Nordiska museet grundades 1873 och är idag Sveriges största kulturhistoriska museum. Samlingarna speglar landets kulturhistoria från och med 1500-talet till nutid. Samlingen av föremål omfattar cirka 1,5 miljoner objekt. Museet har ett rikt kulturhistoriskt arkiv med bland annat en fotografisk samling med cirka 6 miljoner bilder. Museets bibliotek omfattar cirka 3 800 hyllmeter.
Nordiska museet har systematiskt samlat uppgifter om folkliv i Sverige i mer än hundra år, inte enbart om materiell och social kultur utan också om den andliga kulturen – om hur man har tänkt, känt och trott. Insamlingsarbetet pågår fortfarande och har idag ofta ett fokus på samtida företeelser.
Under de första åren hette museet Skandinavisk-etnografisk samling. I samband med att museet ombildades till en stiftelse 1880 ändrades namnet till Nordiska museet. Museet är än idag en stiftelse.
De första utställningarna låg i olika lokaler på och invid Drottninggatan i centrala Stockholm. Byggnaden på Djurgården började uppföras vid mitten av 1880-talet och stod färdig 1904. Tre år senare, 1907, öppnades museet på Djurgården för publik.
År 1883 utlystes en internationell arkitekttävling.
16 tävlingsbidrag lämnades in varav flera blev prisbelönta.
Men inget av förslagen kom till utförande, museets ledning ansåg inte att något av förslagen var tillräckligt nordiskt till sin karaktär. Istället fick arkitekten Magnus Isaeus i uppdrag att utarbeta ritningar för museet. Efter Isaeus död 1890 fullföljde arkitekten Isak Gustaf Clason (1856–1930) uppdraget med Gustaf Améen som medhjälpare. Clasons förslag godkändes av museets styrelse 1891. Hans ursprungliga ritningar visar en fyrlängad borg med två inre gårdar och fyra hörntorn. Förslaget kom aldrig att realiseras i sin helhet. Endast en av längorna, den som innehöll den stora festhallen, kom att uppföras. Anledningen var dels brist på pengar, dels att museets tomtgräns kom att ändras i samband med Allmänna Konst- och Industriutställningen 1897.
Byggnaden med sina torn och tinnar, spiror och höga gavlar har drag av nordisk renässans med de danska slotten Kronborg och Fredriksborg och vasaborgarna i Vadstena och Gripsholm som viktiga inspirationskällor.
Det krävdes många skickliga hantverkare och arbetare för att uppföra museibyggnaden och för att smycka interiören. Som mest var arbetsstyrkan uppe i 120 personer, vanligast var dock att 60 till 70 personer arbetade vid bygget.
Det är en upplevelse att vandra genom vestibulens stjärnvalv, i gallerier, trappor och trapphus, på Kröningsläktaren och i Stora hallen. Byggnaden har storslagna dimensioner med det finns många små och intressanta detaljer, som till exempel den skulpterade, slumrande björnen i balustraden i en av trapporna eller bondfolket uthugget i kapitälen på en av trapphusets pelare.
Museets stora hall liknar långskeppet i en gotisk katedral med höga valv och pelare.
Det översta galleriet bärs upp av 68 kolonner av Kolmårdsmarmor. De byggnadsdetaljer som inte är putsade är utförda av fint huggen men oputsad Mölnbomarmor. Hallens golv vilar på kryssvalv slagna av tegel, golvytan är belagd med röd och grå kalksten. De symboler som finns inlagda i hallens golv är tecken för olika metaller, jord- och bergarter. Den stora hallen var ursprungligen främst avsedd som festhall. Museets grundare Artur Hazelius (1833–1901) tänkte sig hallen som en sal för stora nationella fester och högtider. Hallen kallades på ritningarna för ”Allmogehallen”.
Hallen är 126,5 meter lång och 24 meter hög och är därmed ett av de största icke kyrkliga rummen i Sverige.
Det första man ser när man kommer in i Nordiska museet är en kolossalstaty som föreställer Gustav Vasa, kung av Sverige 1523–1560.
Jag ville gärna få samlingarna i en sådan inramning, att ett besök i det blivande palatset skulle bibringa en stark och mäktig stämning.
(Artur Hazelius, Nordiska museets och Skansens grundare, om sina tankar på den nya museibyggnadens stora hall.)
2012. Red. Westergren Christina. Nordiska museets förlag
