En samisk familjetragedi år 1692
Han ber till gudarna. Slår på trumman. Gör allt för att få liv i sitt barnbarn. Och blir dömd till döden. Möt Lars Nilsson från Pite Lappmark som brändes på bål på vintermarknaden i Arjeplog år 1693.
Arjeplog, en höstdag år 1692. I jokken en bit bort rör sig det kalla vattnet fortfarande oavbrutet. Trots att tiden stannat.
Pojken, som nyss lekte bekymmerslöst, har fallit ner i brunnens djup. Vattnet långt där nere är som is. Farfar, Lars Nilsson, skidar för att hämta rep. Kvar står pappa och förtvivlar ”Far, kalla honom tillbaka!”
Han gör allt som står i hans makt för att hjälpa sin son och sonson. Stryker amuletter med blodet från två av sina renar. Med sin trumma kallar han på förfäderna och gudarna för att få dem att sända pojken tillbaka. Men den sexåriga lilla kroppen är iskall och stilla. Hjärtat fruset.
För det här döms Lars Nilsson till döden. Ett år senare, på vintermarknaden i Arjeplog, bränns han på bål för avgudadyrkan och trolldom.
Lars Nilsson är ett av de verkliga personöden du möter i utställningen Nordbor.
Lyssna på vår podd om Lars grymma öde
I vårt nya poddsamarbete tar Anders Lundin och Nordiska museets intendenter Marit Baer och Maria Maxén dig med till Lars Nilssons familj i Arjeplog 1692.
Du får veta mer om tiden och förutsättningarna som gjorde att tragedin utspelade sig som den gjorde. Lyssna på avsnittet Bränd på bål i Arjeplog i podcasten Folkets historia. En serie med ett avsnitt i månaden i samarbete mellan Hildurs och Nordiska museet på Spotify.
Samerna tvingas bli kristna på 1600-talet
I 1600-talets Sverige råder inte religionsfrihet. Efter reformationen måste alla bekänna sig till den kristna tron och leva efter den lutherska läran. Kyrkan ser samer som hedningar. Under 1600-talet slår staten och kyrkan hårt mot den samiska religionsutövningen, där trumman är ett viktigt instrument för att komma i kontakt med andevärlden.
Tvångskristnandet av samerna innebär att de måste närvara vid kristna gudstjänster, präster tar deras trummor och andra religiösa föremål i beslag eftersom de är en del av ”avgudadyrkan”. Samer fick också kristna namn tilldelade sig. Vi vet till exempel inte vad Lars Nilsson hette hemma, vilket som var hans samiska namn. En del anammar den kristna läran, men många fortsätter med de traditionella ceremonierna i lönndom.
År 1685, alltså i Lars Nilssons familjs tid, beordrar Karl XI att man ska undersöka om avgudadyrkan förekommer i lappmarkerna. Den samiska religionen ska krossas, trummor brännas, seiter (heliga kultobjekt i sten eller trä) rivas och heliga platser skändas. Under det sena 1600-talet och tidiga 1700-talet samlar kyrkan in trummor med tvång. De trummor som inte brändes fraktades till Stockholm eller blev gåvor till andra europeiska länder. Idag finns ett sjuttiotal trummor bevarade.
Trummans värld
I den samiska trons världsbild är naturen besjälad och det finns många gudar och gudinnor att ta hjälp av, beroende på vad man behöver hjälp med. Nåjden kan med hjälp av trumman komma i trans och i kontakt med andevärlden och färdas till olika världar, framför allt till dödsriket. Där finns förfäderna. I det samiska samhället är de en viktig del av familjen som man har stor vördnad för. Av dem kan familjen också få hjälp.
Trumman är ett heligt föremål och måste förvaras vördnadsfullt, i en väska vid den heliga dörren i den bakre delen av kåtan. Under färd låg den i den sista ackjan för att ingen skulle korsa dess väg.
Det finns två olika konstruktioner av trummor, ramtrummor och skåltrummor. Skåltrumman finns endast hos samerna. Genom att tyda motiven går det att dela in trummorna grovt i tre typer:
- Sydsamiska som har ett rutkors i mitten som symboliserar biejjie, solen
- Centralsamiska (ume-, pite- och lulesamiska) med trumskinnet indelat i två fält och med ett rutkors eller solsymbol i det nedre
- Nordsamiska med tre eller fem fält
Den trumma som familjer har i det vardagliga livet kallas vånttrumma. Den använder man för att ta reda på lycka, olycka, bortsprungna renar och andra praktiska frågor.
