Där Norra ishavet möter den varma golfströmmen är klimatet fuktigt med milda vintrar och svala somrar. Människorna här har genom tiderna lyckats anpassa sig efter naturens oberäkneliga krafter. I ett kallt klimat är kläderna en fråga om liv och död, bokstavligt talat.
I Arktis har kunskaper i skinnberedning och sömnad varit helt avgörande för överlevnaden. Går dina kläder sönder i iskall kyla måste du kunna laga dem.
Synålen och ulun, en kniv som används vid skinnberedning, är viktiga redskap. Ulun har många användningsområden. Med den kan man stycka kött och skära tunna remsor av läder för dekor.
Från Grönland exporterades länge pälsar, skinn och elfenben. Importvaror var synålar, knivar, glaspärlor och bomullstyger. Av glaspärlorna gjordes praktfulla pärlkragor, som kan väga upp emot 1, 5 kilo.
Pärlkragen är idag en del av den grönländska högtidsdräkten som används av kvinnor vid firande så som bröllop, konfirmation och första skoldagen. Glaspärlan har funnits på Grönland sedan 1700-talet, men den bredare pärlkragen ska inte ha kommit i bruk förrän runt sekelskiftet 1900. Tidigare användes pärlor och dekorationer av material som djurben, tänder och stenar.
Rund pärlkrage i nätform av olikfärgade trädda glaspärlor, ihopsatt med en tryckknapp i var överkant. Från Grönland. Inlån Världskulturmuseerna. Foto: Etnografiska museet
Ett hårt klimat kräver varma och funktionella kläder. De ska skydda mot kyla och väta men också mot mygg och knott. Kläder är även dekorativa för att signalera status och tillhörighet. Funktioner som fanns i den traditionella samiska dräkten.
Kolten kunde vara av vadmal, kläde, läder eller päls. Skinnen beredde man själv. Renskinn, björnpäls, päls från småvilt visar att man utnyttjade de resurser som fanns nära.
Vid slutet av 1800-talet och under 1900-talet slutade många samer att bära den traditionella dräkten. I många fall för att den ansågs omodern, men en viktigare anledning var att dräkten signalerade att man var same. Det kunde innebära diskriminering och utsatthet.
I dag har dräkten eller delar av den fått en renässans. Det kan ses som ett uttryck för ökad självkänsla, stolthet och viljan att uttrycka en samisk identitet. I dräkten blandas traditionella och moderna material. Att dräkten påverkas av det samtida modet är inget nytt, så har det varit länge.
Denna kolt har garvats så tunn att den endast väger just 600 gram, vilket motsvarar vikten av en lätt dunjacka, specialtillverkad i högteknologiskt och modernt material.
Foto: Nordiska museet
Detaljbild av anorak. 1920.11.0118. Statens museer för världskultur - Etnografiska museet. Insamlad av Nordiska museet, sedan 1933 deponerad vid nuvarande Världskulturmuseerna. Foto: Etnografiska museet
Amuletter bärs på kläderna för god fångst och skydd mot olyckor. Enligt inuitisk mytologi kan djurens egenskaper överföras till människan med hjälp av magi.
Denna parka av renskinn har tillhört pojken Norquat från Netsilingmiut i Kanada, som levde vid 1900-talets början. Jackan är försedd med amuletter för god fångst och skydd mot olyckor:
Luvan är kantad med hermelinpäls, detta gör barnet till en snabb löpare.
Längre ned sitter rävtänder som står för lyckad jakt.
På bröstet hänger ett par sälben, ett bevis på en duktig säljägare.
Måsnäbben på höger ärm betyder ”duktig laxfiskare”.
På spetsen av luvan hänger klor och en bit ansiktshud från säl för god sälfångst.
Människofiguren av skinn på vänster skuldra innehåller människohår som ansågs skydda mot sjukdom och ge ett långt liv.
På höger skuldra sitter en liknande figur med varghår som ska vara gynnsam när renar ska drivas mot ett vattendrag.
Människor i Arktis har betraktat björnen som ett heligt djur. Björnen var en symbol för övernaturlig kraft, styrka, visdom, mod och återuppståndelse. Jakten och tillvaratagandet av björnens kropp omgärdades av riter och ceremonier.
