Fem berättelser ur Tidsvalvet

I Tidsvalvet finns berättelser från många olika barn. Berättelserna är hämtade från Nordiska museets arkiv. Här har vi valt ut några av dem.

Aina

Aina föddes någon gång runt 1905 och växte upp i Gävle. 1914 började hon på en arbetsstuga för barn där hon var några timmar efter skolan. På arbetsstugan kunde barn till fattiga föräldrar få lära sig enklare hantverk, till exempel att sy eller snickra.

De fick också något att äta. Vid den här tiden pågick första världskriget. Sverige var inte med i kriget, men det var ändå brist på mat i hela landet. Att få en tallrik gröt eller välling på arbetsstugan gjorde säkert livet lite bättre för Aina och de andra barnen.

Nordiska museet har inget fotografi på Aina, men en intervju med henne finns sparad i museets arkiv. 

En skola i Dalarna, cirka 1910–1920. Fotografiet föreställer inte Aina eller hennes arbetsstuga. Fotograf Lars Åkerman Olsson, Nordiska museet.

 


Alvar

Alvar föddes 1908 på Södermalm i Stockholm. När han var tio år flyttade familjen till Tyresö slott där hans pappa hade fått arbete. På grund av första världskriget var det brist på mat i Sverige. Alvars pappa hoppades att de skulle slippa svälta om han arbetade på en stor gård med kor och andra djur.

Familjen fick en bostad på ett rum och kök på slottets mark. Första natten hölls de vakna av alla löss som ramlade ned från tak och väggar. De var vana vid löss där de bodde, men inte så många.

Alvar arbetade också. En gång fick han behandla några växter i slottets växthus med ett medel som var giftigt. Efter det låg han hemma sjuk i tre dagar. 

Nordiska museet har inga fotografier på Alvar men hans berättelse är sparad i museets arkiv.

 


Axel

Axel föddes någon gång runt 1890 och växte upp utanför Tierp i Uppland. Axel bodde med sin mamma och fyra syskon i en liten stuga ute på landet vid en prästgård. Hans pappa var död och familjen hade svårt att få maten att räcka till. De fick lite hjälp från fattigvården, men ibland fick mamman ge sig ut och tigga bland gårdarna. Barnen hjälpte till genom att arbeta. 

När Axel var tolv år slutade han skolan och började arbeta på Tierps prästgård som vallpojke. Det betydde att han följde med och tog hand om gårdens djur när de betade fritt ute i naturen och skogen.

Ett år senare fick han en fast anställning som statare och kusk. Han skulle köra mjölkvagnen med den viljestarka hästen Lisa. Axel började arbetsdagen klockan fem på morgonen och slutade klockan sju på kvällen. Han tjänade 40 öre per dag. Då var han tretton år. 

Nordiska museet har inget fotografi på Axel, men hans berättelse finns sparad i museets arkiv. 

 

Foto: Gustav Heurlin, Nordiska-museet

Felix

Felix föddes 1888 och växte upp i Limmared i Västergötland. När han var tolv år gammal började han på glasbruket som låg åtta kilometer hemifrån. Hans bror arbetade också där. Arbetsdagarna var långa. De väcktes klockan tre på natten och slutade först sent på eftermiddagen. När arbetet var klart skulle de också hinna gå i skolan som låg på området. 

Felix och hans bror bodde på glasbruket. De delade hus med 19 andra pojkar och unga män. De flesta var äldre, de drack och kunde bli bråkiga. Det var trångt, mörkt och smutsigt. Maten förvarades i egna matlådor, annars hade den blivit uppäten av råttor. De blev ofta slagna. Både av de vuxna männen som arbetade på bruket och av läraren.

På söndagarna var Felix och hans bror lediga. Då gick de hem till sina föräldrar och blev ompysslade. 

Nordiska museet har inga fotografier av Felix men hans berättelse är sparad i museets arkiv.

 

 


Into

Into föddes 1935 i Tammerfors, Finland där han bodde med sin mamma och storebror. Hans pappa blev sjuk och försvann bort från familjen. När Into var fyra år bröt kriget ut i Finland och Tammerfors bombades. Into blev rädd, han fick svårt att prata. 

Hans mamma bestämde att Into skulle skickas till Sverige, där var det tryggt. Många föräldrar i Finland tänkte likadant. Under de år som andra världskriget pågick, kom ungefär 70 000 finska barn till Sverige. Barnen reste utan sina föräldrar, de hade lappar runt halsen där det stod vad de hette och var de kom ifrån. Andra vuxna fanns med på resorna för att ta hand om barnen. 

I Sverige ville många familjer och föreningar hjälpa till, och Into kom till en familj utanför Enköping. Fosterfamiljen kunde ingen finska och Into kunde ingen svenska. "Missa äiti on?", “Var är min mamma?”, frågade han i början. Men efter ett tag lärde han sig svenska och glömde bort finskan. 

När kriget var slut ville den svenska familjen ha kvar Into och han ville stanna hos dem. Men hans finska mamma sa nej. Into blev tvungen att flytta tillbaka till sin finska familj. 

Intos berättelse finns sparad i Nordiska museets arkiv.