Bakgården

Lone-Pia Bach är professor i restaureringskonst vid Kungliga konsthögskolan samt grundare och VD för Bach arkitekter. Bach arkitekter är bland annat SFV:s husarkitekter för residenset i Vänersborg, Sagerska palatset och Harpsund. Lone-Pia Bach har ansvaret för Nordiska museets generalplan och har ritat utbyggnaden till den nya entrén.

1. Den nya entrén mot bakgården är ett historiskt projekt för museet. Hur tar man sig an en sådan utmaning?

Västra entrén, på museets bakgård, är en ovanlig uppgift som man behöver närma sig med ödmjukhet inför samt med en genuin förståelse för byggnaden och dess förutsättningar. Uppgiften står inte heller allena utan är en del, ett första steg, av en stor generalplan vi tog fram 2016 i nära samarbete med museet.

Planen arbetades fram när museet behövde lösa tillgängligheten och när jag fick frågan, var det tydligt att det behövdes en större och mer långsiktig plan. Ursprungligen tänkte sig Artur Hazelius och hans arkitekt Isak Gustaf Clason att museet skulle vara fem gånger så stort som det är idag.

Därmed ska en mängd funktioner, såsom arkiv, kontor och andra praktiska funktioner få plats i en byggnad som inte är ämnad för det utan uppförd i syfte att vara folkets festsal. Detta har alltid varit museets akilleshäl. 

Därför var det nödvändigt att lyfta blicken, zooma ut och försöka förstå museets behov i relation till det storslagna allkonstverk som byggnaden är. Vi genomförde en djupgående analys av museets ursprungliga idé och kvaliteter som sedan resulterade i en plan som också tog hänsyn till det stora arbete som museet själv utförde med sin personal och besökare.

En av planens slutsatser var att bottenvåningen bör vara öppen och publik med aktiviteter under fler av dygnets timmar. För att stärka den publika idén behövdes museets sida mot staden, den så kallade baksidan, aktiveras. Västra entrén är en viktig nyckel för planens genomförande. När väl planen var beslutad samt att entrén skulle utgöra det första steget, påbörjades ett omfattande och krävande arbete.

Den stora utmaningen var att respektera museibyggnaden och skapa en balans mellan att göra så få ingrepp i byggnadens stomme som möjligt, och därmed på de kulturhistoriska värdena, och samtidigt svara an på museets enorma skala. Den nya entrén behövde bli mänsklig och inbjudande.

Målet har varit att entrén skulle vara en samtida byggnad som samspelar med, och bygger vidare på, museibyggnadens idé och grammatik.

2. Hur har ljus och val av material spelat en roll i nya entrén?

En öppen famn sträcker sig ut och bjuder in besökaren, även mot den tveksamma förbipasseraren som drar sig för att gå via den högtidliga och ståtliga huvudtrappan. En nätt och transparent kil möter de kolossala, massiva monumentet.

Den renässansinspirerade museibyggnaden har många idémässiga anslag som den nya entrén inspirerat bygger vidare på. Man ser på Classon’s ritningar att museet är tänkt som ett dagsljus-museum, där ljuset flödar in i byggnaden. Varje yta och varje detalj är pedagogiskt framtagen i syfte att utbilda besökaren, inget är överlåtet till tillfälligheten.

Byggnaden är helt byggd i nordiska material (främst svenska) som har bearbetats utifrån ett mänskligt perspektiv sin storlek till trots. De stora fasadytorna i Roslagssandsten är grovhuggna, medan kalksten vid listverk och öppningar samt Solna graniten på sockeln är finhuggen och fint bearbetad i ek möter människan vid entréernas portar. För de konstnärliga uttrycken anlitades tidens mest framstående konstnärer.

Det är dessa idémässiga perspektiv som har omvandlats till en nutida dräkt. Den nya entrén är ett tunt stålskal med ett enkelt klimatskal i glas. Byggnaden leker med ljuset – dagsljuset silas genom ett konstverk som förändrar sig i takt med dygnet och årstiden. På kvällen lyses den konstnärliga bearbetningen upp inifrån och sprider ett mjukt och lekfullt skuggspel ut i kvällens mörker.

De rostiga järnutfällningarna som återfinns i fasadens Roslagssandsten gav idén till det tunna skalets material. Valet föll på väderbeständigt stål som rostar till en grov yta. Där människan kommer nära kläs stålet med trä i stora profilerade former som är mjuka och lena att röra vid. Formerna är fria, moderna tolkningar av de klassiska listverksprofiler som finns inne i byggnaden.

Den konstnärliga gestaltningen är gjord av konstnären Outi Pieski som på ett fantastiskt vis lyft fram det samiska mönsterarvet. 

3. Vad hoppas du att framtida besökare kommer att tycka om entrén?

Jag hoppas att besökaren inspireras av det lekfulla mötet med den nordiska kulturen och att stora som små upplever ljusleken i Outis starka konstverk. Förhoppningsvis väcker det frågor och tankar som skapar nyfikenhet och lust att gå på upptäckt i det stora museet.

Vidare hoppas jag på att besökaren på ett undermedvetet sätt känner att byggnaderna är sammanlänkade trots att de skapats under olika årtionden och utifrån olika estetiska principer.

Jag hoppas också att alla förstår att detta inte hade varit möjligt om inte alla medverkande hade samarbetat så prestigelöst och nära. Det hade absolut inte varit möjligt om inte vi hade haft så lyhörda och duktiga entreprenörer som har planerat och svetsat ihop denna tillbyggnad med en orimlig precision.