Kort historik om funktionsnedsättning

Kort historik om funktionsnedsättning

Ord och synsätt

Idiot, imbecill, sinnesslö, efterbliven, dåre, vanför, krympling, invalid, kroniker, handikappad. Orden har skiftat och orden har också signalerat att problemen legat hos individen själv. Numera talar man om funktionshinder, funktionsnedsättning eller nedsatt funktionsförmåga.

Idag är det huvudsakligen samhällets utformning som avgör om en funktionsnedsättning blir ett hinder – om det leder till ett funktionshinder. Det betyder att funktionshinderbegreppet är miljörelaterat.

Mänskliga rättigheter och rösträtt

Synen på människor med funktionsnedsättningar skiftar mellan kulturer och tidsepoker. Funktionsnedsättning har betraktats som Guds straff eller familjens fel.

Personer med olika funktionsnedsättningar har under perioder i historien helt varit hänvisade till institutioner, betraktats som obildbara eller omyndigförklarats. Vi talar sällan om att de nazistiska utrotningarna började med människor med funktionsnedsättningar. I Sverige tvångssteriliserades 63 000 personer i rashygienens namn.

Man brukar säga att Sverige fick allmän och lika rösträtt för män och kvinnor 1921. Det är inte hela sanningen. Den som exempelvis var omyndig eller som omhändertagits av fattigvården – till exempel många människor med funktionsnedsättningar – tilläts inte rösta.

1945 beslutades att alla som var omhändertagna av fattigvården skulle få rösträtt. Men det var först 1989 som alla svenska medborgare fick rösträtt, då omyndighetsförklaringen avskaffades.

Under merparten av 1800-talet undervisades döva barn på teckenspråk. 1880 beslutade en europeisk dövlärarkongress att dövskolorna inte längre fick undervisa på teckenspråk. I hundra år drev döva kampen för ett eget språk. 1981 erkände riksdagen teckenspråket som dövas första språk.

Den första antidiskrimine-ringslagen som gäller personer med funktionsnedsättning kom 1999. Den reglerar rättigheter i arbetslivet, och har följts av lagar på fler områden. Men mänskliga rättigheter är fortfarande ingen självklarhet för många människor.

Institutioner och bostäder

Fram till 1980-talet fanns stora institutioner för utvecklingsstörda. Föräldrar uppmanades att lämna bort sina utvecklingsstörda barn. Barnen ansågs inte ha samma behov som andra. Samtidigt bodde många tusen människor med psykisk ohälsa på stora mentalsjukhus.

Boendemiljöerna var torftiga på dessa institutioner och mentalsjukhus, såväl som omsorgen om människorna. Livet var helt separerat från samhället i övrigt.

1968 kom omsorgslagen som gav vissa rättigheter till utvecklingsstörda, rättigheter som senare har utökats. Nu bor vuxna med utvecklingsstörning i egen bostad med personlig assistans eller i gruppbostad. Från mitten av 1990-talet fick kommunerna ansvar för att ordna boende i egna bostäder eller gruppbostäder för personer med psykisk ohälsa som har behov av stöd i vardagen.

Barn med funktionsnedsättningar var tidigare tvungna att skiljas från sina föräldrar under långa perioder för att kunna gå i särskilda skolor, där de också bodde. Miljöerna har av många skildrats som kärlekslösa och präglade av hård disciplin.

Fortfarande på 1960-talet bodde många vuxna med rörelsehinder kvar hos sina föräldrar, på sjukhem eller ålderdomshem. Sedan byggdes servicehus och visst stöd kunde ges i hemmet av kommunal hemtjänst. Assistansreformen 1994 med rätt till personlig assistans ökade påtagligt makten över det egna livet för dem som bedömdes ha behov av assistans.

Hjälpmedel och teknisk utveckling

Teknisk utveckling och tillgång till hjälpmedel har underlättat livet och möjligheten till kommunikation för många personer med funktionsnedsättning.

Några exempel: Punktskriften för synskadade utvecklades under första delen av 1800-talet, i mitten på 1950-talet kom den första talboken och i slutet av 1970-talet började dagstidningar komma ut som taltidningar. Den digitala informationstekniken har på ett avgörande sätt ökat möjligheterna till information och kommunikation för döva, synskadade och dövblinda. Personer som har svårt att komma ihåg vardagliga saker, på grund av till exempel utvecklingsstörning eller ADHD, kan få bra stöd via program i sin mobiltelefon.

För rörelsehindrade har oberoendet ökat i takt med tillgången till hjälpmedel. Från elektriska rullstolar till anpassade köksredskap – listan kan göras lång. Vissa hjälpmedel är kostnadsfria, andra får personen betala själv.

Tillgänglighet

1966 kom den första bestämmelsen om att allmänna lokaler skulle vara tillgängliga ”i skälig omfattning”. 1977 beslutade riksdagen att allmänna lokaler och bostäder skulle byggas tillgängliga från början, skälighetskravet togs bort.

Därefter har fler lagar med ökad tillgänglighet som målsättning tillkommit. Kollektivtrafiken skulle ha varit anpassad 1989. Enkelt avhjälpta hinder i allmänna lokaler och på allmänna platser skulle ha varit borta år 2010. Än är det en bra bit kvar innan dessa mål är uppfyllda.

Nu börjar politiska krav ställas om att minska kraven på tillgänglighet. Samtidigt driver funktionshinderrörelsen krav på en lag mot diskriminering på grund av otillgänglighet, vilket också en statlig utredning föreslagit. I USA har en sådan lag funnits i många år.

Funktionshinderrörelsen

Det finns över 60 organisationer som drivs av personer med olika funktionsnedsättningar, som synskador, hörselskador, rörelsehinder, psykisk ohälsa, utvecklingsstörning, dyslexi, diabetes osv. Tillsammans samlar de nästan en halv miljon medlemmar.

Nya förbund bildas i takt med förändringar i samhället. Syftet med dem är att både ge erfarenhetsutbyte och vara politiskt pådrivande i funktionshinderfrågor.

Teckenspråk