Resedagbok från vintern 1586
Vintern 1586 var en välbärgad tysk yngling på studieresa i Sverige och Danmark. Vad tror du gjorde honom mest förvånad? Och mest imponerad? Samuel Kiechel är en av personerna du möter i utställningen Nordbor på Nordiska museet.
Ju längre vi kom in i landet, desto ymnigare och djupare var snön, och vägen obanad
Samuel Kiechel i sin reseskildring från Sverige vintern 1586
Helsingborg, 9 februari 1586. 22-årige Samuel Kiechel från Ulm är på bildningsresa i Europa. Efter att ha besökt Fyn och Köpenhamn gör han en avstickare norrut i sällskap med två tyska köpmän som ska till Sverige. Nu kliver de iland och gör sig tillräckligt förstådda hos lokalbefolkningen för att lyckas hyra två hästdragna slädar. Färden går mot Småland och Markaryd.
Landskapet ter sig öde och chockerande kallt. I sin resedagbok skriver Kiechel: ”Ju längre vi kom in i landet, desto ymnigare och djupare var snön, och vägen obanad”, ”här och där en bondby eller gård, belägen i en vildmark eller dalgång dit under åratal väl ej någon främmande kommit inom dörren”.
Ledtrådar till vardagslivet på 1500-talet
Kiechel skriver utförlig resedagbok om avstånd mellan orter, vägarnas standard, olika färdmedel, bebyggelser och folkens seder, bruk och mat (han gillade osten och smöret på Fyn). Och särskilt intresserad verkar han vara av trakternas öl och vin. Han kommer inte längre norrut än till Uppsala, men upplever ändå kylan som ”förfärlig”. Eftersom det var vinter kunde han inte få någon uppfattning om vad folket här levde av. Förutom visst vinterfiske såg han inga sädesfält eller något arbete på åkrar.
Bemälte konung har ett vacker, gult, ända ned på bröstet räckande skägg, sådant som jag nästan aldrig sett på någon vare sig hög eller låg person, och som klädde honom mycket väl.
Samuel Kiechel i sin reseskildring från Kalmar slott påsken 1586
Grisar inomhus, varma vinterskor och snygga skägg
Däremot upplevde han att övernatta i bondstugor, prästgårdar, på gästgiverier och hos fogdar. Bekvämligheten var si och så. Ofta sov han på golvet. Men varmt hade han det i alla fall, det fanns gott om ved i Norden. Och ett annat sätt att hålla värmen var att hålla djuren inomhus. Kiechel skriver bland annat om hur han vaknar av att grisar slickar honom i ansiktet.
Han blir förvånad över vilken tråkig stad, fattig på nöjen Stockholm är. Men ölet är ”tämligen gott”. Och han blir imponerad av de ypperliga vinterskor som kallas ”lappskor” som samer sålde i Stockholm, som är utmärkta mot kylan. ”Ju kallare det är, desto mer värme lämnar detta skinn ifrån sig”, noterar han. I själva verket är det samiska bällingskor han refererar till.
När det blivit påsk besöker han Kalmar och slottet där kung Johan III med hov och familj bor. Här noterar Kiechel det märkliga faktum att hovet firar påsk med två mässor. En luthersk på svenska för kungen, en katolsk för hertig Sigismund?
Han blir också imponerad av en helt annan världslig iakttagelse, yngling som han är och antagligen intresserad av mode, flärd och utseende:
Vem var Samuel Kiechel?
Samuel Kiechel (1563–1619) var son till en välbärgad handelsman från Ulm. Som 22-åring reste han genom stora delar av Europa och Mellanöstern på studieresa för att utbilda sig. Hans resedagbok från Norden 1586 är en av ytterst få samtida skildringar av Sverige och i viss mån Danmark. Därför är hans reseskildring värdefull. Den ger inblickar i många förhållanden och visar vad en dåtida resenär uppfattade som intressant och märkligt.
Originalmanuset till Samuel Kiechels reseskildring finns förvarat i Ulms stadsbibliotek. En tysk utgåva från 1866 finns digitaliserad och fritt tillgänglig på internet. Den del av resedagboken som berör Sverige översattes 1892 till svenska och publicerades i Historisk tidskrift. 1897 gavs samma översättning ut i serien Föreningen Heimdals folkskrifter, också den digitaliserad och tillgänglig på nätet.
Vill du veta mer om vad Samuel Kiechel såg och var med om i Sverige och Danmark för 400 år sedan? Vi berättar mer i boken Nordbor – liv och rörelse under 500 år som finns i webbshopen.
