Trettonhelgen

Trettonhelgen firas till minnet av de tre vise männens besök i Betlehem efter Jesu födelse. I det svenska bondesamhället vandrade stjärngossar runt i byarna och uppförde ett skådespel som byggde på Bibelns berättelse om stjärnan över Betlehem. Dessa stjärngossar är upprinnelsen till vår tids stjärngossar.

Bilden: Staffanssångare (stjärngossar) med julbock, Skansbacken, Nås, Dalarna. Mars 1917. Foto: Erik Thors, Nordiska museet.

Trettondagen

Jultraditioner. Staffanssångare (stjärngossar) med julbock, Skansbacken, Nås, Dalarna, 1917. Foto: Thors Erik.

Trettondagen 6 januari firas i Norden till åminnelse av de tre vise männens besök i Betlehem efter Jesu födelse. I Danmark och Norge kallas högtiden ännu ”Helligtrekongersdag”.

På vissa håll i Sverige kom stjärngossarna eller Staffanssångarna redan på annandag jul. På andra håll dök de upp på trettonhelgen, med början på trettondagsafton. I städerna tiggde på detta sätt djäknarna (latinskoleelever) ihop till sin försörjning under jullovet. På landsbygden samlade ungdomarna ihop till ett gemensamt kalas. I den svenska och nordiska traditionen exemplifierar stjärngossetågen att religiösa, lekfulla och folkliga föreställningar blandas i högtider. Stjärngossetågen kan ses som en form av folklig teater. I flera högtider finns rituellt ironiska och lekfulla inslag, så även i trettondagen.

Berättelsen gestaltar de tre vise männen som ledda av Betlehems stjärna färdades till Jesusbarnets krubba. Enligt berättelsen frambar de guld, rökelse och myrra som gåvor. I folkliga traditioner namngavs de tre vise männen som Kaspar, Melchior och Baltasar och sades representera Europa, Afrika och Asien.

De tre vise männen var centralgestalter, iförda sockertoppsformade strutar och vita skjortor. En nedsotad och ruskig Herodes med sina knektar, liksom en julbock som stångades och gjorde våldsamma utfall om han var missnöjd med belöningen, fanns med i tågen.

Städernas stjärngossetåg

Stjärngossar knacka på. Teckning som visar ett staffansupptåg i Uppland, av A. Malmström i tidningen Hemvännen 1882.

Ibland sågs det som hedersamt att få stjärngossebesök, i andra fall såg man besöket som direkt anstötligt. Men besök av stjärngossar var så etablerat att utan "så var det ingen jul", som en man född 1853 berättade. När stjärngossarna i Lilla Edet år 1897 för första gången uteblev var saknaden stor: år efter år genom tiderna hade julstjärnan snurrat i gator och gränder, och de mörka, snöiga julkvällarna hade genljudit av stjärngossarnas sång. Stjärngossetågen finns kvar i våra dagar. Bland annat dokumenterade Nordiska museet 2010 stjärngossetåg i Stockholms norra skärgård. Där åkte de snöskoter på isen mellan husen och de mottogs för det mesta med glädje, men ibland också med ambivalens.

Även i äldre tid mottogs ibland stjärngossetågen med blandade känslor. I vissa fall förbjöds till och med tågen. I Stockholm anklagades 1655 några skolynglingar för att "i förleden julhelg lupit kring om staden med en stjärna och apats med Kristi födelse och andra heliga verk". 1721 utfärdades i Stockholm ett förbud som löd: "Den som understår sig att hädanefter löpa omkring Gator och Gränder med den så kallade Juhl-bocken, Stiernan och andra fåfängligheter, den skal genast fasttagas och med behörig näpst blifva ansedd. År 1807 skriver Märta Helena Reenstierna (Årstafrun) i sin dagbok att "Musikanter och sjungande pojkar vrålade eftermiddagen i stugan". I en del fall var stjärngossetågen säkert också ett sätt för fattiga att få gåvor eller för andra att få sprit. I Ivar Lo-Johanssons bok "God natt jord" säger en statarpojke på trettondagen till en annan: "Tror du att vi får nån sprit?". Den andre svarar "Ja, vad fan tror du vi annars skulle gå för?"

Herodes stalldräng Staffan var den som, enligt legenden, först ser Betlehemsstjärnan och spår att den visar att en större och mäktigare härskare än Herodes är född. Herodes svarar att det är lika omöjligt som att den stekta tuppen ska gala. Då reser sig tuppen på fatet och galer – och som tack för den ovälkomna spådomen låter Herodes stena sin stalldräng.

Därefter befaller Herodes att alla gossebarn i Betlehem som är två år och därunder ska dödas. Därigenom hoppades Herodes att bli av med en konkurrent om kungatronen. Men Jesusbarnet räddas genom flykten till Egypten. Denna legend är bakgrunden till att 28 december kallas värnlösa barns dag, tidigare menlösa barns dag.

Julbocken och julbocksupptåg

De tre vise männens tillbedjan. Deras avfärd från kung Herodes. Här är det intressant att kommentera hur bonaden skildrar de vise männen som samtida högtidsklädda nordbor och Josef och Maria, med värdighet och högtidsklädsel, inte som utmattade människor i ett stall på landsbygden i Palestina år 0.

Julbockens roll i sammanhanget är något mer diffus. Julbocksupptågen är en tradition med rötter i medeltida Nikolausspel och möjligen även i förhistoriska riter. I katolska länder brukade en figur utklädd till S:t Nikolaus komma den 6 december med belöningar till de skolbarn som varit flitiga. Han brukade åtföljas av en djävulsfigur i bockgestalt som straffade de olydiga barnen. Julbocken har även varit julklappsutdelare och han var en populär figur i de olika julupptågen där han hade en framträdande roll. S:t Nicolaus dag firas ännu i bland annat Tyskland.

I stjärngossetågen var det ofta julbocken som samlade in det som skänktes. Julbocken var ibland försedd med en tratt mellan käkarna vari brännvinet kunde hällas rakt ner i en kagge som hängde runt halsen så att det kunde sparas till ett senare tillfälle.

Än i dag lever seden att gå med stjärnan kvar på vissa ställen i Sverige, till exempel i Stockholms skärgård. "Staffansvisan" och "Goder afton, goder afton, båd' herre och fru" är visor som sjungits länge i stjärnupptågen.

Logotyp för appen Årets dagar

Årets dagar-appen

Med Årets Dagar-appen lär du dig allt om kända och okända dagar. Markera de dagar du vill bli påmind om och dela dina favoriter på Facebook.

Ladda hem Årets dagar-appen här