hur bygdedräkterna från Bohuslän skapats och burits från början av 1900-talet. 

Bygdedräkter, bruk och brukare 
Centergran, Ulla 
Etnologiska föreningen i Västsverige 1996 
Ulla Centergrans doktorsavhandling. 

Bygdedräkter i Västmanlands län 
Reimerson, Anna Karin, Liby, Håkan 
Västmanlands läns hemslöjdsförbund, 1998 
Om såväl bygdedräkter som folkligt mode i Västmanlands län. Dräkter från 14 socknar beskrivs.  

Dräkt och kvinnlig slöjd i Ovansjö socken 1750-1850 
Hedlund, Greta 
Ovansjö hembygdsförenings förlag, 1951, 1981 
Ovansjödräkten (både manlig och kvinnlig) i detalj samt textil slöjd. 

Dräktbruk och linnetradition 
Nicklasson, Hasnis Eva , Danielsson, Hams Ulla, Matsols, Hans 
Dalarnas fornminnes och hembygdsförbund 1997 
Dräktbruk och linnetradition i dalasocknarna Svärdsjö och Enviken. 

Dräktfolket. Möte med tradition 
Notini, Anja 
Atlantis 1980 
Om dräkt- och slöjdhantverkare; mycket vackra bilder. 

Folkdräkter 
Nylén, Anna-Maja 
Nordiska museets förlag 1949 
Nyléns första bok om folkdräkterna i Nordiska museets samlingar. Teckningar av Ingemar Tunander. 

Folkdräkter 
Nylén, Anna-Maja 
Nordiska museets förlag, 1971 
Nyléns andra bok om folkdräkterna i Nordiska museets samlingar. Var officiellt bara en nyutgåva av den första boken, men är mycket omarbetad, och nu med foton. 

Folkdräkter i Sverige 
Bergman, Ingrid, Notini, Anja 
Svenska Institutet, 2001 
Text av Ingrid Bergman, tidigare chef för Nordiska museets textila avdelning; foto av Anja Notini (i stort samma foton som i Anjas bok Dräktfolket). 

Folkdräkter förr och nu. Tradition och sömnad 
Centergran, Ulla, Kirvall, Kicki 
LTs förlag 1986 
Mycket praktiskt anlagd bok om alla olika delar i bygdedräkter och om hur man tillverkar sig dem. 

Folkdräkter och bygdedräkter från hela Sverige 
Arnö Berg, Inga, Hazelius Berg, Gunnel 
ICA-förlaget, 1975 
Den klassiska ”vita ICA-boken”; den hittills mest heltäckande boken om våra bygdedräkter. 

Folklig dräkt 
Svensson, Sigfrid  Red. 
Liber Läromedel 1974 
Antologi med bl.a. Sigfrid Svensson, Bo Lönnqvist och Anna-Maja Nylén. 
En bok om forskning om folkdräkter; om ursprung, användning och återupptagande. 

Folkligt dräktsilver. Ur Kulturens samlingar 
Svensson, Sigfrid 
ICA-förlaget, 1978 
Om dräktsilver, främst från samlingarna på Kulturen i Lund, men även allmänt. 

Nyutgåva av Gammalt dräktsilver. 
Folkligt dräktskick i Västra Vingåker och Österåker 
Nylén, Anna-Maja 
Södermanlands museum 1978 
Om dräktsilver, främst från samlingarna på Kulturen i Lund, men även allmänt. 

Gammalt dräktsilver 
Svensson, Sigfrid 
ICA-förlaget, 1964 
Om dräktsilver, främst från samlingarna på Kulturen i Lund, men även allmänt. 
Har senare givits ut som Folkligt dräktsilver. 

Gästrikedräkter. Bland nattkappor och tvinnskört 
Eriksson, Lena Liby, Håkan 
Gästriklands kulturhistoriska förening, 2006 
Genomgång av dräkter från nio socknar samt en kulturhistorisk belysning av Gästriklands folkliga dräktkultur.  

Helg och söcken 
Rehnberg, Mats  Red. 
Albert Bonniers förlag, 1973 
Bilder ur svenska folkets liv och arbete vid mitten av förra seklet. Sammanfattning av: 
Bilder ur svenska folklifvet (1855) 
Svenska folket sådant det ännu lefver vid Elfvom på Berg och i Dalom (1862) 

Kattuntryck. Svenskt tygtryck 1720-1850 
Henschen, Ingegerd 
Nordiska museets förlag, 1992 
Alla sorters kattuntryck, och om vilka svenska manufakturer som gjorde dem. 

