Sovrummets historia
Hur ser det ut där vi sover och varför? För bara hundra år sedan täckte tillfälliga bäddar golvet nattetid. Sovrummet, ett rum bara för att sova i, blev vanligt i hem först under 1950-talet. Ännu längre dröjde det till eget rum för barnen. Här ger Nordiska museets intendent Anna Fredholm dig sovrummets historia i korta drag.
Sovrummet har en ganska kort historia i Sverige. Åtminstone om man ser till befolkningen i stort. I början av 1900-talet var den svenska bostadsstandarden sämst i hela Europa. De allra flesta bodde trångt och saknade ett särskilt rum att sova i.
Trångt, smutsigt och obekvämt i början av 1900-talet
Trångboddheten avspeglade sig i människors sovvanor och nattbäddar. Många var tvungna att sova tätt tillsammans i olika liggmöbler som placerades ut i både köket och rummet för att hela familjen skulle rymmas. Om natten bredde ett hav av mer eller mindre tillfälliga bäddar ut sig över golvytan i bondgårdar och arbetarbostäder.
Åtgärder för bättre levnadsförhållanden på 1930-talet
Under 1930-talet uppmärksammades människors eländiga levnadsförhållanden och bristande hygien i en bostadsdebatt som växte sig allt starkare. Läkarvetenskapen engagerade sig i spridningen av vägglöss, tuberkulos, och andra sjukdomar bland samhällets trångbodda. En bostadssocial utredning för bättre levnadsförhållanden, både i städerna och på landsbygden, ledde till flera statliga åtgärdspaket för att underlätta för framför allt barnfamiljer.
Standardmått för en svensk bädd på 1940-talet
Under efterkrigstiden var forskare och andra bostadsexperter djupt engagerade i frågan om förbättrad nattsömn och sänghygien. I slutet av 1940-talet genomfördes en särskild bäddutredning som visade att svenskarnas bäddar var undermåliga: för korta, för trånga, för obekväma och slitna. Forskarna undersökte också hur sängarnas storlek förhöll sig till olika sovställningar och kroppsmått.
Studien lade grunden till en svensk bäddstandard som slog fast att en säng för en vuxen person skulle vara 195 centimeter lång och 80 till 90 centimeter bred.
Kampanj för att lära medborgare bädda rätt och sova gott
1952 utkom skriften Bädda rätt och sova gott som byggde på bäddutredningens forskningsresultat. Skriften innehöll nya rön som skulle göra medborgarna medvetna om betydelsen av god nattsömn. Där kunde de lära sig hur en god bädd skulle vara utrustad och hur ofta de borde byta lakan.
Ett annat syfte med kampanjen var att förmå medborgarna att investera i riktiga sängar. För att spara plats sov många i kombinationsmöbler som fälldes ut på kvällen och vecklades ihop på morgonen; exempelvis bäddsoffor, skåpsängar, ottomaner, eller dyschateller. Skriften förklarade att ”Bädden skall vara en mjuk famn att vila ut i, inte en apparat att brottas med och kånka på innan den motvilligt vill tjänstgöra som viloläger.”.
Stålfjädrar, skumgummimadrass och bomullslakan
Under 1950-talet arrangerade den statliga upplysningsbyrån ”Aktiv hushållning” kurser i bäddkunskap och i att tillverka sängkläder. Till kurserna producerades material för att kunna demonstrera de olika momenten.
Till exempel en miniatyrsäng med tillhörande bäddutrustning som idag visas i utställningen Nordbor på Nordiska museet. Miniatyrsängen tillverkades med en botten av stålfjädrar, vilket var ett praktiskt, prisvärt och hygieniskt alternativ i jämförelse med dåtidens resårbottnar.
En annan nyhet var skumgummimadrassen som lanserades som ”framtidens material”, både på grund av att det var lättskött och för att skadedjuren ratade det. För att hålla täcket fräscht föreslogs ett skyddsöverdrag av bomullstyg som enkelt kunde tvättas – en så kallad ”lakanspåse”.
Ett luftigt rum ägnat att sova i på 1950-talet
För många blev visionen om ett rum bara ägnat åt sömn – ett sovrum – verklighet först under 1950-talet. Funktionella bostäder med avskilda sovrum var en av byggstenarna i planerna för ett modernt välfärdssamhälle.
Idealet var ett lättvädrat och luftigt möblerat sovrum med avtorkbara sängmöbler, lättstädade golv och hygieniska sängkläder. Ett stort utbud av moderna sovrumsmöbler, både till vuxna och barn, kom ut på marknaden.
Tre rum och kök på 1960-talet
1965 fattade riksdagen beslut om att bygga en miljon nya bostäder inom en tioårsperiod. ”Miljonprogrammet” skulle ge alla människor tillgång till rymliga och ändamålsenliga bostäder. Under loppet av 1960-talet blev tre rum och kök den nya bostadsnormen för en vanlig barnfamilj.
Det innebar att fler barn fick ett avskilt barnrum samtidigt som föräldrarna kunde disponera ett sovrum för sig själva. Åtskilliga föräldrasovrum möblerades med parsängar stående intill varandra och ett nattduksbord på varje sida. Både våningssängar och möbler anpassade för lek och barnens behov kom ut i handeln.
Fler barn får eget rum på 1970-talet
Den politiska målsättningen att varje barn skulle ha ett eget rum att sova i gav upphov till en ny bostadnorm 1974. Småningom fick fler barn med eget rum en chans att själva bestämma över inredningen.
Under 1970-talet lanserades en mängd enkla möbler av plast och spånskivor, liksom mer färgstarka textilier och tapeter till barns och ungdomars sovrum. Vissa sängtrender blev emellertid kortlivade, som 1980-talets vattensängar.
Mot slutet av 1900-talet blev exklusiva sängar och sovrumsinredning nya statusmarkörer för en välbärgad medelklass. En bit in på 2000-talet gjorde tyngdtäcken och formbara madrasser entré – som ett svar på människors önskan om att sova gott om nätterna i en allt stressigare vardag.
Vill du veta mer?
Låna Nordiska museets intendent Anna Womacks bok Sovrummet. Bäddat för förändring, Nordiska museets förlag 2013 från Nordiska museets bibliotek.
