Kräftpremiär

Kräftpremiären första veckan i augusti har bakgrund i ett äldre förbud mot kräftfiske mellan november och den 7 augusti. Förbudet mot kräftfiske togs helt bort år 1994, men de flesta äter ändå kräftor med start och framför allt i augusti. Det är också då som kräftorna är fullmatade. 

Kräftätandet i Sverige kom via impulser från kontinenten och är känt åtminstone sedan 1500-talet. Liksom många andra festseder fick det först genomslag hos de högre stånden. Allmogen i bondesamhället åt inte kräftor i större utsträckning, det var snarare nöd- och fastemat. Innan kräftorna blev festmat på kontinenten åts de i stora mängder av munkar under fastan. 

Första gången kräftor nämns i svensk gastronomi är redan i ett brev från Erik XIV till fogden på Nyköpingshus, daterat 1562. I brevet befaller kungen att man ska skaffa fram så många kräftor som möjligt inför hans syster Annas bröllop. På den tiden åts kräftorna inte hela och kalla, utan i stället i olika sorters färser och stuvningar. Vi vet också att kung Erik odlade kräftor i de vattenfyllda vallgravarna runt Kalmar slott.   

I Olaus Magnus krönika “Historia om de nordiska folken” som utkom på latin i mitten av 1500-talet, beskriver Magnus tillgången på kräftor i vallgravar och bassänger. Här möter vi även en skildring av hur räven fiskar kräftor med hjälp av sin svans, ett berättarmotiv som återfinns i folksagor.   

I Kajsa Wargs kokbok från 1700-talet finns recept på kräftkaka, kräftkorv och stuvade rudor med kräftstjärtar. När man började äta kräftorna hela kokades de som vi gör idag, men serverades rykande varma. Mot slutet av 1800-talet serverades kräftorna svalnade i sitt eget spad dekorerade med kvistar av krondill.   

Att kräftor var en återkommande ingrediens i åtminstone de högre ståndens mathållning, är omvittnat även i Årstafruns dagbok. Där skriver Märta Helena Renstieerna återkommande om kräftinköp. I augusti 1799 levererades exempelvis sex tjog kräftor och i juli året innan nämner hon en fem–sex rätters middag med lamm och kräftor. I slutet av augusti 1809 skriver hon förnöjt att den illamående sonen ätit “3. små kräftor och 2 tugger callops”.  

I den folkliga mathållningen betraktades kräftor däremot knappt som mat, annat än vid nödår. Carl von Linné beskriver till och med kräftor som insekter och absolut inte lämpliga som människoföda.  

I den samtida medicinen ansågs kräftor och särskilt så kallade kräftstenar ha en botande kraft (vilket möjligen kan ha påverkat Årstafruns val att ge sonen kräftor mot illamående). Kräftstenar finns i kräftor som ett lager kalk för uppbyggnad av skalet. Vid ögonåkommor placerades en kräftsten i ögat som bot, något som är känt in i 1900-talet. En annan metod var att mala stenarna och blanda med dryck. 

Själva ordet kräftskiva började användas efter sekelskiftet 1900. Förmodligen har festen sitt ursprung i borgerliga kräftfester under 1800-talet, som kallades “kräftsupé”.  Under 1930-talet verkar det ha konkurrerat ut de äldre benämningarna kräftfest och kräftkalas. Ordet “skiva” är ett nedsättande slanguttryck för supfest från 1900-talet, som efterhand etablerats språkligt samtidigt som kräftskivor blivit allt populärare.

Kräftfesten är en av de högtider som i vår tid förknippas med en svensk självbild. Det märks på valet av mat och rituella symboler: svensk snaps, dill, Västerbottensost, svenska flaggor på bordet, svenska kräftor och uppfattningar om på vilket sätt man äter dem.

Kräftskivan illustrerar hur nyskapade ritualer tämligen snabbt uppfattas som traditionella och på gott eller ont blir del av svensk identitet. Bakgrunden till att festtraditioner är kopplade till en svensk självbild finns i 1800-talets modernisering, dess framväxande borgerlighet tillsammans med en tongivande nationalromantik.

I Giftas från 1884 skildrar August Strindberg hur Magistern tillrättavisar en bordsgranne och förklarar hur man på rätt sätt äter kräftor:  

— Det är det finaste, — säger han. Sedan lossar han thorax från underredet, ristar blodörn som han kallar det, sätter tänderna i skrofvet och suger i djupa drag; derpå släpar han de små benen som sparris. Derpå äter han en nypa dill, dricker en mun öl och biter i smörgåsen. Sedan han noga skalat klorna och sugit ur de finaste kalkrören, förtär han köttet och öfvergår till stjerten. När han ätit tre kräftor, tar han en halfva och läser utnämningarne i Posttidningen. Så har han gjort i tolf år och så kommer han alltid att göra.

Vad och hur firar befolkningen i de nordiska samhällena?

Som kulturhistoriskt museum dokumenterar och gestaltar Nordiska museet livet i Norden, i både vardag och fest. Till exempel undersöker vi: Vad och hur firar människor? Hur ser dagens och gårdagens traditioner och ritualer ut och vilken roll spelar de i det sociala livet? 

Vi samlar kunskap om traditioner sedan sent 1800-tal

Vår verksamhet och kunskap kring traditioner vilar på kulturhistorisk forskning och samtida forskning om ritualer. Vid sidan om forskning bygger vi på våra omfattande föremåls- och arkivsamlingar.

Sedan sent 1800-tal har vi dokumenterat och samlat in kunskap kring traditioner och ritualer i människors vardagsliv och fest, och som representerar högtider och traditioner.  Kunskap i form av föremål, fotografier, folkminnen och nedtecknade intervjuer med exempel på ritualer och traditioner.

Vi har samlat och dokumenterat genom att göra fältarbeten (det vill säga dokumentera firande på plats), skicka ut frågelistor, intervjuat människor och numera genom digitala insamlingar.

Traditioner förändras och är dynamiska

Under de 150 år som insamlingarna pågått har det skett enorma samhällsförändringar i Sverige och Norden. Även traditioner och sociala mönster är dynamiska och förändras: Traditioner föds, omvandlas och följer människor, tiden och media. 

Vi analyserar fortlöpande materialet i ljuset av både samtidsprocesser och historiska omständigheter. 

Vi förmedlar kunskap på flera sätt

Vi förmedlar kunskap på flera sätt: i bokform, i utställningar, publika samtal och föredrag, i egna digitala kanaler och genom uttalanden i media. 

På vår webbplats hittar du exempel på högtider och firande bland befolkningen i de nordiska samhällena.

I Nordiska museets arkiv kan du utforska fler exempel och också titta på folkminnen och traditionsuppteckningar ur våra samlingar.

I Nordiska museets bibliotek finns både våra egna böcker och publikationer och annan litteratur om högtider och traditioner.