Björnens tänder kunde användas som amuletter som gav bäraren styrka och skydd. Amuletten bars om halsen, i en sentråd. Om den lindades med ulltråd ansågs den ge extra skydd mot sjukdomar.
Amulett av björntand, lindad med silkestråd. NM.0222579. Från Sverige, Jukkasjärvi. Har tillhört Johan Turi (1854–1936), samisk jägare och fiskare. Författare till den första boken om samiskt liv, skriven på samiska av en same: Muitalus sámiid birra – Berättelsen om samerna (1910). Foto: Nordiska museet
I det cirkumpolära området har stora fåglar som korp och storlom omgetts med mystik. Det finns många berättelser om korpen som står för visdom, men också varslar om olyckor eller död. Även den vackert tecknade storlommen har setts som olycksbådande genom sitt sorgtyngda, klagande läte. På isländska betyder ordet ”lómr” skrik. Lomskinn användes tidigare ofta för jaktväskor.
Fiskestrand med personer i alla åldrar framför filskebåt, en bärkorg i förgrunden och fångst på marken. Ca 1900. Foto: Nordiska museet
På Färöarna var arbete på sjön en del av vardagen. För att hålla sig torr under långa arbetspass ute på sjön behövde man klä sig i lager på lager. Närmast kroppen en skjorta av vadmal, utanpå den stickad tröja, skinnväst, skinnbyxor, jacka, huvudbonad, yllestrumpor, halsduk och på händerna dubbelstickade vantar.
Ullens naturliga egenskaper gör att stickade tröjor fungerar bra som regnplagg. Ullfettet (lanolinet) stöter bort vatten. Ull kan dessutom absorbera vatten upp till 30 procent av sin egen vikt innan plagget känns blöt.
Hur man skapar vattentäta kläder har man länge haft kunskap om i Arktis – kanske i tusentals år. Samma funktion som finns i dagens moderna syntetmaterial, "breathability", har man länge hittat i tarmskinn från sälen.
Tarmskinnet skapar ett helt vattentätt plagg, samtidigt som det släpper ut svett – det är både fjäderlätt, slitstarkt, vind- och vattentätt. I det levande djuret fungerar tarmen så att den absorberar vätska bara från en sida, via tarmväggen. Vätskan förs sedan ut på andra sidan och vidare ut i kroppen.
I de enklaste tingen finns nyckeln till överlevnad. Bland de mest revolutionerande uppfinningarna i mänsklighetens historia är de som hjälpt oss att hålla värmen, inte minst i Arktis.
I samisk kultur har något så anspråkslöst som torkat starrhö spelat stor roll. Det så kallade skohöet stoppades i skorna för att isolera och hålla värmen. Att förfrysa fötterna kunde innebära döden.
Vi hade från förrådet uttagit var sitt par näbbskor, dessa skulle stoppas i fint ängshö, då var det tur att vi hade norrbottningen med, han var specialist på att stoppa i dom. När vi stoppade fötterna i dom klarade vi oss för kylan.
Man född 1873, rallare vid Malmbanan. Nordiska museet EU 41 193, Rallarminnen.
När vädret varit som kallast har man i Arktis ofta klätt sig i varma pälskläder. Isbjörnens skinn är det varmaste materialet att ha på sig, speciellt för barn.
De grönländska dräkterna är ofta utsmyckade med skinnbroderier och pärlor. Det var livsnödvändigt att hålla sig torr och varm, men lika viktigt var det att se bra ut. Inte bara inför varandra, utan också för att visa respekt för djuren man jagade och dödade.
Pälskläder skärs till så att djurets hud tillvaratas utan onödigt spill. Vid tillskärning av exempelvis ett par isbjörnsbyxor är det viktigt att se till att pälsens riktning går nedåt, mot fötterna, så att vatten och snö lättare ska rinna av plagget.
Amaat från Grönland. I den rymliga luvan finns plats för ett barn, som kvinnan bär på ryggen. Tillverkad av sälhud med kapuschong och skinnbroderier, kanter prydda med mårdskinn och glaspärlor. Grönland, före 1879. Inlån Världskulturmuseerna 1933.25.0032. Har tidigare tillhört Nordiska museet. Foto: Etnografiska museet.