Kläder. Funktion och betydelse 
Centergran, Ulla 
Eget förlag, 1987 
Häftad stencil. 

Kläderna gör upplänningen 
Liby, Håkan 
Upplands museum, 1997 

Folkligt mode och bygdedräkter i Uppland; tradition och trender. 
Knyppling. Ett hantverk med spets 
Malmberg, Kristina 
Warne förlag, 2002 
Om kvinnor och knyppling i estlandssvensk tradition; alla sorters knyppling. 

Manskläder i modedräkt och folklig tradition 
– – – antologi 
Nämnden för hemslöjdsfrågor, 1993 
Rapport från Nordiskt dräktseminarium hållet på på Hemslöjdens kursgård Sätergläntan. 

Norrbotten 2003-2004 
– – – antologi 
Norrbottens museum, 2004 
Årsbok 2003-2004 för Norrbottens Hembygdsförbund och Norrbottens museum. 
En antologi om bygdedräkter och folkligt mode i Norrbottens län. Inkluderar en artikel om romisk dräkt och en om samisk dräkt.  

Purpur, koschenill, krapp. En bok om röda textilier. 
Sandberg, Gösta 
Tidens förlag, 1996 
Allt om röda textilier, såväl rödbottnade kattuntryck som infärgning av ull etc. Tekniker och ursrpung. 

Skjortor 
Nordlinder, Eva 
Nordiska museet, 1978 
Mönster och sömnadsbeskrivningar av nio dräktskjortor från hela Sverige. 

Skomod och skotillverkning 
Jäfvert, Ernfrid 
Kooperativa förbundets bokförlag, 1938 
Om skor från medeltiden till mitten på 1900-talet. 

Skånska allmogedräkter och deras tillkomst 
Forsberg, Signe 
C.W.K. Gleerups förlag, 1926 
Beskrivning av forna tiders sockenhantverkare; mäster, gesäller, lärlingar. Uppdelning av de skånska dräkterna. 

Sockendräkter i Dalarna 
– – – antologi 
Dala-Demokraten, 1973 
Sammanställning av färgbildserie som publicerades i Dala-Demokraten under 1973; bilder av Benny Norgren, Birger Persson och Rune Österlund. 

Svartstick 
Hådell, Anna 
LTs förlag, 1980 
Beskrivning av och mönster till svartstick, den speciella broderteknik som framförallt använts i Leksand, Åhl och Gagnef.  

Svenska allmogedräkter 
Cederblom, Gerda 
Nordiska museet, 1921 
Beskrivning av folkdräkter i Nordiska museets samlingar. Teckningar av Emelie von Walterstorff. 

Svenska folkdräkter 
Wistrand, P.G. 
Nordiska museet, 1907 
Beskrivning av folkdräkter i Nordiska museets samlingar. Teckningar av Emelie von Walterstorff. 

Svenska tröjor 
Christoffersson, Britt-Marie 
ICA-förlaget, 1988 
Tröjor – nya modeller efter gamla mönster 

Takhimlar och brudhandskar 
Widhja, Inger 
Skaraborgs länsmuseum, 1990 
Folklig textiltradition i Västergötland. 

Trädda tyllspetsar från Herrestads och Ingelstads härader 
Nordström, Wivi-Ann 
Ystads museum, 2003 
Mönster till och beskrivningar av trädda tyllspetsar från Herrestads och Ingelstads härader (Skåne) 

Tygprovssamlingar 
Goliger, Eva 
Norma, 1984 
Tygprovssamlingar från Göteborgs & Bohus län samt Älvsborgs län. 

Österlens folkdräkter 
Nilsson, Håkan  Red. 
Ystads fornminnesförening, 2000 

Ur samlingarna

1

Kjol från Stora Tuna, Dalarna, NM.0000001

En röd- och grönrandig veckad yllekjol ligger på en vit bakgrund

1

Kjol från Stora Tuna, Dalarna, NM.0000001

Det föremål som är inmärkt med inventarienummer 1 i Nordiska museets samlingar är en kjol från Stora Tuna socken i Dalarna.  Kjolen hör ihop med en hel kvinnodräkt som består av nio andra dräktdelar som Artur Hazelius köpte för 15 riksdaler sommaren 1872.

Kjolen är hemvävd i halvylle, med varp av vitt lingarn och inslag i tuskaft med entrådigt ullgarn. Mönstret är breda randbårder i två nyanser rött, mörkblått, grönt samt flamfärgat garn i grönt/vitt resp. rött/vitt på omväxlande röd eller grön botten.

Foto: Sören Hallgren/ Nordiska museet, NMA.0042258

2

Högtidsdräkt från Österåker, Södermanland

Ett kolorerat fotografi av en kvinna i folkdräkt med händerna kaxigt i sidorna.

2

Högtidsdräkt från Österåker, Södermanland

Kvinna porträtterad i grannlåtsdräkten från Österåker, Sörmland som den bars vid sekelskiftet 1900. Det var inte ovanligt att fotografer hade ett antal dräkter och dräktdelar i sin ateljé.

Troligen hade varken fotograf eller modell på detta fotografi någon koppling till Österåker: de har satt livkjolen bak och fram och bältet med broderiet framåt, traditionellt ska det vara på ryggen.

Foto: Hélène Edlund, Nordiska museets arkiv

3

Dräkt från Dala-Floda, Västerdalarna

En kvinna i halvfigur i blommig dräkt i rött, blått och vitt och hätta på huvudet.

3

Dräkt från Dala-Floda, Västerdalarna

Dräkt från Dala-Floda, Västerdalarna, med broderad så kallad påsömströja och hätta. Handkolorerat fotografi från 1890–1920 (uppskattning).

Under mitten av 1800-talet tog dräktbruket i Dala-Floda ny fart, samtidigt som många började byta dräkten mot modeplagg. Man började brodera blommönster på kjolbården, kjolväskan, hättan och tröjan i syntetfärgade ullgarner. Samtidigt blev rosenbroderi ett vanligt motiv i borgliga kretsar, ofta med korsstygn på kuddar och mattor.

Även mansdräkten fick broderier. Påsömsbroderade vantar, armringar (muddar) och hängslen var ofta en gåva från brud till blivande make. Under 1900-talet blev påsöm en betydande inkomstkälla för bygden. Man broderade gungstolsmattor, skrivbordsunderlägg och draperier. Hättor med påsöm användes av små flickor i  hela landet. 

Se hur dräkten ser ut utan påsömmen
Titta på en påsömtröja
Se broderade armmuddar

Foto: Hélène Edlund, Nordiska museet

  • Påsömströja i rött ylletyg. Broderi över framstycken, rygg och ärmar med ullgarn, "sefirgarn". Foto: Bertil Wreting, Nordiska museet
  • Armmuddar från Dala-Floda i Nordiska museets dräktsamling. Foto: Mona-Lisa Djerf, Nordiska museet
  • Paret är klädda i dräkt utan påsöm från Dala-Floda. Fotograf okänd, Nordiska museet
  • Festdräkt från Bjuråker, Hälsingland. Foto: Hélène Edlund, Nordiska museet
  • Tablå med dräkter från Hälsingland från utställningen i Nordiska museets lokaler vid Drottninggatan. Kolorerade fotografier monterade på kartong såldes i museet. Foto: Axel Lindahl, Nordiska museets arkiv

Dräktakvareller och kolorerade fotografier

Innan färgfotot blev vanligt tecknades föremålen ofta av för hand med akvarell. Emelie von Walterstorff var amanuens och textilexpert på Nordiska museet 1903–1933, och målade av många folkdräktsplagg som finns i museets samlingar. Se dräktakvareller av Emelie von Walterstorff.

Hélène Edlund (1858–1941) var porträttfotograf och verksam i Stockholm under slutet av 1800-talet. Då var det mycket populärt att ta porträtt i folkdräkt. Det framställdes även vykort med män och kvinnor klädda i dräkt. Héléne Edlund skänkte själv en rad kolorerade porträtt som använts som förlagor till vykort till Nordiska museet.  Se fotografier av Hélène Edlund.

  • Akvarell föreställande kvinna iklädd sommardräkt från Östervallskogs socken, Nordmarks härad i Värmland Akvarell av Emelie von Walterstorff, Nordiska museet.
  • Kvinnodräkt, Medelstads härad, Blekinge. Akvarell av Emelie von Walterstorff. Akvarell av Emelie von Walterstorff, Nordiska museet
  • Akvarell av Emelie von Walterstorff, folkdräkt, mansdräkt Ny socken, Värmland. Akvarell av Emelie von Walterstorff, Nordiska museets arkiv
  • Folkdräkt, barn. "Sommarkolt för småkullor". Gagnefs socken, Dalarna. Bildtryck efter akvarell av Emelie von Walterstorff Akvarell av Emelie von Walterstorff, Nordiska museets arkiv

Utforska

Köp biljett till museet